2. Faktarutor 40 - 80 (2013 - 2017)

Faktarutor 1-15 finns under inlägg 4, faktarutor 16-39 - finns under inlägg 3.
 

FAKTARUTA 80- Dottersonen Gustaf W Hagström vid gästgivargården 1894-1901

 

Observera att den Gustaf Wilhelm Hagström (1862-1901) som nämns i den här faktarutan är barnbarn till Gustaf Wilhelm Hagström (1810-1889) genom dottern Helena (1835-1896).

 

Sockenstämman i Litslena den 28 oktober 1894:

Alla bönderna i Hallarby, däribland G.W. Hagström, hade genom hagelskada på vårsäden, enligt ojäviga vittnen, fått skador för tillsammans 5.292 kronor (375.000 kr i 2017 års penningvärde) och yrkade på att bli befriade från kommunalskatten för det kommande året, tillsammans 200 kr (14.000 kr i 2017 års penningvärde). Sockenstämman biföll yrkandet med villkoret att om någon annan by senare skulle drabbas skulle Hallarby bidra till att hjälpa dessa.

 

Under 1895 flyttar G.W. Hagström med sin familj från Hallarby och arrenderar jordbruket på gästgivargården i Litslena. Hans mor Helena flyttar med men avlider året därpå 61 år gammal, av ”slag”.

 

Sockenstämman den 22 december 1895:

G.W. Hagström i gästgivargården utses som ansvarig för snöploglagen i Gästgivargården och prästgården.

 

Sockenstämman den 15 mars 1896:

Innehavaren av Litslena gästgiveri hade avlidit och eftersom utskänkningstillståndet var personligt så förlorades möjligheten till utskänkning. Därför ansökte Arvid Karlsson i Västra Vällinge, J. Eriksson i Ullstämma och G.W. Hagström, arrendator av Gästgivargården hos sockenstämman om att få dess stöd vid deras ansökning hos Landshövdingeämbetet att tilldelas utskänkningstillstånd.

Sockenstämman biföll ansökan med 4326 röster för och 751 röster emot. (Fyrktalsröster)

Sockenstämmans ordförande Wilhelm Lindberg i Åby, hade överlämnat ansökningen och kommunalstämmans bifall till Landshövdingen men samtidigt givit ett eget utlåtande där han på det lifligaste afstyrkte ansökningen. Landshövdingen har tagit upp ärendet för bedömning och finner inte skäl att lämna bifall till ansökningen.

Lindbergs motivering till hans eget motstånd var att han under sin 33-åriga verksamhet som kommunalordförande, tid efter annan fått se och erfara det menliga inflytande de lätt åtkomliga rusdryckerna utöfvat. Exempelvis; fäder som åt sig bäddat en för tidig graf, arbetare som ofta förstört sin med svett och möda förvärfvade dagspenning, kringvandrande luffare som i rusigt tillstånd under skrän och otidigheter fortsatt sin vandring till de omkringliggande gårdarna. Pastor Åström hade också avstyrkt ansökningen å det kraftigaste, enär olycksbringande följder av rusdryckers förtärande, tid efter annan, medfördt förslappning i sedlighet och moraliskt hänseende.

 

Sockenstämman den 19 april 1896:

De sökande gav sig inte utan tog upp ärendet igen och motiverade den med den lifliga handelsverksamheten som ägde rum i socknen och det långa avståndet till närmaste städer, samt att det i Litslena i långliga tider det funnits ett ställe för utskänkning av spirituosa drycker. En av de sökande var G.W. Hagström. Sockenstämman stödde återigen ansökningen, men både pastorn och ordförande reserverade sig.

Utskänkningstillståndet beviljades.

 

Sockenstämman den 20 december 1896:

G.W. Hagström i gästgivargården är ansvarig för snöploglagen i Gästgivargården och prästgården

 

Sockenstämman den 19 december 1897:

G.W. Hagström i gästgivargården är ansvarig för snöploglagen i Gästgivargården och prästgården.

 

G.W. Hagström kom att avlida av ”blodpropp” den 28/3 1901 endast 38 år gammal. Han efterlämnade då sin hustru som han hade fått åtta barn med. Sju döttrar och en son. En av döttrarna dog som barn. Barnen var mellan 6 och 18 år gamla när pappan dog.

 

Gustaf W. Hagström d.y. (1894-1901)
                        

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll och kyrkböcker

Foto: Privat

 

FAKTARUTA 79- Alkoholförsäljningen vid Litslena gästgiveri 1892

 

Sockenstämman i Litslena den 14 juni 1892:

Sockenstämman hade fått frågan av landshövdingeämbetet hur många liter brännvin som beräknades komma att säljas vid gästgiveriet i Litslena under kommande försäljningsår. Man ville veta hur mycket skatteinkomster som kunde förväntas. Det högsta tänkbara antalet liter som sockenstämman bedömde skulle säljas uppskattades till det förut vanliga 30.000 liter. Denna volym ansågs kunna vara den försäljning som är beskattningsbar. (Det är mer än 80 liter om dagen varje dag hela året.)

 

Den 28 september 1892 deltar Gustafs dotterson, Helenas son, Gustaf Wilhelm i sockenstämman. Han är bonde i Hallarby vid den här tiden och var intresserad av gästgiveriet. Han kom senare att ta över gästgivargården.

 

Vid sockenstämman den 29 maj 1893 anges den årliga rapporten till landshövdingen angående brännvinsförsäljningen vid gästgiveriet. Den här gången är den detaljerat redovisad.

”Protocoll vid undersökningen och beräkningen af det litertal bränvin som kan anses böra försäljas vid Litslena Gästgifveri för försäljningsåret 1893.

§1. Wid genomseende af böcker och öfriga handlingar hörande till brännvinsförsäljningen vid Litslena Gästgifvaregård för år 1892, befans att följande kvantiteter inköpts och försålts

Januari     4681 liter bränvin

Februari    4661   ”      ”

Mars         4800   ”      ”

April         4800   ”      ”

Maj           4632   ”      ”

Juni           3464   ”      ”

Juli            4693   ”      ”

Augusti     4676   ”      ”

September  4672   ”      ”

Oktober      4672   ”      ”

November  4787   ”      ”

December  5567   ”      ”

Summa 46.663 liter

Afgår försålt fatvis (ej beskattningsbart)   10.000 liter

  ”   diverse förluster                                    6.663 liter

                           Summa beskattningsbart 30.000 liter

 

Som bränvinsförsäljningen vid Litslena för år 1893 icke kan anses blifva förökad, utan snarare minskas, torde 30.000 liter böra qvarstå som beskattningsbart.

Litslena den 29 Maj 1893, Kommunalnämnden”

 

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll

 

FAKTARUTA 78- Dråp i Uppsala 1816

 

Ärendet är något förkortat och delvis omskrivet i modern svenska.

 

8 April 1816

Drängen Eric Öberg åtalad som wållande till förre Hållkarlen Johan Eklunds den 28 Februari timade död. Öberg berättade om förloppet att han hade omkring kl 10 om aftonen den första marknadsdagen under årets disting eller den 5te Februari efter afslutad aftonmåltid inkommit i drängkammaren hos sin husbonde Källarmästaren Lindeman hade Eklund där funnits sittande framför brasan i kakelugnen; Och som Öberg haft sig bekant att Eklund då warit beswärad af ohyra hade han tilsagt Eklund att genast begifwa sig ifrån rummet, och enär Eklund dertil wägrat, fattat honom i kläderna och fördt honom til dörren, samt då Eklund dervid ytterligare gjordt motstånd och slagit Öberg i ansigtet öpnat dörren och skuffat Eklund framför sig så at han fallit öfwer drätten till det utanför drängstufwudörren stående wattenkar. När Eklund derefter upstigit hade han fattat Öberg i håret, hwilket gifwit Öberg anledning, att ånyo skuffa Eklund som derwid slått sig mot en nära intill warande slipsten samt derpå nedfallit nära inwid ofwannämnde wattenkar. Då Eklund åter upkommit hade han och Öberg ingått i drängsstufwan där under fortsatt ordvexling Öberg först skuffat Eklund emot fönstret samt derefter widare inwid kakelugnen slått Eklund, så att han nedfallit sittande på en där stående stohl. Eklund hade derpå bedt Öberg om förlåtelse för sitt upförande, samt sedermera om natten fått i stugan quarblifwa. Såsom wid ifrågawarande tillfälle af starka drycker öfwerlastad hade Eklund sjelf med sitt upförande retat och gifwit Öberg anledning at med honom på ofwannämnda sett förfara.

Och trodde Öberg i öfrigt att som äfwen flera dagar där gått källarmästaren Lindemans husfolk tilhanda med arbete och uppassning i huset, och hwarunder Öberg icke hört att Eklund fört någon klagan öfwer hwad emellan honom och Öberg förelupit eller att han däraf warit illamående:

 

10 April 1816

Pigorna och drängarna i samma hushåll kallas in för att höras om händelsen. De berättar att Eklund hade varit dem behjelplig med åtskilliga sysslor i huset men beklagat sig att han hade ondt dels i wänstra sidan och dels i bröstet af att han hade blifvit trampad där.

Öberg förnekade inte, dock utan att han sjelf kunde det minnas, att han under det Eklund legat på ryggen ute på gården wid wattenkaret med knäet kommit att stöta Eklund i bröstet, hwilket likwäl icke kunnat åstadkomma den wåldsamma werkan att något refben hos Eklund deraf kunnat brista, utan trodde Öberg att Eklund, som någon tid warit beswärad af fallandesjukan, under sådant anfall af sin sjukdom fallit ifrån någon höjd och sålunda blifwit skadad. Obductionen visade att det ovillkorligen varit de skador och bens krossande som orsakade dödsfallet.

 

Rätten beslutar att Öberg ska böta full mansbot, eller Tre hundrade daler Silfwerpenningar, hwilka med 100 Riksdaler Banco böra utgå samt derefter en söndag uti denna stads Domkyrka undergå uppenbar kyrkopligt, men i den händelse tillgång till böternas gäldande hos Öberg skulle brista, kommer han att umgälla sitt brott med 28 dagars fängelse wid watten och bröd.

 

18 Maji 1816

Öberg anmäler att han inte har några pengar att betala böterna med. Stadfiscalen fick i uppdrag att utreda om så var fallet.

 

Källarmästaren N. G. Lindeman förklarade att han inte skall återtaga Drängen Öberg i sin tjänst, då Öberg under ransakningen hotat att hämnas på de som witnat emot honom. Konungens Befallningshafvande anger, att enär Öberg inte har någon försörjning i staden, han antingen måtte förpassas till sin födelseort, Knutby socken, eller enligt 16 och 17 §§ uti Kongl stadgan angående Wärfning den 7 April 1802 förklaras skyldig att såsom lösdrifware antaga krigstjenst med förelagdt äfwentyr af kroppsstraff om han här i staden sig widare uppehåller.

(Här är ett exempel på att lösdriveri, dvs brottet att inte inneha fast bostad och arbete så att man kunde försörja sig själv, kunde innebära att man dömdes till tvångsrekrytering för krigstjänst. Dessa ”soldater” krävde extra bevakning för att inte rymma ur tjänsten.)

 

Källa: Uppsala rådhusrätt och magistrat och kämnärsrätt 1815-1817

 

FAKTARUTA 77- Stöld av en tupp 1878

 

Häradsdomaren Lars Larsson i Fiskvik och Litslena socken hade stämt arrendatorn Verner Wellén i Enhelga, Willberga socken för att denne skall från Lars Larsson föröfvat olofligt tillgrepp af en tupp och en yxa samt Gustaf Johansson i Boglösaby för medhjälp.

(Det finns åtminstone tre olika släkter Wellén i Trögd vid den här tiden, som alltså inte är släkt sinsemellan. Namnet kommer från Vällinge i Litslena. Denna Wellén är inte släkt med författaren, ifall någon undrar. Fram till 1901 var det tillåtet att ta sig vilket efternamn man ville, dock inte ett adligt namn.)

 

Gustaf Johansson förhördes först och berättade att han hade varit hos Wellén i Enhelga den 18 januari och hjälpt honom att tröska när Wellén bett honom följa med till Litslena Gästgivaregård för att köpa brännvin. Wellén ville ha sällskap på resan för han hade en unghäst och med den ville han inte åka ensam. När de var på hemväg på kvällen och hunnit i höjd med Hummelsta by i Litslena hade hästen börjat skena och på andra sidan Fiskvik stjälpte släden omkull, hvarvid ett krus som de hade med sig med brännvin uti föll ur och gick sönder samt Wellén slagit sig så att han blödde näsblod och hästen sprang ifrån dem så att de derefter måste gående fortsätta vägen hem till Enhelga der de påträffade hästen och släden, den sednare sönderslagen. De hade på resan inte varit inne i Fiskvik och Gustaf Johansson hade inte sett till vare sig tupp eller yxa och hade sig icke bekant på hvad sätt dessa bortkommit från Lars Larsson och bestred åtalet som alldeles obefogadt.

 

Lars Larssons ombud länsmannen Turén kallade in fjerdingsmannen Olsson som vittne. Olsson berättade att Lars Larsson hade, den 20 januari, efterskickat Olsson för att anmäla att han förlorat en tupp och en yxa. Samtidigt hade Fredrik Bom från Långarnö frågat Olsson om der upphittats något brännvinskrus som Wellén tappat. Olsson gick då ut och letade och hittade längs vägen vid Fiskvik ett sönderslaget krus liggande bland halm som var bestänkt med blod och blandad med dun af fjäderfä, hvaraf således syntes som om den af Lars Larsson förlorade tuppen der skulle blifvit slagtad.

Olsson berättade vidare att han därpå tillsammans med Lars Larssons son, Rickard, begivit sig hem till Wellén, medtagande det sönderslagna kruset som af Olsson bands ihop samt vid ditkomsten frågade Wellén om det var hans krus, medgaf han detta men sedan han fått veta att något brännvin ej fanns quar i detsamma slog han sönder det. Olsson hade frågat Wellén vilken kälke han hade åkt med och fått svaret ”jo, den står här och visade på en kälke som stod på gården”. Olsson gick fram till släden och fann halm längst bak och under halmen fanns blodfläckar och dun af fjäderfä. När Olsson frågade om anledningen till att det var blodfläckar och dun i släden svarade han att det inte var den släden de hade åkt i utan att den hade blivit sönderslagen och stod hos hemmansegaren Anders Hellén i Gådi för att lagas.

På återvägen från Enhelga passerade Olsson Gådi och besiktigade den släde som Gustaf Johansson uppgaf vara den som Wellén omtalat, men denna släde var ej söndrig vidare än att ett jern på ena skakeln var afbrutet, hvilket dock Hellén uppgaf hafva skett för längesedan.

Vid besöket hos Wellén hade Olsson också bett att få se hans yxa, men Wellén svarat att han för tillfället inte kunde få rätt på någon yxa.

När Olsson senare i februari besökte Wellén för att delgifva honom stämningen, uppgaf Welléns hustru att Lars Larssons yxa fanns der på gården och visade var den låg under en bodtrappa.

 

Wellén förnekade att han tagit Larssons tupp och yxa och visste inte huru yxan kommit att blifva liggande vid hans bod och att blodet i släden förmodligen kommit av att han blött näsblod.

 

Tingsrättens utslag blev att: Som Wellén, fastän besvärande omständigheter mot honom i målet förekommit, likväl ej blifvit, mot sitt nekande, öfvertygad att hafva föröfvat i fråga varande olofliga tillgrepp så finner Härads Rätten honom icke derföre kunna fällas till ansvar och skall vid denna utgång af målet Häradsdomaren Lars Larsson ersätta vittnena för inställelsen.

 

Lars Larsson var född 1818 och hade varit nämndeman länge. Det var han som kom med delgivningen 1846, när Gustaf och Brita kallades till tinget för att höras om Britas horsbrott. Han hade efter många år blivit häradsdomare. Titeln innebar att han var den, vid denna tingsrätt, som hade varit nämndeman längst tid.

 

Källa: Uppsala Trögds härads dombok 1878

 

FAKTARUTA 76 - Ansökan om bygglov i Uppsala 1816

 

Redan 1816 hade grannarna möjlighet att avge sina åsikter om en planerad nybyggnation. Detta protokoll hittades under sökandet efter händelser i Gustafs familj under den tid Gustaf bodde i Uppsala.

 

År 1815 den 5 December blef syn förrättad för den byggnad som Skepparen Johan Malmgren anmält sig vara sinnad att nästa åhr låta upföra uti sin under No 1 i Quarteret Svalan och Swartbäcks Roten här i Uppsala belägna gård.

 

Inställde sig Malmgren och hans grannar StadsCasseuren Välbetrodde J. E. Lindroth, Klensmeden C. G. Palmgren samt för afl Garfwaren Westrells barn, deras förmyndare Handelsmannen Jonas Hörlin och Garfwaren Chr. Norström.

 

Och utgaf Skepparen Malmgren att han tänkte låt upföra följande Nybyggnad

 

1mo: Ett Brygghus af korsvirke och tegel emot Rådman Lindroths vagnslider, 10 Alnar långt och 9 1/2 alnar bredt, och öfwer samma Brygghus, öfwer det nu warande Port Lidret, som äfwen framdeles kommer att bibehållas, samt öfwer en på andra sidan derom nu befindtelig Byggnad, bestående af en Källare ofwan jord och ett Kök, en Öfwervåning af timmer innehållande i en sträckning 33 alnar i längden, med fyra Boningsrum och en Förstufwa.

 

2do: En Öfwervåning, äfwen af timmer på en emot Waksalagatan nu stående byggnad, hwilken våning kommer att innehålla sju Boningsrum och en Förstufwa.

 

3tie: En Vinkelbyggnad af korsvirke och tegel, emot Klensmeden Palmgrens och Garfwaren Westrells Arfwingars Gårdar; bestående samma Byggnad, som blifwer 15 alnar lång på hvarje sida och 7 alnar bred, af hwarjehanda uthus med sädesskullar derofwan.

 

Och som Malmgrens grannar förklarade att de icke hade något att påminna mot gjorda anhållan, hwarför synemännen fann skäligt att tillåta samma Nybyggnads upförande med vilkor att alla Eldstäder ställes i murade Nicher ifrån hwilka Trädväggarne osv...

 

Källa: Uppsala rådhusrätt och magistrat- och kämnärsrätt 1815-1817

 

FAKTARUTA 75 - Gustafs svärfars uppdrag i Litslena 1823

 

Sockenstämma hölls som regel på söndagar efter högmässan när man ändå var samlade vid kyrkan. Det var inte så många ärenden att besluta om att sockenstämma behövde hållas varje söndag. Kallelse till stämma gjordes genom kungörelse i kyrkan efter predikan minst två veckor i förväg.

”Gamle” Anders Ersson som nämns i texten nedan är Gustafs svärfar. Det fanns två bönder i Sneby vid den här tiden som hette Anders Ersson.

 

Söndagen den 5 oktober 1823

Sedan församlingen funnit att Lagmannen för Sneby Roten gamle Anders Ersson i Sneby i anseende till dess försummelse och opålitlighet i sitt åliggande icke längre kunde bibehållas wid Lagmanstjensten, blef nu för denne Rote Bonden Jan Jansson i Sneby utsedd till Lag- och Brandsyningsman.

 

Söndagen den 19 oktober 1823

Då förre Lagmannen Anders Ersson i Sneby nu utfäste sig, att nästa Söndag i sockenstugan aflämna de återstående uppburna medlen, så wäl af förra bestämda sammanskottet (insamlingen) till prästgårdsreparationerna som och af det sednare, så lät församlingen för denna gång härmed bero.

 

Ekonomi var ju inte Anders Erssons starka sida så att anförtro honom betydande belopp som tillhörde socknen var kanske inte så lyckat. Tydligen motsatte sig inte Anders beslutet utan lovade att redovisa de medel som han samlat in men inte redovisat. Hur det avlöpte finns det ingen notering om i sockenstämman.

  

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:4 (1814-1838)

 

FAKTARUTA 74 – Sofia Ljungs tragiska död julaftonen 1827

Den 17 Januari 1828, hölls rannsakning angående att flickan Sofia Ljung, 14 år, i Litselby i Lillkyrka den 24 December 1827 aflidit på grund av för hård behandling av sin fader Soldaten Olof Ljung. Liköppning skedde i Häflinge den 4 Januari 1828. Flickan hade varit hemifrån de senaste 2 åren och födt sig med betlande. Hon hade blifvit sjuk i Weckholms socken och tagit sig till Wiggby varifrån fadern hade blifvit kallad att hämta sin sjuka dotter. Fadern hade vid ankomsten till Wiggby fattat henne i kläderna och gifvit henne med en käpp några slag på länderna och fadern tillsagt henne att börja gå hemåt. Efter ett stycke hade en skräddardräng mött fadern, då flickan låg på wägen och fadern åter willa med stryk twinga henne att gå och då hon dertill war oförmögen, bars hon till ett torp under Wiggby hwarest hon afsomnade efter ungefär halfannan timme kl 8 på aftonen den 24de December.

 

Flickan hade på flera ställen omtalat att hon haft frossan hela sommaren. Obduktionen visade att hon hade vattensamling inom hjernan och uti bröst och käkpartierna, men att döden påskyndats af rädsla och förkylning.

 

Vittnena berättade bland annat att: Flickan hade tidigare beklagat att hon blivit övergifven af sina föräldrar. Att, fadern hade tvingat henne att gå och sagt att ”om jag gjorde rätt skulle jag kasta dig i diket”. Att hon hade mycket dåliga kläder som varit ringa skydd mot kylan.

 

Soldat Ljung dömdes att böta half mans bot med Femtio Riksdaler eller i brist däraf med fängelse i 14 dagar wid watten och bröd.

 

Källa: Trögds härads dombok, Urtima ting 1828

 

FAKTARUTA 73 – Dråp vid Litslena gästgivaregård – del 3

 

Fortsättning på händelserna ifrån Faktaruta 72:

 

Huselius har blivit funnen, häktad och förd till Litslena

Garvargesällen Carl August Huselius har blivit häktad i Nedre Svördalen i Norge och förd till länsfängelset i Uppsala. Huselius hade vid ett polisförhör i Norge erkänt att han tilldelat Tyr ett slag i huvudet så att han några dagar senare avlidit. Huselius hade blivit gripen och förhörd efter att en annan garvarlärling Sven Wilhelm Pettersson anmält att Huselius hade överfallit och misshandlat honom. Pettersson talade då om att Huselius hade blivit efterlyst i svenska tidningar. Huselius inställdes därför för polismästaren i Levanger i Norge

 

Det gjordes nu rannsakning i Litslena tingshus. Huselius berättade att han var född 29/9 1840 i Malmköping. (Han var alltså 24 år vid händelsen.) Att han var son till en skomakare som dött 1864. Modern hade dött tidigare, när han var 7 år. Fadern som var sjuk var intagen på fattigstugan. Där hade Huselius bott tills han var 15 år och konfirmerades. Efter det hade han varit målargesäll på flera ställen i Malmköping, Eskilstuna och Nyköping. Sedan hade han blivit anställd som lärling hos en garvare i Nyköping. Därefter hade han haft tjänst hos olika garvare i Nyköping, Enebacken i Västergötland, Mariestad, Öfverby, Eskilstuna och Enköping varifrån han den 21/11 1864 hade gått mot Litslena.  Efter uppehållet här vid Litslena hade han först gått till Uppsala och vidare genom Sigtuna till Stockholm, Södertälje, Trosa, Nyköping, Malmköping, Eskilstuna, Köping, Arboga, Örebro, Nora till Säter. Därifrån norrut mot Härjedalen och Jämtland till Levanger i Norge dit han kommit vid påsk 1865. Därifrån vidare till trakten av Trondheim och Svördalen där han var när han blev häktad.

 

Efter uppträdet vid Litslena hade han kommit till en skomakare vid namn Holm vid Ekolsund där han tillbringat natten. Han hade dagen därpå gått tillbaka förbi Litslena och vidare mot Uppsala där han fått veta av två garvargesäller att Tyr hade dött och att han själv var efterlyst.

 

Huselius bedyrade under synbar rörelse och tårar att han inte haft avsikt att tillfoga Tyr någon skada. Han hade inte känt honom och han ångrade djupt sin våldsamma gärning som han utan att veta vad han gjorde hade begått. Han hade alltsedan han fått veta att Tyr dött känt samvetskval vilket han berättat för polisen i Levanger. Samvetet hade inte lämnat honom någon ro, varken dag eller natt.

 

Huselius dömdes till straffarbete i fyra år. Huselius förklarade sig nöjd med domen.

 

(Källa: Trögds härads domböcker åren 1864-1869)

 

FAKTARUTA 72 – Dråp vid Litslena gästgivaregård – del 2

 

Fortsättning på händelserna ifrån Faktaruta 71:

 

Efterlysning och vittnesförhör

Huselius efterlystes och länsman Sandqvist förhörde vittnen:

Gästgiveriförestånderskan hustru Öfverberg berättade att Huselius hade kommit till gäststugan mellan kl 2 och 3 på eftermiddagen och var redan då tydligt berusad. Han hade varit där tills Björkman och Tyr kommit dit i sällskap. Samtidigt hade snickargesällen Häggquist också kommit in dit. Det hade uppstått samtal om en kniv men hustru Öfverberg hade inte hört hela samtalet för hon hade gått ut och in i olika bestyr. Huselius hade begärt att få köpa mera brännvin men hustru Öfverberg hade nekat honom det, dels för att han redan var rusig och dels för att Häggquist varnat henne för att Huselius var en mindre väl känd person.

 

Snickargesällen Häggquist höll på att flytta till Häggeby och hade tillsammans med sin far skogvaktaren Häggquist, som skjutsat honom, kommit resande från Enköping den aktuella kvällen. Han hade gått in i gäststugan och sett Huselius där. Han var lite bekant med honom sedan sin tid i Enköping. Huselius hade vid samtal med Björkman och Tyr haft en fällkniv framme där bladet var till hälften uppfällt. Huselius hade hållit vad med Björkman om femtio öre att Björkman inte skulle kunna fälla upp kniven. Men sedan Björkman fällt upp bladet hade Huselius vägrat att betala och det blivit tvist mellan dem om det.  Häggquist hade då gått ut ur stugan genom en annan dörr än den vanliga för att slippa träffa Huselius. Han hade då sett dem stå på gården och gräla med varandra. Han hade stannat och lyssnat på dem en stund och hört Björkman säga: ”nå få wi inte punschen nu, som du lofvat på knifven?” Därefter hade Häggquist gått bort till sitt åkdon. När han kom dit hade han sett Huselius gå förbi honom i riktning mot vägen som går åt Bålsta. Häggquist hade därefter gått in i gäststugan för att dricka kaffe. Gästgivaren Adolf Jansson hade då kommit emot Häggquist med en lykta i handen och frågat honom om det var han som hade huggit en karl i huvudet med en kniv. Men hustru Öfverberg hade rättat Jansson som insett sitt misstag.

 

Björkman hade kommit till gästgivargården för att köpa ett kvarter brännvin när han träffat en garvargesäll vid namn Huselius som höll på att fälla upp en fällkniv och lovat 50 öre till den som kund fälla upp den. Både Tyr och Björkman hade försökt och Björkman hade lyckats. När Björkman hade begärt sina utlovade 50 öre hade Huselius blivit otrevlig och börjat gräla. Det hade han fortsatt med när de kom ut på gården. Då hade gästgivaren Adolf Jansson kommit förbi och sagt till Björkman att gå hem så att det inte skulle bli något bråk. Tyr hade stått kvar vid trappan när Björkman gått sin väg. Huselius hade gått efter Björkman och skrikit och hotat att slå honom.

 

Adolf Jansson hade varit ner till drängsstugan på kvällen när han hört gräl utanför gästgiveriet. Där hade han påträffat Björkman i ordväxling med en annan person och sagt till Björkman att gå hem och inte stå där och träta. Björkman hade då begivit sig iväg. Då hade en obekant person gått fram till Björkman och sagt: ”Du långa smedfan: du skulle ha”. När Jansson kom upp på trappan hade han vänt sig om och sett samma karl komma vägen tillbaka till tre andra som stod ungefär 5 meter från trappan. En framför de två andra. Mannen gick fram till den som stod först och gav denne två slag, ett på vardera sidan av huvudet så att han fallit omkull. Den som fått slagen hade skrikit till. Jansson hade känt igen Tyr på rösten. De andra som stod bredvid var skogvaktaren Häggquist, som tidigare hade sagt att: ”pojkar kunna ni inte sämjas”. Jansson hade då gått för att hämta en lykta och när han återkom hade han frågat unga Häggquist om det var han som slagit Tyr. Denna hade då svarat att det var en garvargesäll från Enköping som redan begivit sig iväg på vägen åt Uppsala. Då hade Jansson skickat två av sina drängar för att leta efter honom men det hade inte hittat honom. Jansson hade då gått in i drängstugan där Tyr suttit på en soffa och höll handen på huvudet som han hade haft ombundet med en halsduk. Han kräktes. Han hade inte sagt något. Jansson hade sagt åt några kvinnor på gården att se till Tyr. När han kom ner till drängstugan nästa morgon var Tyr medvetslös. Han skickade då efter doktor Stiegler från Enköping som hade lagt nytt bandage och sagt att så fort Tyr kommit till sans skulle han skickas till Länslasarettet i Uppsala. Men när Tyr fortfarande var medvetslös på torsdagen skickades Stiegler efter igen. När han kom hade han gett order att sända Tyr till Länslasarettet i Uppsala omgående.

 

fortsättning följer …

 (Källa: Trögds härads domböcker åren 1864-1869 

 

FAKTARUTA 71 – Dråp vid Litslena gästgivaregård – del 1

Dråp

Rekryten vid Upplands regemente No104 Adolf Tyr, Tyresta i Litslena, hade vid ett våldsamt uppträde vid gästgivargården i Litslena den 21 november 1864 blivit så illa sårad att han den 26 november hade avlidit. (Adolf Ahlström var bara 22 år gammal och ogift. Han hade fått ”ärva” soldatnamnet Tyr efter sin föregångare, Eric Tyr, på roten. Adolf kom att efterträdas av Fredric Tyr. Dessa soldater är inte släkt trots att de har samma efternamn som soldater.) Mellan kl 7 och 8 på måndagkvällen hade Tyr sammanträffat med en garvargesäll som hette Huselius och som var på vandring från Enköping, samt smeden Carl Johan Björkman från Graneberg. Gräl hade uppstått varvid Huselius hade tagit fram en fällkniv och frågat om vem skulle kunna öppna den. Huselius hade ingått ett vad med Björkman om det. Sedan de alla tre gått ut ur gäststugan och Tyr och Huselius stannat alldeles nedanför trappan medan Björkman gått litet åt sidan, hade Tyr fått ett hugg av en kniv i huvudet så att han fallit omkull men strax rest sig upp och gått in i drängstugan som låg 30 meter därifrån, där han lade sig och förlorade medvetandet. På tisdagen blev doktor Stiegler efterskickad från Enköping. Han förband honom och sa att om inte Tyr kom till sans på torsdag skulle han skickas till Länslasarettet i Uppsala. Det skedde på torsdagen men Tyr avled där två dagar senare av skadan.

Huselius hade begärt att få bo på gästgiveriet över natten men efter händelsen hade han fort tagit sig därifrån och hållit sig undan. Efterforskningar hade vidtagits men han hade inte stått att finna.

Länsman skulle anhålla Huselius för dråp på Tyr och skickade ut en efterlysning på honom.

 

Utdrag ur läkarrapporten från sjukhuset i Uppsala: Tyr kom till sjukhuset på torsdagsmiddagen efter att ha fått ett slag mot huvudet av skaftet av en igenfälld kniv varvid ett mer än en tum långt öppet sår uppstått. Ur såret kom en blandning av blod och hjärnsubstans ur pannbenet. Pupillerna var sammandragna, patienten var medvetslös och ur stånd att tala, hade blossande kinder och 84 i puls. Nytt förband lades på såret och isblåsa på hufvudet, koppning i nacken och lavemang med ättika och salt med mera. Någon medicin genom den krampaktigt slutna munnen kunde inte införas. Efter koppningen sjönk pulsen något men i övrigt var det samma tillstånd fram till lördagen då pulsen ökade till 150 och andningen ökade markant. Patienten avled omkring kl 6 em på lördagen.

Obduktionen visade att Tyr avlidit av ett slag mot huvudet med ett kantigt tillhygge som inträngt i huvudskålen och orsakat ett sår varur en del av hjärnan runnit ut.

 

fortsättning följer…

 

(Källa: Trögds härads domböcker åren 1864-1869)

 

FAKTARUTA 70 – Intressekonflikt om  Hällby hälsobrunn efter laga skiftet

 

Hällby hälsobrunn i Litslena benämndes år 1860 som ”…en från äldre tider begagnad hälsokälla.”

 

1850 hade därför ett bolag bildats för att etablera en brunns- och badinrättning i Hällby. Mark för brunnsplatsen omkring källan arrenderades på 50 år för den blygsamma summan av 3 Riksdaler / år av de dåvarande markägarna. (J. Pettersson, Hans Larsson, Vilhelm Lindberg och Anders Andersson.)

Intressenter och delägare i bolaget var, en del av etablissemanget i bygden:

Provincial Läkaren Doctor A. W. Stiegler,

Länsman Carl Johan Sandquist,

förre Nämndemannen Adolf Andersson i Vålhammar i Kungs-Husby,

Landtbrukaren Carl Rudolf Gederblom vid Saflinge i Härkeberga och

Hemmansegaren Anders Winberg i Hällby 

 

Man annonserade om att:

Bolaget erbjöd kalla och varma bad, gyttje- och tallbarrsbad liksom ”artificiellt vatten”.  Verksamheten kom snart igång men bedrevs endast sommartid.

 

1860 genomfördes laga skiftet i Hällby och Tibble byar och brunnsplatsen kom att läggas till en annan gård med en annan markägare, Erik Vesterstén i Tibble. Han vill inte alls ha hälsobrunnen på sin mark. Han ville odla upp marken och använda den i jordbruket. Han ansåg sig ha rätt till det eftersom inget undantag hade gjorts för marken vid laga skiftet. Om hälsobrunnen skulle vara kvar ville han ha ett kraftigt förhöjt arrende. Bolagsintressenterna gick inte med på det utan det blev en långdragen konflikt som kom att pågå under många år. Det tog flera år för ett laga skifte att vinna laga kraft och under tiden diskuterades frågan parterna emellan, men man kunde inte komma överens.

 

1863 Expropriation

Brunnsbolaget ansökte därför, efter tre år om expropriation av marken, den så kallade Brunnshagen.

Westerstén motsatte sig expropriationen med motiveringen att man borde inte få tvångsinlösa mark för verksamhet som inte är till gagn för allmänheten. Westerstén ansåg att en expropriation endast skulle gynna de som driver brunnsverksamheten.

Kung Karl XV ger dock sitt tillstånd till expropriationen och anser att den är samhällsnyttig. Priset skulle bestämmas av opartiska personer, och om brunnsverksamheten senare upphörde skulle marken utan kostnad återläggas till grundfastigheten.

Vesterstén begärde det pris som generellt hade åsatts för tomtmark vid laga skiftet. Det skulle innebära ett pris av 450 Rdr (Riksdaler) för Brunnsparken. Dr Stiegler som var talesman för bolaget ville inte gå med på mer än 300 Rdr 

Vesterstén hade byggt en loge på marken som förut varit avsatt till hälsobrunnen. Han ville ha den kvar där och erbjöd annan mark istället för den där logen stod. Om inte bolaget gick med på det kunde han gå med på att logen flyttades på bolagets bekostnad. Han var bonde och inte alls intresserad av att ha en hälsobrunn på sina ägor.

Bolaget ville inte gå med på att logen skulle stå kvar och inte heller ville de stå för kostnaderna att flytta den eftersom Vesterstén hade byggt den efter att tvisten om marken hade startat.

En kommitté av tre ojäviga personer tillsattes nu men skulle vänta med värderingen till dess att lantmätaren hade ”rörlagt”, (stakat ut) markbiten. Kommittén kom så småningom fram till ett pris av 354 Rdr.

Nu drog sig alla intressenterna ur utom Adolf Andersson från Wåhlhammar som löste ut de andras andelar.

 

1864 blev Vesterstén instämd till tinget av bolaget (Adolf Andersson) för att han hade tagit bort en gärdesgård, flyttat på prydnadsträd (3 popplar, 1 lönn och 2 askträd), plöjt upp brunnsplatsen och sått havre där, satt upp en loge och använt platsen till bete för kreatur.

Bolaget stämde Vesterstén för kontraktsbrott. Det ursprungliga arrendet var på 3 Rdr och om antalet besökare skulle uppgå till fler än 50 någon sommar skulle arrendet höjas till 6 Rdr.

Bolaget ville ha ersättning för den förlust dom gjorde genom att antalet betalande besökare minskat till följd av avsaknaden av den trevnad som förut funnits där, efter Vestersténs åtgärder. Föregående sommar hade antalet besökare minskat till hälften mot tidigare.

 

”Utdrag af årsräkenskaper för Hummelsta brunns och badinrättning för nedanstående år.

                                                                                       Antal gäster                     Inkomster Rdr

År 1854                                                                                 78                                      161

 ” 1855                                                                                  93                                      187

 ” 1856                                                                                 112                                     223

 ” 1857                                                                                 104                                     209

 ” 1858                                                                                  94                                      190

 ” 1859                                                                                 103                                     229

 ” 1860                                                                                 126                                     254

 ” 1861                                                                                 107                                     225

 ” 1862                                                                                  73                                      153

eller per medium                                                                 100                                      203

 ” 1863 då Westersten inkräktat å platsen                            50                                      110

 

Vesterstén försvarade sig och beskrev vad han hade gjort för åtgärder. Han hade sagt upp bolaget till den 15/6 1863, alltså året innan. Sedan var allt han gjort, åtgärder för att han skulle kunna bruka marken som han blivit tilldelad vid laga skiftet. Han beklagade sig över att brunnshusets dörr stod öppen så att kreatur kunde komma in och störta ner varandra i källan. Han hade därför satt upp ett stängsel så att ingen olycka skulle ske. Det borde bolaget vara tacksamma för tyckte han.

Vad beträffar att antalet gäster minskat betvivlade han inte det eftersom gästerna klagade på att doktorn aldrig kom dit annat än när det gällde att driva in betalningen.

Det var inte heller populärt bland brunnsgästerna att det satt ett anslag där att ungdomarna skulle få hålla bal mot en avgift av 1 Rdr. De ville inte att brunnshuset skulle bli nöjeslokal.

 

                                                     Utslag

Häradsrätten kom fram till att arrendekontraktet som började gälla 1850 hade behörigen intecknats vid tinget och ansågs gälla. Vesterstén hade därför inte varit behörig att vidta de åtgärder han gjort.

Han dömdes att betala skadeståndsersättning med 54 Rdr och att flytta bort den vanprydande logbyggnaden. Däremot kunde det inte bevisas att minskningen i antalet brunnsgäster orsakats av Vestersténs åtgärder varför han frikänns från det anspråket.

 

1869 Ersättning för flyttning av loge vid Hällby hälsobrunn

Bolaget hade redan 1863, begärt att Westerstén skulle flytta bort sin loge. När expropriationen blivit klar och Adolf Andersson löst ut de andra delägarna hade han byggt en stor lagård så nära Westersténs loge, 2,5 alnar, (75 cm) så att Westerstén inte kunde köra in med sin gröda i logen utan blev tvungen att flytta logen. Därför begärde Westerstén skadestånd med 73 Rdr som var kostnader för att flytta logen.

Andersson hävdar att Westerstén hade mot Anderssons förbud byggt logen på mark som Andersson arrenderade.

 

                                                            Utslag

Westersténs yrkande om ersättning för att ha flyttat logen ogillades.

Den här brunnsplatsen som han fått på halsen vid laga skiftet var alltså något som orsakade Westerstén mycket arbete och kostnader.

Brunnsplatsen kom att vara kvar till i början av 1900-talet när den paviljong som stod där brann ner i samband med en danskväll. Ungdomar hade hållit till där och festat på platsen under flera år då. Paviljongen byggdes inte upp igen.

 

(Källa: Trögds härads domböcker åren 1864-1869)

 

FAKTARUTA 69 - Den värnlösa flickan Stina Lisa, 6 år gammal.

 

Den här dagen den 28 juni år 1829 fattade Litslena sockenstämma följande beslut:

På grund av att det oäkta barnet Stina Lisa som var 6 år gammal och vars mor nyligen avlidit blivit helt värnlös beslutade sockenstämman i Litslena att flickan skulle mot en betalning av 40 riksdaler placeras hos kyrkvaktaren Bengt Lundell och hans hustru på Granebergs ägor. Paret var kända för sedlig och anständig levnad.

(Bengt Lundell och hans hustru var båda 50 år när detta hände. De hade haft en dotter som hette Anna Maja och hade dött av ”slag” fyra månader tidigare den 3 februari samma år. Anna Maja var sex år gammal när hon dog, det vill säga lika gammal som Stina Lisa var när de tog emot henne som ”fosterdotter”.)

 

Stina Lisas avlidna mor var Anna Lisa Jacobsdotter, piga hos torparen Eric Berg på Granebergs ägor. Anna Lisa var 46 år när hon dog i lungsot den 11 juni.

 

Exakt ett år senare, den 28 juni 1830, visades Stina Lisa upp för sockenstämman och var då klädd med snygga och hela kläder och hon hade ett friskt utseende. Placeringen av Stina Lisa hos Lundells förnyades därför, den här gången på 3 år. Hon blev kvar hos Lundells tills hon blev 13 år och flyttade för sin första pigtjänst.

 

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:4 (1814-1838)

 

Stina Lisa var född 23/2 1823 i Härkeberga. Hon flyttar till Vallby socken som piga i Vallby by 1838 och tar då fosterfaderns efternamn, Lundell. Hon flyttar tillbaka till Litslena 1840.

 

FAKTARUTA 68 – Skollärartjänsten i Härkeberga 1853-1865

 

Utdrag ur Härkeberga sockenstämma, delvis sammanfattat och delvis moderniserat språk.

 

6/11 1853

Vice skolläraren Herr Olof Petter Strandberg i Härkeberga by, 25 år gammal, ”Förmodas hafva blifvit mördad i trakten kring Stockholm den 6/11 1853, men afföres först nu, den 16/7 1854”.

 

12/3 1854

Tre sökande hade anmält sig till den lediga tjänsten som skolmästare. Det var

vikarierande skolmästaren Johan Petter Pettersson i Svinnegarn, 21 år.

vikarierande skolmästaren Schön i Skokloster

Skolmästare Hedlund i Härnevi

Pettersson fick nästan samtliga röster vid valet i sockenstämman och han utsågs till skolmästare.

 

7 ÅR SENARE

 

25/8 1861

Som skolmästaren J.P. Pettersson, 28 år, oaktadt vederbörligen erhållen warning likväl befinnes försumlig å förrättandet af sin tjenst, icke blott att han under terminerna ger skollof när han så för godt finner, utan äfven helt och hållet underlåter, att under ferierna varje onsdag meddela undervisning, och dessutom ådagalägger ett sådant uppförande att han ej bör såsom lärare längre behållas, beslutade ”skolstyrelsen” att säga upp Pettersson från lärartjänsten.

 

29/9 1861

Skolmästaren Pettersson hade anfört besvär över avsättningen hos Domkapitlet. Domkapitlet begär en förklaring från skolstyrelsen.

Petterssons föreburna skäl till sitt afvikande från skolan hösten 1858 ansågs sakna all betydelse i synnerhet derföre att han få dagar innan låtit föra bort 2ne lass ved och följaktligen sjelf vållat brist derpå. Det var 6 famnar ved som församlingen anslagit till skolans och lärarens behof, men ej gifvit honom tillstånd att afyttra. Pettersson hade medgifvit att han afyttrat ved, flera gånger tidigare, även hela lass.

Pettersson hade på eget bevåg lämnat skollof 2 dagar och flera gånger har han lämnat skolan före lästidens slut på dagen och låtit barnen sköta sig själva. Pettersson säger sig ha läst över normal tid för att ta igen de två dagarnas extra lov, men genom klockaren Brandström säger han sig ”hafva förlagt journalerna”.

Prästen orerar på: Beträffande ferieläsningens försummande som af Pettersson erkändes, undrades om hans föreburna indanflykt derpå borde tillskrifvas dumhet eller glömska eller trotsighet, hvilket sednare hölls sannolikast, ty det kunde lika litet förmodas, att en skolmästare ej skulle förstå meningen med ordet: lof vid examen, o s v.

Ordföranden meddelade att samma förhållande gällde i Långtora, men skolmästaren där, som är en redig man, söker icke undanflykter utan gör nitiskt och villigt sin pligt enligt Reglementet.

(Carl Gustaf Hellman, 28 år, lärare, klockare och organist i Långtora 1855-1909 i 54 år, född i Forsmark, död 1909 76 år gammal, gifte sig 35 år gammal med en 10 år äldre änka med 3 barn. Fick inga egna barn)

 

Domkapitlet hade uppmanat skolstyrelsen att genast åter öppna skolan och tills vidare anställa en vikarie.

 

22/12 1861

Den 27 november hade domkapitlet yttrat sig och hade inte funnit anledning att ändra skolstyrelsens avsättande av Pettersson. Petterson hade sedan hos Kongl Majt anfört besvär över domkapitlets utslag, och skolstyrelsen svarade nu Kongl Majt på detta besvär.

Svaret är väldigt nedgörande för Pettersson. Det lästes upp från predikstolen den 5/1 1862.

Pettersson bor kvar i Härkeberga i ett och ett halvt år men flyttar till Stockholm i sept 1864.

 

Från 1862 till 1865 vikarierar Anders Axelsson Walén, 30 år, från Uppsala, som skollärare. Därefter tillsätts en ordinarie skollärare.

 

Källa: Sockenstämmoprotokoll Härkeberga 1857-1909  (Härkeberga KII:1)

 

FAKTARUTA 67 – Försvarslöse ynglingen Johan Asp 

Litslena kyrkostämma 26/12 1869

§6.

Med anledning af förut å kommunalstämma fattadt beslut, företogs nu frågan om försvarslöse Ynglingen Johan Asps inaccordering till afgörande, hvarvid ordförande tillkännagaf det endast ett anbud inkommit, neml: från arrendatorn af Graneberg, Herr Edvard Bergenstråhle, hvilken förklarade sig villig emottaga bemälte yngling och förse honom med husrum och föda, mot 50 Rd Rmt (Riksdaler Riksmynt) i ersättning af församlingen för år räknadt, med vilkor det ifrågavarande person skulle kännas skyldig att, för Herr Bergenstråhles räkning vid Graneberg eller annat anvist ställe uträtta hvarjehanda förefallande arbeten. Som socknemännen samtliga erkände billigheten i Herr Bergenstråhles fordran i berörde afseende, antogs anbudet med tacksamhet, dock på obestämd tid, eller intill dess det visat sig huru ynglingen i sitt uppförande och lefverna ville sig förhålla, och församlingen till följe deraf annat beslut i ärendet kunde komma att fatta. Åt gästgifvaren Adolf Johansson uppdrogs att med möjligaste första föranstalta det Johan Asp blifver till sitt nya ställe afförd.

Bara tre veckor senare på nästa sockenstämma, den 16/1 1870 afhandlades följande:

Af förekommen anledning beslöts det Ynglingen Johan Asp skulle förflyttas till Smeden Pettersson å Sneby ägor, hvilken förklarat sig villig emottaga Asp mot ett underhåll af 1 Rd Rmt för hvarje vecka; berörde afgift skulle af fattigcassans medel bestridas och beräknas att utgå endast till den 1 Maj innevarande år, efter hvilken tid Socknemännen trodde att ynglingen, åtminstone för sommaren sjelf skulle kunna sig försörja.

 

Källa: Litslena kyrkostämmas protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

FAKTARUTA 66 - Wilhelm van Rijswijk – del 3

 

Fortsättning av sammanfattande beskrivning av van Rijswijks tid på Bäddarö.

 

Talet på lantbruksutställningen

I van Rijswijks tal på lantbruksutställningen på Högby gård betonade han vikten av djuraveln och skötseln av djuren. Han tryckte på hur viktigt det var med bra ladugårdsbyggnader som värnade om djurens hälsa och underlättade skötseln. Han visade hur utvecklingen hade varit under hans tid på Bäddarö. Han berättade att han hade låtit föra 20 mjölkkor till lantbruksutställningen. 17 var ”hemfödingar” och 3 inköpta som kvigor.

Han hade ställt upp dem så att mödrar och döttrar stod intill varandra för att kunna jämföras med en vanlig lantras och en förbättrad upplaga därav.

Vid varje djur fanns ett anslag uppsatt med uppgift om ålder, mjölkavkastningen per år, senaste kalvningen, hur mycket det mjölkat sammanlagt och hur länge det legat i sin.

Van Rijswijk berättade att lantrasen gav lika god mjölkavkastning men var grövre och knotigare byggd och hade svårt att ansätta kött.

Hans slutord var: ”Det är med Ladugårdsskötsel som med allt annat hvad man företager sig, att utan möda, utan omtanke och ihärdighet, winnas ej några resultater, vilket här är detsamma som inkomster.”

 

"Mekanisk mjölk-kärna"

Det producerades mycket mjölk på Bäddarö. År 1857 mjölkade de 30 korna 42.750 liter. Drygt 42 kubikmeter mjölk. Mjölkade för hand, tre gånger om dagen av statarnas hustrur. Av en del kärnade man smör. Det blev 104 Ltt (Lispund. 1 Ltt = 8,5 kg, dvs 884 kg smör) och man ystade ca 100 Ltt (850 kg) ost.

 

För att underlätta det tunga och ensidiga arbetet med att kärna smör så försökte man sig på en mekanisering. van Rijswijk hade anlitat en byggmästare från Munsö som hette Anders Andersson. Han hade gjort förbättringsarbete på byggnader och en del jordbruksredskap. Han hade byggt mekaniska drivanordningar (oxvandringar) på andra ställen, Tranbygge i Västra Ryds socken till exempel. Han föreslog att man skulle bygga en sådan "för kärnandet av mjölken" på Bäddarö för att effektivisera arbetet. I stället för att det gick åt två personer på heltid för att kärna mjölk skulle det med en oxvandring bara behövas en person. Van Rijswijk tyckte det lät bra och gick med på förslaget. Det blev dock inte som någon av dem hade tänkt sig, för van Rijswijk var inte nöjd med resultatet och betalade därför inte ut någon lön för arbetet med drivanordningen. Det blev rättssak och van Rijswijk kallade dels in hemmansägaren Johan Ericsson i Ågersta och dels Gustaf Ericsson i Grillby för att avge ett utlåtande om drivanordningen.

 

Den bestod av ett liggande hjul som var fastsatt på en ställning ovanför mjölkkärnan så att en lodrätt axel från hjulets nav drev runt ”vingen” nere i mjölkkärnan. Det liggande hjulet drevs av en järnkätting som gick runt ett annat också liggande större hjul ett stycke därifrån. Detta större hjul satt på en ställning ovanför själva oxvandringen. Oxarna drog detta större hjul vilket gjorde att det mindre hjulet på kärnan genom utväxlingen roterade med en avsevärt högre hastighet.

 

Synemännen klagade på att hjulen var skeva, att konstruktionen var undermålig genom att järnkättingen skulle nöta ut hjulen och göra att de blev obrukbara.

 

En av drängarna på Bäddarö motsade dock detta och intygade att han sett anordningen i drift lång tid efter att Andersson gjort färdigt det och att det fungerat med stor lätthet så att det behövts endast en häst för drivningen.

 

Länsman Kindborg i Hummelsta i Löt avfärdade drängens vittnesmål med att han bara var en dräng medan de andra vittnena var hemmansägare. (Det hör nog till saken att en av hemmansägarna bodde i Ågersta och Kindborg i Hummelsta, en kilometer ifrån varandra. De kände varandra väl).

 

Andersson svarade på detta med att ifrågasätta Kindborgs påstående att: ”drängen Söderströms vittnesmål icke skulle förtjena något afseende, derföre att han är ”blott dräng”, och såsom sådan ”ej kunde anses äga den sakkännedom och förmåga att bedöma arbeten af det ifrågawarandes beskaffenhet som betyget förutsatte”. Andersson fortsatte: "I anledning häraf vågar jag påstå: att varje ärlig och trovärdig person – om än blott dräng – äger lika anseende inför lagen, och att en drängs vittnesmål innebär lika mycket bevisning som en annan persons, så länge han icke är beslagen med lögn eller tvetalan.”

 

Det låter som en mycket vettig och objektiv synpunkt, men det hjälpte inte i det här fallet. I nämnden som satt och fattade beslut satt bekanta och grannar till både Kindborg och van Rijswijk. Drängens vittnesmål avfärdades med motiveringen att ”den parten eger vitsord som bästa vittnen hafver, de der klaraste skäl och omständigheter vid handen gifva”. Man gav större trovärdighet till dessa hemmansägare som såg verket vid ett tillfälle och innan det var färdigbyggt än till drängen på Bäddarö som såg det dagligen.

 

Beslutet blev att van Rijswijk befriades att betala för de 17 dagsverken som Andersson lagt ner på att bygga verket, men Andersson skulle ha rätt att avhämta verket från Bäddarö.

 

Det här avhandlades 1857 och van Rijswijk började komma på obestånd och ville hålla i pengarna. Arbetet med produktionen på gården gick bra, men det var svårare att avyttra produkterna till tillräckligt bra priser. Han tvingades sälja gården strax därefter och familjen kom att flytta till Helgesta i Hacksta. Han började få problem med hälsan och avled i början av 1859 av ”maginflammation”, bara 37 år gammal.

 

Källor:

Uppsala läns hushållningssällskap, Protokoll och handlingar

Trögds häradsrätts domböcker

 

FAKTARUTA 65 - Wilhelm van Rijswijk – del 2 

 

Fortsättning av sammanfattande beskrivning av van Rijswijks tid på Bäddarö.

 

Köpet av gården

I december år 1845 köpte Gustaf Wilhelm van Rijswijk Bäddarö, Bodarna och Vreta gårdar, sammanlagt 5 1/4 mantal och några markområden på andra sidan Ekolsundsviken i Håbo, för 49.000 Riksdaler Banco av Friherre Löjtnant Carl Falkenberg. Falkenberg flyttade sedan till Uppsala.

 

I köpet ingick allt lösöre som hörde till gårdarnas drift. Det var alla jordbruksredskap såsom vältar, harvar, sladar, årder, vagnar för hästar och oxar, grepar, spadar, skoflar, yxor och hela djurbesättningen. Det var följande dragare: 3 hästar med all utrustning som selar, tömmar, grimmor, täcken. Det var även 8 par oxar med ok och tömmar. Det var en mjölkbesättning på 22 kor och 15 ungnöt. Det var 10 tackor. Hö och halm som foder till djuren ingick också, liksom 5 tunnor korn och 5 tunnor havre som utsäde för det kommande vårbruket.

 

Falkenbergs tjänstefolk erbjöds fortsatt tjänst under van Rijswijk. De allra flesta stannade kvar och såg fram emot en spännande tid under en ung oerfaren ”stockholmare” med ”vilda idéer” men med ett uppenbarligen brinnande intresse för jordbruk. Att tjäna under den bistra och hårdföra militären Löjtnant Falkenberg hade inte alltid varit så muntert. Nu var det visserligen inspektorerna som hade direktkontakten med honom men han var ute och kontrollerade arbetarna ibland.

 

Van Rijswijk gifte sig med Betty Glosemeijer 4 år efter köpet. Hon var dotter till en förmögen Grosshandlare i Stockholm. Van Rijswijk kände nog Glosemeijer sedan tidigare för Glosemeijer hjälper till att finansiera köpet Bäddarö genom att ge van Rijswijk ett lån på 37.000 Rdr, en stor del av köpesumman på 49.000 Rdr (75 %). Möjligen hade Wilhelm och Betty ”sällskap” redan när han köpte Bäddarö men att Bettys far och giftoman ansåg henne för ung för att gifta sig och bli husmor på en så stor gård. (Hon var bara 18 år då).

 

Förhållandet mellan säljaren, Falkenberg, och köparen, van Rijswijk, blev inte helt problemfritt. Falkenberg kom efter drygt ett år och ville ha betalt för 7 par oxtömmar, 8 järnpinnar till en slad och 8 harvkrokar och 2 famnar ved. Sakerna var värderade till 12 Riksdaler och småsaker jämfört med den jätteaffär de gjort upp emellan sig. Van Rijswijk nekade och hävdade att oxtömmarna var en del av selarna, järnpinnarna var en del av sladen, harvkrokarna tillhörde harven. Falkenberg stämde van Rijswijk och det blev rättegång.

 

I stämningsansökan hade Falkenberg skrivit att han fodrade att van Rijswijk skulle betala 12 Riksdaler till sig själv!!!. Han hade gjort en pinsam felformulering i stämningen. Van Rijswijk hävdade att målet skulle ogillas eftersom det saknade all betydelse.

Rätten överlade och beslutade att van Rijswijks invändning ogillades och målet togs upp för behandling. Det slutade med en kompromiss som innebar att van Rijswijk slapp betala för allt utom veden.

 

Tre år senare var det dags igen. Då har Falkenberg begärt att en av fjärdingsmännen i Trögd, Johan Krafft (han stavade sitt namn så) i Hacksta, skulle hämta ett tröskverk som stod på logen i Bäddarö. Krafft hörde sig för med van Rijswijk om det var rätt. Van Rijswijk svarade att tröskverket var hans och att Falkenbergs begäran var en stor dårskap. Krafft vägrade därför att hämta tröskverket tills det var utrett vem som ägde det. Det hamnade inför Trögds häradsrätt igen.

Falkenberg hävdar då att han skall ha betalt för tröskverket som han påstod inte ingick när van Rijswijk köpte Bäddarö. Tröskverket hade inte nämnts någonstans, vare sig i köpebrevet eller i den lösöresförteckning som beskrev vad som ingick vid köpet. Falkenberg hade ägt Bäddarö i 10 år. Han hade köpt gården år 1835 av en Erik Gustaf Stenberg som numera var handlare i Uppsala.

Det visade sig att orsaken till att Falkenberg ville ha betalt för tröskverket var att han hade blivit stämd i sin tur av Stenberg för att Stenberg ville ha ersättning för tröskverket trots att det hade gått 13 år sedan Stenberg sålde gården.

Rätten anlitade ett antal betrodda personer som fick syna tröskverket. De beskrev att tröskverket var fast monterat i logen och skulle inte betraktas som lösöre utan som tillhörande den fasta egendomen. Rätten beslutade då att tröskverket tillhörde van Rijswijk.

Dessutom fastställde rätten att det hade gått mer än 10 sedan Stenberg sålde gården varför han försuttit rätten att besvära sig över köpet.

 

Källor:

Trögds häradsrätts domböcker

 

 FAKTARUTA 64 - Wilhelm van Rijswijk – del 1

 

Sammanfattande beskrivning utifrån nedanstående källor

 

Gustaf Wilhelm van Rijswijk, godsägare och lantbrukare på Bäddarö gård i Löt höll invigningstalet på Lantbruksmötet vid Högby gård i Villberga. Han var född i Stockholm 1821 och kom inflyttandes därifrån när han köpte Bäddarö 25 år gammal år 1846. Han hade då omdömet ”hedrande vandel och var ledig för äktenskap”. Han gifte sig i början av 1849 med grosshandlardottern Beata Glosemeijer från Stockholm och hon flyttade till Bäddarö.

 

Paret kom att få sex barn. Först föddes sonen Henrik och därefter fem döttrar, Carolina, Agnes, Anna, Barbara och Betty. Betty föddes i januari 1859 men några veckor därefter avlider Wilhelm i ”maginflammation” bara 37 år gammal och lämnar hustrun Beata med 6 barn, det äldsta 10 år och det yngsta några veckor gammalt samt kolossala skulder. Paret hade strax innan sålt Bäddarö och flyttat till Helgesta i Hacksta. Dödsboet var konkursmässigt och änkan ansökte hos Trögds häradsrätt om ”urarfva förmån” och flyttade till Stockholm. ”Urarfva förmån” innebar att man avstod alla boets tillgångar mot att man blev befriad från alla skulder. Man började helt enkelt om på noll igen, en slags dåtida skuldsanering.

Vid sista husförhöret innan paret flyttade från Bäddarö finns följande notering om Wilhelm i husförhörslängden. ”Vägrat att vid förhör afgifva svar på några frågor till utrönandet af hans Christendomskunskap”.

 

Källor:

Löt B:1, 1841-1860

Löt AI:8, 1843-1851

Löt AI:9, 1851-1855

Hacksta B:1, 1843-1860

Hacksta AI:11, 1851-1860

Hacksta F:1, 1817-1861

Trögds häradsrätts dombok AI:108b, sommartinget 1860

 

FAKTARUTA 63 – Sjukdom och dödsfall på Hagströms gård, 1866

 Litslena kyrkostämma 13/5 1866.

 

13/5 1866

Som till undertecknad ordförande (Wilh. Lindberg, Åby) anmälan blifvit gjord derom att en svårartad sjukdom utbrutit uti frälsearrendatorn (Erik) Hagströms gård i Wällinge, hvilken till den grad utbredt sig att husets hela personal vore sängliggande, och en tjenstedräng (Elof) derstädes nyligen aflidit, tillsporde ordförande socknemännen om man icke borde gå i författning om tillsättandet af någon lämplig person som öfverhandtoge vården om de sjuka och omsorgen för deras tillhörigheter, alldenstund grannarna tillkännagifvit det de ej längre förmådde ifrågavarande ansvarsfulla åliggande bestrida; Socknemännen som tagit ärendet i öfvervägande, och sedan upplyst blifvit det provincialläkaren Herr Doctor Stiegler redan åtskilliga gånger besökt de sjuka och nyssnämnde läkare förklarat sjukdomen icke vara smittosam, öfverlämnade till kommunalstyrelsen att med ifrågavarande angelägenhet på bästa sätt ordna och för det svåra förhållandet vidtaga de åtgärder som ansågos nödiga och för ändamålet välgörande.

 

Källa: Litslena kyrkostämman protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

FAKTARUTA 62 – Notiser i Enköpings Weckoblad, 1856 

Nyheter från Landsorten

Den 5 Mars öppnades den första swenska jernbana för lokomotiv, den emellan Örebro och Nora: det första wagntåget afgick från Örebro till Nora med 100 passagerare och några lastwagnar. Wägen, som utgör 3 mil, tillryggalades på 1 timma och 5 minuter.

 

Förloradt

Emellan Enköpings Stad och skogen Sneden bortkom, första dagen af Enköpings marknad, eller Onsdagen den 5 innevarande Mars, kl omkring 7 på aftonen, från ett åkdon efter en skenande häst: en prestrock jemte några halskläden, liggande i en blårosig bomullsduk, hwarutanpå war lagd en fyrskäftad linne-handduk. Derjemte förlorades ett rödbrunt hästtäcke, en hästgrimma med jerngrimskaft, en mindre dyna till en kappsläda, en täckgjord, en grönmålad simmerstäng(?) samt ett papperskomvolut med medikamenter. Den som det förlorade, serdeles det omnämnda klädesplagget, tillrättaskaffar, eller lemnar upplysning, hwarest det kan tillrättafås, erhåller hederlig wedergällning af undertecknad, hwars adress är Enköping och Hwittinge Kyrkoherde-boställe.

J.J. Ehrnström.

 

Källa: Enköpings Weckoblad 13/3 1856

 

FAKTARUTA 61 – Kreatursmarknader, 1869

 Litslena kyrkostämma 31/10 1869. (Efter 1862 ersattes kommunalstämman med en kyrkostämma. Det var både kyrkliga och kommunala ärenden som behandlades.)

 

Till undertecknad ordförande hade ankommit en så lydande skrifvelse:

”Då så kallade kreatursmarknader å flera trakter inom riket på sednare tider hafva uppstått, hvilka i betydlig mon och på ett önskvärdt sätt befordrat omsättningen af kreatur för så väl större, som isynnerhet mindre jordbrukare, och då aflägsenheten från en större stad gör behofvet känbarare af en sådan marknad med tillfäle för köpare och säljare att anskaffa och föryttra ej mindre kreatur än äfven ladugårdsprodukter i den mon ladugårdsskötseln egnas större omtanke samt gör framsteg, så får jag anhålla om kommunalstämmas utlysande för församlingens hörande om den skulle åstunda, att, i likhet med nuvarande förhållande inom nästgränsande Westmanlands Län, en så kallad kreatursmarknad måtte för denna ort hållas i Enköpings stad sista Lördagen i varje månad, antingen hela året om eller endast vissa månader; Och torde utdrag af protocollet i afseende på detta ärende varder mig tillsändt.

Enköping i kronofogdekontoret den 23 September 1869, C.E. Wallin”

hvarefter och sedan Socknemännen tagit ärendet i äfvervägande samtliga de närvarande insåg och erkände den fördel detta skulle medfara och lyckönskade företaget.

 

Källa: Litslena kyrkostämman protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

 FAKTARUTA 60 – Obändiga lynnen, svärfar och måg, 1869

 

Litslena kyrkstämma 30/5 1869.

 

På anmälan av Wällinge byamän hade kommunalstämma till denna dag blifvit utlyst att hållas för att öfverlägga och besluta i en fråga som vore af mindre vanlig beskaffenhet. Förre frälsebonden Eric Jansson i Wällinge, hvilken under en tid af omkring 15 år bott och arbetat hos sin måg bonden Eric Ericsson i nyssnämnde by, hade sistlidne vår kommit i oenighet med berörde sin måg. Enligt byamännens utsago hade missämjan å ömse sidor tilltagit till den grad att Eric Ericsson slutligen förnekat svärfadern få hafva sin bostad uti nyssberörde Ericssons hem, hvilket haft till följd att Eric Jansson i saknad af några närmare anhöriga, börjat ligga grannarna till last för erhållande af sitt lifsuppehälle för dagen; dessutom fruktade byamännen det denna lefnad förr eller sednare hos Eric Jansson skulle, i händelse ingen ville vårda sig om honom, urarta till grubblerier och sinnesförvirring.

Så väl undertecknad ordförande som öfriga socknemännen uppmanade på det allvarligaste Er. Ericsson, hvilken vid tillfället var närvarande, att med fridsamhet och försonlighet söka närma sig svärfadern, men tycktes Ericsson i den vägen vara obeveklig; lade skulden ensamt på svärfaderns obändiga lynne, och påstod det ingen menniska kunde lefva i frid med honom. Emedlertid och då af Wällinge byamän upplyst blifvit, det Er. Jansson hos ofvanbemälte sin måg bott och arbetat under en längre följd af år , utan att för samma arbete erhålla annat än egentligen kost och husrum, samt att misshäligheten vore lika mycket Ericssons skuld som svärfaderns, ansåge socknemännen det vara Ericssons skyldighet att med vänlighet bemöta sin svärfader, samt låta honom hädanefter som hittils få åtnjuta de förmoner hvartill han tvifvelsutan vore berättigad, mot skyldighet för Eric Jansson att iakttaga ett värdigt och stilla lefverne samt tillhandagå sin måg med villighet och arbetsamhet. I händelse af behof ville socknemännen för tillfället försträcka Eric Jansson någon fattighjelp af mjöl och saltvaror, om hvilket fattigvårdsstyrelsen vid blifvande sammanträde finge närmare besluta.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

FAKTARUTA 59 – Klockare Öberg belönad, 1863

 

Litslena kyrkstämma 22/3 1863. Sammanfattad och moderniserad text.

 

Klockaren Gustaf Julius Öberg hade med flit och nit utfört sitt arbete som organist, klockare och vaccinatör i 40 år. Pastor Bladin höll ett långt tal om Öbergs alla dygder och skulle skriva till Domkapitlet för att Öberg skulle få någon passande utmärkelse. Bladin framhöll i talet Öbergs dygder, inom tjänstemannabefattningen som Bladin i nära 30 års tid tillsammans med Öberg gemensamt uppehållit Tempelandakten. Sockenmännen framhöll hans oförtrutna möda och en aldrig tröttnande ifver vid att å högst oländiga backar och stenbunden mark hafva anlagt särdeles smakfulla och ändamålsenliga planteringar, så väl vid klockarebostället som äfven vid hans eget, under idoghet och flit förvärfvade landtställe.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KI:6 (1863-1865)

 

FAKTARUTA 58 – Problem med lösaktigt och kringfarande folk, 1866

 

Litslena kyrkstämma 8/7 1866.

 

Sedan af åtskilliga Sneby byamän anmälan blifvit gjord derom hurusom en skara af lösaktigt kringfarande folk esomoftast långa tider inlogerade sig hos Torpare och Backstugusittare boende i berörde bys egor, och att detta sällskap vid sina besök å nyssnämnde ställen i sitt uppförande och lefverne utöfvade å hvarandra och innevånarna i grannskapet våldsam behandling, samt andra lagstridigheter och tygellöshet i högsta grad, hvaraf icke allenast husfolket ofredades utan äfven byns innevånare ledo väsentlig mehn, öfverlade nu socknemännen huruvida icke någon gräns skulle kunna sättas för nämnde ofog; - efter öfverläggning i ämnet fattades det beslut att protocollsutdrag häröfver skulle tillhandahållas Sneby byamän, hvilka sedermera hos ortens kronobetjente eller Konungens Befallningshafvande ägde att i laga ordning saken till beifran anmäla.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

FAKTARUTA 57 – Ett vildsint och tygellöst sinnelag, 1865

 

Litslena kyrkstämma 14/5 1865. Sammanfattad och moderniserad text.

 

Åtskilliga av Hummelsta byamän hade lämnat in klagomål över grannen, backstugumannen Berg, som var av ett vildsint och tygellöst sinnelag, samt allt som oftast for ut i svåra hotelser mot sina grannar. Överlades nu med sockenmännen hvilka åtgärder man lämpligast borde vidtaga. Man informerade om att orsaken till mannens ilska kom sig av att en jordlapp invid hans stuga blivit fråntagen honom vid laga skiftet. Man beslutade att eftersom Berg var helt utblottad och förut tillhört fattigvården, skulle jordbiten återlämnas till honom och jordägaren får ersättning från fattigvården. Om Bergs sinnestillstånd förbättrades förklarade jordägaren att han var villig att gå med på överenskommelsen.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KI:6 (1863-1865)

 

FAKTARUTA 56 – Det ökande problemet med tiggeri, 1869

 

Litslena kyrkstämma 26/12 1869.

 

§7. För att lindra den tunga och alltför dryga uppoffring som de hushåll måste vidkännas hvilka inom denna socken befinnas nära stora Landsvägen eller annan allmän farväg i och för utdelandet af en bit bröd eller mat åt hungrande nödställda, oftast från aflägsna orter vandrande gesäller eller arbetare, hade förslag af åtskilliga socknemän blifvit framställdt derom, huruvida man icke, i likhet med hvad i åtskilliga andra församlingar vore stadgade, borde gå i författning om inrättande af ett gemensamt matställe, afsedt just för sådana personer hvilkas, i ett eller annat afseende, vore på vandring stadde, men icke ägde för stunden hvarmed de, utan medmenniskors hjelp och bistånd, kunde sig lifnära. Sedan undertecknad ordförande till Socknemännens ompröfvande framställdt ärendet, och dervid framhållit fördelen af, det sådant understöd, hvarom nu vore fråga, utdelades på endast ett ställe inom socknen, och att kostnaden derför finge bestridas gemensamt af hela församlingen efter den grund hvarom beslut skulle kunna fattas; - uppstod en liflig diskussion, hvarunder särskilt pastor Bladin för sin räkning bestämdt förnekade ingå på en sådan öfverenskommelse, samt framställde till ordföranden den frågan, om icke gällande fattigvårdsförordning tydligen förbjöd allt, tiggeri eller s.k. bettlande, och att derföre inrättandet af ett mathem i ofvanberörde syfte, vore helt och hållet stridande mot den allmänna lagens föreskrifter. Undertecknad ordförande genmälde det Herr pastorns åsigt om tiggeriet i allmänhet visserligen vore juridiskt riktig, men kände derföre icke till någon lagparagraf der det förbjödos enskildta personer eller samhällen, att, efter sig förestående omständigheter och på ett för dem lämpligaste sätt, åt en nödlidande nästa, räcka en hjelpande hand. – Efter det öfverläggningen förklarats afslutad, framställdes propositionen, hvilken af de flesta närvarande med nej besvarades; hvadan alltså något åtgörande i saken icke vidare vore att vidtaga.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

FAKTARUTA 55 – Förbud mot överdådig ringning i kyrkklockorna, 1848

 

Litslena sockenstämma 16/4 1848 §4. Sammanfattad och något moderniserad text.

 

Diskuterades åter åtgärder mot öfverdådig ringning av kyrkklockorna. Om någon ringde sönder märkena. Böter 2 Rdr. Om man, under ringningen, sparkar med foten mot ”klockbredden” skall ett vite af 1 Rdr utgå. Sådana sparkar kan skada klockorna.

Då erfarenheten visat, och ofta, särdeles vid begravningar ett öfverflödigt antal af obehörigt folk, dels af ringarna sjelfva i klockstapeln upkallades, dels opåkalladt sig inträngde, äfvensom att ringarna vid dylika tillfällen stundom med öfverflödig tractering förseddes, hvarigenom vanligen oordningar och ofog af ofvannämnde art blifvit en följd. Det bestämdes att varning ifrån predikstolen mot detta oskick skulle meddelas.

(Vid den här tiden, 1848, var det personer från den gård varifrån den avlidne kom som skulle sköta klockringningen vid begravningar. Av någon anledning hade det hänt att det ofta och i synnerhet vid begravningar obehöriga personer hade uppehållit sig i klockstapeln. Det var dels sådana som kallats dit av de som skulle sköta ringningen och dels hade personer trängt sig in där utan tillåtelse. De som uppehållit sig där hade varit ”med öfverflödig tractering försedde”, dvs onyktra. Det var detta ofog man ville stävja för att inte klockorna skulle skadas.)

 

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:5 (1838-1849)

 

FAKTARUTA 54 – Överlastad dräng under högmässan, 1817

 

Litslena sockenstämma 19/1 1817

 

Över det angivande hos pastor, att drängen Carl Jonsson i Kromsta skulle sistlidne annandag jul varit av starka drycker så överlastad, att han i kyrkan under gudstjänsten givit över, hvarom följande personer skulle veta, som förhördes:

1: Bonden Carl Jansson i Sneby, att Carl Johnsson under predikan inkommit i kyrkan och gått på läktaren, samt efter en liten stund återkommit och gått ifrån kyrkan; funnits att det inte stod rätt till med honom.

2: Bondesonen Jan Jansson i Sneby, att Carl på kyrkovallen legat i en släde sovande, under gudstjänsten.

3: Drängen Jan Ersson i Hummelsta, att han sett Carl kastat upp i läktartrapporna, vilket efter hans övertygelse skedde av överlastande emedan hans spyor gav brännvinsstank ifrån sig.

4: Kyrkovaktaren Munter, att Carls uppkastning i läktartrapporna haft brännvinslukt.

5: Drängen Erik Hedlund i Åby, att han funnit Carl utanför kyrkan vara av starka drycker så ankommen, att han rådt honom icke ingå i kyrkan, vilken han likväl gjort.

Många flera skulle kunna wittna, men som målet skulle till tinget förwisas så läto de härvid bero.

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:4 (1814-1838)

 

FAKTARUTA 53 – Anders Andersson okvädad på auktion

 

Nedanstående utdrag ur domstolsprotokollet beskriver en händelse då Anders Andersson var på auktion. Året är 1822. Då var Gustaf 12 år och bodde hos Anders Andersson och hans familj. Andersson var samtidigt Gustafs förmyndare.

 

S.D. Till detta ting hade Bonden Anders Andersson i Skillinge Litslena socken utwerkat stemning å Skräddaren Eric Peter Lundin på Tibble ägor, samma socken, med påståendet Lundin lagligen måtte wara ansedd för det han under en uti Kromsta by nu i höst hållen auction, skall oqwädat Anders Andersson, så och ersätta Lagsökningskostnaden.

 

Då detta mål till handläggning upropades inställde sig parterna i egna personer hwarwid Anders Andersson anförde, det nu öfwerklagade förhållande deruti bestått att sedan Lundin jemte flera andra upstigit på ett af Anders Andersson wid förenämnde auction inhandladt bord, samt blifwit af Anders Andersson erinrat att bordet derigenom kunde fördärfwas, hade Lundin till käranden yttrat ”hwad är du för en Rackare”. Lundin erkände sig hafwa af förhastande fällt berörda utlåtelse den han ock nu rättade och återkallade, hwarefter Anders Andersson åberopade såsom wittnen i målet Nämndemannen Eric Johansson i Bårskär, Mjölnaren Eric Holmström och hustrun Caisa Svensdotter i Hallarby, hwilka personer härwid tillstädes och ojäwige befunne aflade wanlig wittnesed, warnades för följderna af dess missbruk, samt hwar för sig hörde, berättade:

 

1o: Eric Johansson, att han wid ifrågakomna tillfälle hört Lundin erkänna, det han kallat Anders Andersson Rackare samt derför begärt tillgift (förlåtelse).

Upläst och widkänt.

 

2o: Holmström, det han icke hade något i målet sig bekant. Upläst och widkänt.

 

3o: Caisa Svensdotter, att hon wid öfwerklagade tillfälle hört Lundin nämna Rackare, men kunde icke uplysa åt hwilken samma utlåtelse warit rigtad. Upläst och widkänt.

 

Lundin förklarade numera, det oftaberörde utlåtelse icke skulle warit ämnadt åt Anders Andersson; hwarefter

 

                                            Resolverades

Emedan Skräddaren Lundin inför Härads Rätten instämdt och otwunget widgått sig hafwa wid ifrågawarande auctionstillfälle, uti större samqwäm kallat Anders Andersson ett ohöfwiskt ord; Ty och utan afseende derå att Lundin numera sökt förebära, det samma yttrande icke skall warit rigtat åt Anders Andersson, pröfwar Härads Rätten, i förmågo af 17 Cap 36 § Rättegångsbalken och 60 Cap 6 § Missgerningsbalken skäligt fälla Lundin att böta Twå Daler silfwermynt med Tretiosex shillingar, så och ersätta kärandens rättegångs-utgifter med fyra Riksdaler Banco.

 

Hwilket beslut afsades med tillika lemnad underrättelse om sättet att deruti söka ändring.

Källa: Trögds härads dombok Höstting 1822

 

FAKTARUTA 52 – Soldat Kraft har förlupit sin hustru

 

Vid Vintertinget 1821 avhandlades följande:

Afskedade soldaten Johan Krafts i Litslena hustru Cajsa Lisa Johansdotter anhöll om lysning efter sin man som egenwilligt öfwergifwit henne och i flera år icke låtit sig afhöra. Det måtte warda utfärdat kungörelse det han ofördröjligen skall infinna sig hos hustrun, wid äfwentyr at eljest blifwa skiljd från henne. Kyrkoherden Edenlöf utfärdade ett intyg med följande innehåll: Johan Kraft är född i Litslena 1782. Afgick med ordenteligt betyg till Walby socken den 29/5 1813, återkom den 25/9 samma år med vittnesbörd at han der tjenat såsom kusk under namnet Johan Skillgren, samt skulle då flytta till Stockholm. Skillgren skulle sedermera en eller annan gång warit till församlingen utan att anmäla sig hos socknens prästerskap, och hwarest han nu uppehåller sig skal wara okändt. Under sin vistelse här var han känd för ostadig och mindre ordenteligt upförande. Även hustrun är född i Litslena, 1792, och här vistandes i mycket knappa omständigheter med tre minderåriga barn, är känd för klanderlös lefvnad. 22/3 1821.

 

Johan Kraft eller som han numera kallar sig Skillgren skulle för att ha förlupit sin hustru, efterlysas i Häradets alla kyrkor samt i häradet angränsande kyrkor, att inom natt och år infinna sig hos sin hustru, samt wid rätten höras öfwer hennes påstående om skillnad i äktenskapet.

Källa: Trögds härads dombok Winterting 1821

 

Vid Sommartinget 1823 fortsätter målet från Vintertinget 1821, se ovan.

Hustrun Cajsa Lisa Johansdotter förnyade nu sin ansökan om skillnad i äktenskapet sedan 2 år gått sedan efterlysningen gjordes vid tinget. Under tvänne år har efterlysningen varit anslagen å rättens dörr, äfvensom har efterlysning gjorts från predikstolen den 14 April 1822 i Häradets alla kyrkor och även i Enköpings stad, Biskopskulla och Fröjeslunda kyrkor. Johan Kraft eller Skillgren som han också kallat sig har dock inte i orten låtit sig afhöras.

Rätten dömer därför till skillnad i äktenskapet mellan Kraft och Cajsa Lisa Johansdotter och anse mannen hafwa förwerkat hela sin lott i boet. Så som en följd må Cajsa Lisa Johansdotter hos högvördige DomCapitlet i Upsala om skiljebrefs anhållande sig anmäla.

Källa: Trögds härads dombok Sommarting 1823

 

FAKTARUTA 51 - Gustafs svärfar hade upplåtit mark för en torpstuga

 

Vid vintertinget 1846 försöker Skomakaren Per Gustaf Lundgren i Sneby få en förnyad inteckning registrerad som säkerhet för marken där han köpt en torpstuga med ekonomibyggnader. Byggnaderna står på ofri grund på fastigheten Sneby No 1. Lundgren hade köpt stugan av Anders Ersson, 20 år tidigare, år 1826.  

 

Anhöll Skomakaren Per Gustaf Lundgren på Sneby egor i Litslena socken å egna och sin hustrus wägnar, om förnyadt intecknande af ett Kontrakt, som med deri befintliga anteckningar lydde sålunda.

Anders Ersson säljer till Per Gustaf Lundgren sitt ägande torpställe beläget å Sneby egor, bestående af stuga och fähus samt befintlig åkervret, på femtio års tid räknat ifrån den 14 mars 1826 till samma tid 1876, då husen kommer att tillfalla Lundgrens barn eller arfvingar men jorden och gärdesgården kommer att tillfalla kommande jordägare. Lundgren betalade 222 Rd Rgs. Köpeaftalet undertecknades 22 April 1826.

År 1833 den 2 April wid Lagtima Wintertinget blef köpekontraktet intaget till wederbörlig säkerhet.

Undertecknad har blifvit tillställde communication å detta Contract, men icke erhållit del deraf, som intygas af Sneby den 6te augusti 1845.

G.W. Hagström.

Efter upläsandet hwaraf och sedan uplyst blifvit att Bonden Gustaf Hagström nu mera wore egare till det 1/2va mtl under No 1 i Sneby, hvartill den i afhandlingen gjorde uplåtelsen hörde, samt att twist ifråga om lösningsrätt som rörde samma hemman upstått emellan honom och förre egaren deraf, Bonden Anders Ersson i samma by, så

 

                                            Resolverades

Sedan afhandlingen utvisar att nuvarande ägaren Gustaf Hagström hwarken innehöll något medgifvande eller bestridande till sökta inteckning, warder inteckningsansökningen utställd till communication med såwäl Hagström som Anders Ersson vid nästa i Häradet infallande lagtima Ting. Hvilket afsades.

 

Vid hösttinget 1846 tas ärendet upp igen och nu med godkännande både från Anders Ersson och från Gustaf. Och trots att Lundgren inte ansökt inom laga tid så godkänns förnyelsen av inteckningen eftersom både Anders Ersson och Gustaf godkänt den.

S.D. Uppstod från Rätten Nämndemannen Lars Larsson i Fiskwik och å Skomakaren Pehr Gustaf Lundgrens wägnar fullföljde dennes wid Winter Tinget den 19 sistl Martii gjorde ansökning om förnyadt intecknande af en emellan Bonden Anders Ersson i Sneby och Lundgren den 22 April 1826 uprättad afhandling, hvarigenom Anders Ersson till Lundgren och hans rättsinnehafvare underpå 50 år räknadt från den 14 mars 1826 till samma tid 1876, uplåtit en lägenhet i Sneby hemmans mark, hvilken ansökning blifvit till communication med egaren af den hemmansdel i Sneby, hwarå ifrågawarande lägenhet inom belägna Rusthållaren G.W. Hagström och Anders  Ersson, till föreläggande att å Första Rättegångsdagen af sisthållne Sommarting öfwer ansökningen sig föryttra(?), wid äfwentyr att densamma blifwer fastställd, derest Lundgrens ansökning då fullföljde och med xxx xxxx blifwit behörigen fullgjordt; och inlemnade härwid Nm Lars Larsson den här ofvan omförmälde afhandling, hwarå fanns tecknadt följande bevis:

”Undertecknad har blifwit tillställd communication af förestående Contract som af mig godkännes.

Sneby den 25 October 1846

Anders Ersson                                                                G.W. Hagström”

Som uplästes, hwarefter

 

                                            Resolverades

Ehuru Sökanden Skomakaren Lundgren icke inom den af Härads Rätten föreskrifne tid nu inteckningsansökningen fullföljt, finner likväl Härads Rätten enär Anders Ersson och Hagström uti deras å afhandlingen öfver delgifwandet tecknade bevis, densamma godkändt, skäligt, att afhandlingen ånyo inteckna, till Skomakaren Lundgrens och hans rättinnehafvares säkerhet för fortfarande besittning af den till honom deri uplåtne lägenhet å Sneby hemmans egor.

Hwilken inteckning gäller med förmonsrätt från detta Ting; dock bör densamma för att bibehålla gällande kraft, hwart 6(?) år förnyas; Och skulle bevis häröfwer genom utdrag af Protocollet samt påskrift å afhandlingen meddelas.

 Källa: Trögds härads småprotokoll, AIIC:4 1845-1849

 

FAKTARUTA 50 - Det nya skolhuset  i Litslena

 

Efter 1842 års skolstadga där det beslutades att alla socknar var skyldiga att tillhandahålla barnen skolundervisning, behandlade sockenstämman i Litslena frågan om uppförande av ett nytt skolhus flera gånger. Texten är delvis nedkortad och moderniserad.

 

2/6 1844

Diskussioner och planerande för byggande av en ny och större skolbyggnad. Ev entreprenad för bygget i Nora, men tveksamheter pga den långa hemtransporten. Förfrågan borde kunna ställas på närmare håll, förslagsvis Vittinge. Frågan gick till Vittinge men där fanns det bara en person och som skulle timra av gran. Socknemännen ville dock ha skolan byggd av furor. Förfrågan ska därför ställas till Nora.

 

29/9 1844

Långa diskussioner om skolhusets utseende och storlek och planlösning hade hållits under en längre tid. Nu enades man om att huset skulle vara 26 alnar långt och 14 alnar brett för att rymma de 142 barn som finns i församlingen mellan 8 och 13 år. Höjden skulle ökas till 4 ¾ alnar. Man räknade på 2 kvadratalnar för varje barn. Man hade tillgång till en ritning öfver det nybyggda skolhuset i Tillinge som fått mycket beröm för sin ändamålsenlighet. Ett byggnadsråd utsågs nämligen Skattebönderna Jan Olsson i Ullstämma och Lars Eric Ersson i Skolsta och pastor A. Bladin. Byggnadsrådet fick i uppdrag att ”gå i författning” med Bonden Olof Nilsson i Nora som lämnat in ett anbud på 377 Rdr (Riksdaler) inkluderande virke, arbete och plank enligt ritning.

Till slut skrevs ett kontrakt som slutade på 240 Rdr.

 

8/3 1846

Det konstaterades att en del trassel inträffat vid afhemtningen av skolhusbyggnaden, emedan en del timmer blef qvar på platsen och inte kunde medföras, för att alla transportskyldiga inte fullgjort sin del af åtagandet. Säljaren, Bonden, Olof Nilsson skulle erbjudas att mot en betalning af 20 Rdr hitforsla det kvarvarande timret.

För afhemtning af de brädor och plank som beställts från Ålands socken skulle 19 par dragare behöfvas och upbudas.

 

1/11 1846

Sedan det nya skolhuset nu blifvit färdigt, fattades beslut om att gården skulle planeras genom att grus och sand skulle påföras.

 

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:5 (1838-1849)

 

FAKTARUTA 49 - Gustafs svärföräldrars fördelskontrakt, 10 år senare - 1844

 

Det har nu gått 10 år och Gustafs svärföräldrar ansöker igen om inteckning i fastigheten som säkerhet för att få ut sina fördelsförmåner. Det är den här ansökningen som avses med "afhandling" i första meningen här nedan.

 

Hösttinget 1843

Wid hwilken afhandling, som och uplästes, fogades ett utdrag af denna Härads Rätt. Inteckningsprotocoll för den 18 Junii 1834, deraf inhämtades, att Anders Ersson och hans hustru Maria Ericsdotter, vid då sökt enahanda inteckningssäkerhet för Afhandlingens bestånd men det Hds Rtn förklarat sådant ej kunde meddelas förr, än det af Anders Ersson och Maria Ericsdotter utfärdade Uplåtelsebref till Gustaf Wilhelm Hagström och hans hustru å ett Tredjedels mantal af hemmanet No 1 i Sneby by företeddes och till behörig lagföljd anmäldes, samt derföre ålagt de sistnämnde vid 5 Rd Bco vite att de näst derpåföljande lagtima Ting med berörde Uplåtelse bref till Hds Rtn inkomma.

 

Häröfwer, Resolverades: (beslutades)

Vid det förhållande att ofvannämnde af Anders Ersson och hans hustru Maria Ericsdotter, till deras måg och dotter Gustaf Wilhelm Hagström och Maria Ericsdotter utfärdade Uplåtelsebref å 1/3 mtl af Rusthållshemmanet No 1 i Sneby, ännu icke blifvit till lagföljd företedt, samt uplysning inkommit att det hinder, som derföre må hafva funnits, pröfvar Härads Rätten nödigt  höra Rusthållaren Hagström öfver Inteckningsansökningen, hvilken derföre såframt den icke skall såsom förfallen anses, bör, genom sökandens försorg, så lång tid före nästa i Häradet infallande lagtima Ting, som lagen uti 11 Cap 4§ Rättegångs Balken angående stämnings tillställande föreskrifwer, delgifwas bemälte Hagström, som åligger, att å första rättegångsdagen af berörde Ting, med förklaring i ärendet hit inkomma hvarefter och ehvad Hagström förklaringsskyldigheten fullgör eller icke, Hds Rtn vill, på xxxx anmälan af sökanden, vidare utlåtande i denna inteckningsfråga meddela.

 

Vintertinget 1844

S.D. Såsom Intecknings Protocollet för Höste Tinget den 16 nästlidne November, under §21, utvisar, Fördelsmannen Anders Ersson sökt, intecknande af den skriftliga Afhandling under den 8 Martii 1834, hvarigenom han och dess hustru Maria Ericsdotter uplåtit till deras Måg och Dotter, Gustaf Wilhelm Hagström och hans hustru Brita Lisa Andersdotter 1/3dels Mantal uti hemmanet Sneby No 1, Litslena socken, emot tillgodonjutande af deraf betingade fördels- och undantagsförmåner, men Hds Rtn, vid det förhållande, att ofvannämnde af Anders Ersson och hans hustru Maria Ericsdotter till deras Måg och Dotter, Gustaf Wilhelm Hagström och Brita Lisa Andersdotter utfärdade Uplåtelsebref å 1/3dels Mantal af Rusthållshemmanet No 1 i Sneby ännu icke blifvit till lagföljd här företedt, samt uplysning saknades om det hinder, som derföre må hafva mött, funnit nödigt höra Rusthållaren Hagström öfver Inteckningsansökningen, hvilken derföre, så framt den icke skulle såsom förfallen anse, borde genom sökandens försorg, få lång tid före nu pågående Ting, före Lagen uti Cap 11 4§ RB angående stämnings tillställande föreskrifver, delgifves bemälte Hagström, som det ålåg, att å första Rättegångsdagen af detta Ting med förklaring i ämnet till Härads Rätten inkomma; hvarefter och ehvad Hagström förklaringsskyldigheten fullgjorde eller icke, Hds Rtn ville, på skeende ansökan af Sökanden, vidare utlåtande i denna inteckningsfråga meddela; Så fullföljde nu Anders Ersson i egen person ofvannämnde ansökning, dervid Hagström tillstädeskom och inlemnade Kongl Majts Befallningshafvandes i Länet under den 20 December 1834 gifne Resolution, deraf inhemtades, att Hagström och hans hustru Brita Lisa Andersdotter då fått på sig transporterad åborätten till ifrågavarande Ett Tredjedels Mantal Sneby No 1, som vore af Krononatur. Och kunde Härads Rätten enär Hagström och hans hustru sålunda icke voro egare till berörde hemmansdel, utan densamma tillhörde Kongl Majt och Kronan, den sökta Inteckningen  ej eller meddela; Hvilket afsades.

 

Gustaf hade gjort vad som ålagts honom redan 1834, nämligen ansökt hos landshövdingen i länet om att bli registrerad som innehavare av fastigheten Sneby No 1. Däremot kunde han inte ansöka om lagfart för fastigheten för det var staten som var ägare till alla rusthåll och eftersom Sneby var ett rusthåll så kunde Gustaf aldrig få lagfart på gården. Det borde Anders Ersson ha vetat eftersom han själv varit i samma situation och aldrig hade haft lagfart på gården han heller när han övertog efter sin far.

 

Källa: Trögds härads småprotokoll, AIIC:3b 1843-1844

 

FAKTARUTA 48 - Gustafs svärföräldrars fördelskontrakt, igen - 1834

 

I förteckningen över inteckningar vid hösttinget 1834 återkommer Gustafs svärföräldrar Anders Ersson och Maria Ericsdotter med ett förtydligande av villkoren i det fördelskontrakt som Gustaf och Brita gjorde med Britas föräldrar.

 

Den 21/11 1834. Med anledning af Härads Rättens beslut vid nästlidet Ting, då jemlikt hvad §5 uti Inteckningsprotocollet uplyser, Rusthållaren Anders Ersson i Sneby och hans hustru Maria Ericsdotter, sökt inteckning uti 1/3dels mtl Skatte Rusthålls hemmanet No 1 uti Sneby by, Litslena socken, till säkerhet om utbekommande af de fördelsförmåner, som de, vid Rushållsdelens uplåtelse genom gåfva till deras måg Rusthållaren G. W. Hagström och hans hustru, Brita Lisa Andersdotter, så deraf betingat, läto nu Anders Ersson och hans hustru förete, uti bevittnad afskrift det åberopade gåfvo- och uplåtelse Brefvet, af följande lydelse:

 

I kraft af detta vårt öppna gåfvobref gör jag Anders Ersson tillika med min kära hustru Maria Ersdotter härmed vitterligt, att vi af mogen eftertanke och Sundt förnuft, nu uplåter och borttgifver vår ägande fastighet 1/3dels Ett tredje dels Mantal om 4 öresland 4 tunneland i Hemmanet No 1 i Sneby by, Litslena socken Trögds Härad och Upsala län, till vår måg G.W. Hagström och vår k dotter Brita Lisa Andersdotter i Sneby, emot uppfyllande af det fördels Contract med oss öfverenskommet; Att så afstår vi ofvannämnda Hemmansdel samt fullo ägo tillägna det samma vår måg G. W. Hagström och vår dotter Brita Lisa Andersdotter att för sig och barn everdeligen äga, bruka och behålla, såsom all annan deras Lag och Välfångna egendom, med Hus jord, och alla tillhörande ägor, sådant det nu befinnes att nu genast tillträda ifrån nedanskrifne dag.

Äfven öfverlämna vi till vår måg och dotter all vår Lösa Egendom, utom de persedlar vi i fördelsContractet undantagit; Då likväl all vår gäld och skuld af vår måg och dotter betalas, ifrån nedanskrifne dato, enligt lista utgifven.

Men skulle den Högsta Guden hedankalla vår dotter Brita Lisa och dess barn framför oss, gånge då gåfvan åter, mot det vår måg G.W. Hagström skall åter utbekomma de penningar, han hafver betalt till vår gäld och skuld.

Till yttermera visso hafva vi detta gåfvobref med egna händer underskrifvit i nedanstående vittnens närvaro hvilket skedde i Sneby by och Litslena socken d 7 mars 1834.

Maria Ersdotter                  Anders Ersson i Sneby

Att Anders Ersson egenhändigt underskrifvit sitt och dess hustru Maria Ersdotter sitt bomärke intygas af oss på än gång närvarande vittnen

G.J. Öberg, organist           Jan Andersson

 

                                             Resolverades

Som den fastighet eller 1/3 mtl Rusthåll under No 1 i Sneby by, deruti Inteckning nu sökes, kommit uti G.W. Hagströms och hans hustrus, Brita Lisa Andersdotters hand genom fång, som lagfaras bör, kan, innan Hagström och hans hustru anmält sig om Upbud och Lagfart å förenämnde Rusthållsdel, Härads Rätten, emot stadgandet uti 12te § af Kongl Förordningen den 13 Julii 1818, den af Anders Ersson och hans hustru sökte, Inteckningen till säkerhet för de betingade förmånerna, icke meddelas; Hvilket afsades.

 

Nu var alltså överlåtelsebrevet och fördelskontraktet godkända men inteckningen kunde inte registreras förrän Gustaf och Brita hade ansökt om lagfart på fastigheten.

 

 Källa: Trögds härads småprotokoll, AIIC:1, 1830-1834

 

FAKTARUTA 47 - Gustafs svärföräldrars fördelskontrakt - 1834

 

I föregående faktaruta, 46, finns beskrivet att Gustaf säljer sin kvarvarande fastighetsdel i Hävlinge, år 1831, för 220 Riksdaler. Pengar som han använder till att betala delar av svärföräldrarnas skulder med.

 

I dombokens förteckning över inteckningar vid sommartinget 1834 finns här nedan en beskrivning av det fördelskontrakt som Gustaf och Brita sedan gjorde med Britas föräldrar. Det är Gustafs svärfar Anders Ersson som tar ut inteckningen för att säkerställa att de verkligen skulle få ut sina fördelsförmåner (undantag) när han och hans hustru överlät gården till Gustaf och Brita.

 

Den 18 juni 1834, företedde Rusthållaren Gustaf Hagström i Sneby å hans svärföräldrars, Anders Ersson och hans hustru, Maria Ericsdotters, vägnar en anhållan att till säkerhet om utbekommande af de fördelsförmåner, som de, vid uplåtelse af 1/3dels mantal Rusthållett No 1 i Sneby i Litslena socken, xxxx xxx, bemälte Hagström och hans hustru Brita Lisa Andersdotter, sig deraf betingar enligt nedanskrifvne afhandling hwilken kunde varda uti sagda hemmansdel beviljad.

 

                                             Afhandlingen lydde sålunda

Till våra kära föräldrar fader och swärfader Anders Eriksson och moder samt swermoder Maria Ericksdotter såsom hittills egare af 1/3dels mantal Numro 1 Sneby Litslena socken hafwer underskrifne barn och arwingar och käraste uti begges deras lifstid determinerat följande fördelskontrackt eller innehåll så af hus, spannmål och foder för kreatur samt wedbrand med flera förefallande behofver nemligen

Numro 1. Såsom boningsrum efterlåter den mindre byggnaden på gården bestående af Brygghuskammaren och kammaren i farstu och wisthusboden, alt i samma recka och den kammaren på ena öfwer wardagstugan och en spis skall anskaffas i brygghuskammaren med det förtesta-rum i wargdagsstugan och brygghuset för bakning och bryggning och annan matlagning med mera samt rum för kreaturen i fä- och fårhuset samt rum för fodret blir skullen åfwan fä- och fårhuset rum i källaren för dricka och Potatis, alla dessa hus skall af jordbrukaren underhållas med takning och innanredning.

2o. Såsom årlig fördel förbehålles 4 1/2 tunna råg 4 tunnor korn, 1 tunna blandsäd, 1 1/2 tunna wete inalles Tio tunnor och Tio Riksdaler Riksgälds i penningar och samma till wåra kronpenningar för hwarje år i ren och strid säd lemnas helgmessotiden.

3o. Förbehålles twenne åkrar i stora wreten närmast Karl Pers-skifte på öfra änden närmst byn och i södra gerdet det åkerstycket på tredje skiftet nedanför Solbodswegen wid kjellan – en plog i engen nermast Öbergs åker och årligen utfå 2ne kappar ärter i samfellt ertland, att setta kål i samfäldt kålland samt halfwa treggården och halfwa teppan wid gården och Långbenken förbehålles ensamt

4o Förbehålles bete för en ko och en kalf i skogsmarken och i engen samt beten samfeldt i hustomten för en ko och en tomt? kalf.

5o Skall hemmansbrukaren lemna in natura höö warie år 90 Ltt helgmessotiden samt 8 tjåg halm 5 tjåg råghalm 3 tjåg kornhalm logbundne kjerfwar samt 8 tunnor agnar 5 tunnor kornagnar 3 tunnor rågagnar.

6o Skall hemmansbrukaren lemna dragare att kjöra wåra åkerbitar med och hest till kyrka och quarn samt andra nödwändiga resor.

7o Skall hemmansbrukaren lemna och hemföra bränsel af skogen hwad som åtgår men om sjukdom eller dödsfall inträffar skall det hemföras 1 stafmon? torrwed om året och widare brensel hwad som åtgår. 

8o När endera af oss dör så förswinner tredjedeln af fördelen men i lika beskaffenhet af hö och halm lika mycket som förut.

Med detta fördelsContrackt förklarar wi oss till alla delar nöjda på ömse sidor som skedde i Sneby och Litslena socken den 8 mars 1834.

Gustaf Wilhelm Hagström och Brita Lisa Andersdotter (bomärke) och så well Gustaf Hagström och dess hustru Brita Lisa Andersdotter egenhendit underskrifwit sina namn äro wi på en gång nerwarande wittnen

Johan Johansson i Sneby    Jan Andersson

 

Å hwilken handling en så lydande påskrift befinnes meddelad

 Wad som wi skall hafwa till wår fördelshjelp i hushåll

Twenne kor en som wi skall lösa igen, en begäre(?) i Stockholm med

Twenne xxxx kalfwar en sugga, en wintergris

Tränne takor

Silfwer

1 1/2 qwarter kagg

Koppar

1 liten kittel

1 skål

1 panna, 1 caffepanna, 1 skopa

Then

2 tennfat

2 stakar, 4 tallrikar

1 skål

Jernsaker

1 gryta, 1 grytpanna

1 Tackjernspanna

Laggkäril

1 dalkarlstunna

1 kar, 1 Tina, 1 Så, 2 ämbar

3 bunkar, 1 stefwa

Nödwändiga slögdsaker

Swarfstol

Hyfwelbänk

1 Bränwinsankare

Inwändigt

1 Skenkskåp

1 Birån, 1 Linskåp, 1 Bord, 3 stolar

1 Klåckan i kammaren

1 Spegel, Spannmålslåren

1 mat-slock?, 2 standfot

1 säng med dyna den semre

3 Bolster, 2 sengtecken

2 fällar

1 fickur af silfwer

1 kista, 1 koffert

1 Bibel och andra Historieböcker

1 Cristallsflaska

1 dito flaska

1 boutelg

 

                      Efter upläsning, Resolverades

Att Häradsrätten finner den sökta inteckning icke kunna meddelas, förrän de af Rusthållaren Anders Ersson och hans hustru Maria Ericsdotter utfärdade Uplåtelsebref till G.W. Hagström och hans hustru Brita Lisa Andersdotter å 1/3dels mantal af No 1 i Sneby by hvilken handling ligjer xxxx pant för då upretat fördels Contrakt varder företedh af två behöflig fölgd anmält xxx åligger det altså de xxxx, at tillagda xxxxx inkomma med bevist uplåtelxxx vid dem förelagdt vite af fem Rikcdaler Banco; Hwilket afsades.

 

Tingsrätten godkände alltså inte inteckningen på grund av att det saknades ett upplåtelsebrev som visade att de verkligen överfört innehavet av fastighetsdelen till Gustaf och Brita.

 

Källa: Trögds härads småprotokoll, AIIC:1, 1830-1834

 

FAKTARUTA 46 - Gustafs fång och försäljning av Häflinge No 2 - Lillgården

 

Vid vintertinget 1831 beslutas om lagfart eller ”fastebref” för den nya ägaren av Hävlinge Nr 2 efter det att Gustaf sålt fastigheten för att få loss kontanter för att kunna reglera sina svärföräldrars skulder.

 

Gustaf säljer sin del 1/6dels mantal af Kronoskattehemmanet Häflinge Nr 2, för 220 Rdr Banco till Inspectoren Anders Petter Bergstrand i Häflinge och hans hustru Anna Margareta Johansdotter.

 

1o Salubref: Det mig i arf efter min aflidne moder Maria Helena Bladh, född Erlandsson och dels efter Brodren Sven Mauritz Bladh tillfallna andelar om tillsammans 1/6dels Mantal af Kronoskattehemmanet No 2 i Häflinge, Lillkyrka socken, Trögds härad af Upsala län för en betingad köpeskilling stor Twå hundrade Tjugu /220/ Riksdaler Banco Transport sedlar; Och som jag förenämnde summa 220 Rd Banco denna dag af köparen till fullo nöje erhållit. Och således härmed quitterade warda, Ty afhänder jag mig och öfriga arfwingar alla rätt till berörde 1/6dels mantal om 22 1/3dels penningeland och tillegna det bemälde Bergstrand, dess hustru, Barn och öfriga arfwingar, med alt hwad dertill af ålder lydt, nu lyder eller hädanefter genom laga dom tillwinnas, att fardagen den 14de mars 1831 tillträda samt hedanefter oqualt nyttja och bruka ewerdligen äga och behålla, såsom all annan deras lag och wälförwärwad; förbinder jag mig till humul efter lag till yttermera wisso hafwer jag detta salubref i så wäl min förmyndares, Rusthållaren Anders Andersson i Skillinge, Litslena socken som nedan tillkallade gode mäns närvaro egenhändigt underskrifwet, som skedde i Häflinge, Lillkyrka den 6 December 1830.

G. W. Hagström i Skillinge                      Anders Andersson i Skillinge

 

Förewarande förmyndare för G. W. Hagström och hans biträde wid nu ifrågaställde hemmanshandel.

 

2o: Att efter Garfwaren S. L. Bladhs aflidna hustru Maria Helena Bladh född Erlandsson den 3 October 1818 uprättadt arfskifte, som, i hwad del egenteligen åberopades lydde sålunda:

”År 1818 den 3 October förrättades af undertecknad, i närwaro af arftagarna uti aflidna fru Maria Helena Bladh född Erlandssons sterbhus, Enklingen Logarfwaren S. L. Bladh, och å omyndiga stjufsonens Gustaf Wilhelm Hagströms wägnar förmyndarna Logarfwaren och handelsmannen P. Sandström i Enköping och Rusthållaren Anders Andersson i Skillinge, Litslena socken, laga utredning och arfskifte som följer:

============

S.D. företeddes ett wid Häflinge den 25 September 1815 uprättadt delningsinstrument rörande fastigheten efter aflidna fru Bladhs äfwen aflidna moder Christina Larsdotter, som utwisar, att förenämnde fru Bladh i arf bekommit 1/4dels mantal skatte om 1 öres och 9 ½ penningeland i Häflinge By, hwaraf wid dödsfallet tillkommer efterlemnade sönerna Gustaf Wilhelm Hagström 1/8dels mantal och Sven Mauritz Leonhard Bladh 1/8dels mantal hwardera om 16 ¾ penningeland.

 

Sedan den sistnämnde sonen S. M. L. Bladh den 4 augusti 1817 med döden aflidit, tillfaller af dess i lifstiden ägande 1/8dels mantal, enklingen hr Bladh 1/12dels mantal och sonen G. W. Hagström 1/24del mantal; efter hwilken sednare delning enklingen herr Bladh äger 1/12dels mantal om 11 1/6 penningeland och dess stjufson Gustaf Wilhelm Hagström 1/6dels mantal om 22 1/3dels penningeland i skattehemmanet Lillgården i Häflinge by och Lillkyrka socken, hwaraf honom i moderfadrens Anders Erlandssons lifstid, endast arrende tillkommer enligt ofwan åberopade delning och derwid träffad öfwerenskommelse, 2 1/3 Tunna spannemål, hälften Råg och hälften Korn.

============

och 3o: Ett af wederbörande häradsskrifware den 10 mars 1827 meddeldt Jordeboksutdrag, som uplyste att Häflinge No 2, helt består af ett mantal Kronoskatte om fem och ett halft öresland, med räntan xxxx hr Öfwersten wid Uplands Infanterii Regemente på lön.

 

Laga faste för Bergstrand och hans hustru beviljas.

 

Källa: Trögds härads småprotokoll, AIIB:1 1830-1834

 

FAKTARUTA 45 - Sjöolycka på Björkfjärden, hösten 1809

 

Soldaten i Myrby rote i Boglösa, Johan Leijon, hade, i mars 1810, stämt Skepparen Hellman i Wallby för att utfå 50 Rdr (Riksdaler) som ersättning för den skada som han tillfogats genom att Hellman vid segling med lastad segelbåt, på hvilken Leijon haft ett kokreatur och En Tunna råg, så oförsiktigt och vårdslöst framfarit, att kokreaturet helt gått förlorat; Parterna infann sig tillika med hustru Leijon som upgaf att ehuru sådan storm varit den dagen nästförliden höst då skadan timat, att medan Skeppare som jemte Hellman legat med segelbåtar uti hamn, icke vågat sig ut, hade dock Hellman seglat och kommen uppå så kallade Björkfjärden, förlorat segel och måst med största lifsfara för hustru Leijon och de flera quinspersoner hwilka åtföljt Hellman på båten, wärka tillbaka, då ock båten, lemnad utan all styrsel, med den häftighet stött emot land, att kokreaturet blifwit från båten upkastadt och tagit sådan skada, att det genast måst stickas; Äfwensom att rågtunnan kommit uti vatten och säcken gått sönder så att hustru Leijon deraf icke fått bärga mer än omkring 1 Fjärding skadad råg.

Hellman medgaf det som hustru Leijon berättat men förebar att stormen icke varit sådan, att han vid utläggning med båten från hamn kunnat inse, något äfventyr af segling, och, hördes i öfrigt Hellman att Leijons förlust på longt när icke kunde hafva upgått till fordrade summan, hällst hans hustru warit ämnad att sälja kokreaturet i Stockholm och hon för kött och hud som här i Landsorten blifvit föryttrade med 12 Rdr.

Och som efter något ytterligare tvistande kommo parterna överens om att Hellman skulle betala 12 Rdr.

 

Källa: Trögds härads dombok Winterting 1810

 

FAKTARUTA 44 - Litslena 1827 - 1828

 Utdrag ur sockenstämmoprotokollet. Delvis moderniserat språk och sammanfattat.

 

10/6 1827

Sedan öfverdådig ringning af Ungdom, i synnerhet vid begrafningar nu åter börjar taga öfverhanden, hvarigenom klockornas skadande befaras, blef i anseende häruppå öfverenskommit, att nu utsedde männ af församlingen skulle jämte Kyrkovärdarne nästa Bönedag, vara närvarande vid sammanringningen till Högmässan för att utröna huruvida någon sänkning å Klockbollarna eller något annat fel för Klockornas jämna gång kund finnas.

 

19/8 1827

Anders Andersson i Skillinge blir utsedd tillsammans med Rusthållaren Carl Ersson i Wiggby af sockenstämman att vara Litslenas representanter vid val af deputerad för hedervärda bondeståndet till innevarande års markegångssättning för Upsala län i Priscurantens upgörande för Trögds härad. (Markegång priscurant, dvs ett generellt officiellt marknadspris som användes vid värderingar. Det fastställdes vid ett möte med en representant för varje socken och gällde under ett år.)

 

24/2 1828

Kyrkan behöver repareras. Murarnas utsidor rappas och fönster repareras. Till detta behöver ställningsvirke anskaffas och varje by bidrar med så stor andel som byns storlek utgör. Skillinge-bönderna ska aflämna 22 alnar spiror af gran.

 

Bonden Gabriel Mårtensson i Ullstämma hade skjutit en varg den 5 December 1827 och uppvisade skinnet för att få ett intyg för att utfå skottpenningar.

 

Länsman Marén framhöll angelägenheten av att ledstänger snarast uppsättes vid Skolsta bro på Häradsvägen. Som stöd åberopade han den olycka som varit nära att tima.

 

Gustaf Norberg, Skillinge väljs in som en av 6 personer + pastor i Litslena församlings BeredningsCommitté.

 

7/9 1828

Assessor Morén vill äfven i år bereda allmänheten möjlighet till lättnad i transporten af dess afrads- och Kronotionde spannmål till Slottsmagasinet i Stockholm och på vanligt sätt gå i författning om större transportfartygs anskaffande, för att emot vanlig afgift emottaga och öfverföra nämnde spannmål. Det yttrades samfält att alla närvarande för sin del få begagna denna transport och trodde för öfrigt att åtminstone de flästa af de frånvarande äfven skulle begagna denna förmån.

 

FAKTARUTA 43 - Beslutsärenden i Enköping  - 1822

 

Konungens resa genom staden

Med nu närvarande Stadens äldste, Handelsmännen Hammarström och Örnmark, Klensmeden Enlind, Guldsmeden Hörberg, Swarfvaren Jacobsson, Kopparslagaren Bång, Sadelmakaren Lindblad samt Borgarna Ekberg, Olof Widberg, Eklund och Nyberg öfwerlade Magistraten om och på hwad sätt Hans Majt Konungen (Karl XIV Johan) wid sin snart skeende resa genom denna stad högtideligen skulle emottagas; Och beslöto att jämte det Stadens Broar skulle klädas med Granris och wid Konungens Höga ankomst 64 Kanonskott aflossas, skulle Magistraten och Stadens äldste wid Wästra Tullen wara Hans Majt till mötes och; om tillstånd gifves, genom Herr Borgmästaren tolka Borgerskapets och Stadsinnevånarnas undersåteliga trohet och vördnad.

Granriset hwarmed Broarna skall beklädas fälles i Gröngarns skog och framföres genom Gångled af Borgerskapet 2ne Lass på hwarje Stadsåker.

Källa: Enköpings Rådhusrätt 18/11 1822

 

Torgsoperska i Enköping

Tjenstelediga pigan Anna Berglind blef på sin därom gjorda anhållan antagen Till Stadens Torgsoperska, i hvilken egenskap hon njuter Stadens hägn och förswar, så länge hon sig wäl och ärligen skickar och sina skyldigheter fullgör.

Källa: Enköpings Rådhusrätt 25/11 1822

 

FAKTARUTA 42 - Giftermålsbalken - del 3

 

Sweriges Rikes Lag, gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. Valda delar, delvis moderniserad text och sammanfattad.

 

XI. Capitel. Om  mannens rätt att sälja eller förpanta hustrus egendom

 

XII. Capitel. Om afwittring och olaga sammanflyttning, förr än man går i annat gifte

1. §. Enkling eller enka hafwe ej rätt at gå i annat gifte, förr än barn, eller andre arfwingar afwitrade äro (dvs arvsskiftet är klart och arvingarna fått ut sina andelar), vare sig de äro myndige, eller omyndige. Giör thet någor; hafwe förwärkadt til barnen, eller arfwingarna tridiung af sin del i boet, efter förra giftet, och afwitre äntå efter lag. Wiger Prest enkling, eller enka, förr än afwitring lagliga skedd är; miste embete sitt.

Om man ändå bröt mot bestämmelsen dömdes man att mista en tredjedel av sitt bo förutom barnens arvedelar.

 

3. §. Ej må enkling, eller enka i annat gifte träda, förrän han ett halft åhr enkling, och hon ett åhr enka warit: fästehion ware ock förbudit, at förr wigslen flytta i hus och bo samman. Giöra the thet; böte hwartera tijo daler til the fattiga, och flytte imedlertid ifrån hwar annan.

 

XIII. Capitel. Om skillnad i ächtenskap

1. §. Giör mannen hor, och wil hustrun ej förlåta honom brott sitt, och hafwer hon ej haft sängelag med honom, sedan thet henne kunnigt blef; då må skilnad i ächtenskapet ske, och hafwe han til henne förwärkadt hälften af sin giftorätt i boet. Giör hustrun thet; ware lag samma, thertil miste hon ock sin morgongåfwo. Hafwa the begge hor giordt, och enthera med then andra förut ej blifwit förlikt; tå må theras ächtenskap ej skiljas.

 

2. §. Then som ächtenskap med hor brutit, må ej förr gå i annat gifte, än then oskyldige död, eller gift är; eller thertil samtycker och Konungen gifwer ther lof til. Giör han thet äntå; böte tiugu daler, och ware ächtenskapet ogildt. Ej må ock then oskyldige gå i annat gifte, förr än skilnad lagliga skedd är, wid tijo dalers böter.

 

XIV. Capitel. Om kif och osämja mellan man och hustru; och om skillnad till säng och säte

1. §. Ther hat och bitterhet emellan man och hustru så råda får, at the, efter warning (av prästen i församlingen), ej sämjas kunna; då skal Rätten pröfwa, hwad heller enthera, eller begge thet wålla, och böte then brotslige af sin lott i boet, första gången tiugu fem daler, och andra gången dubbelt. Wåller annarthera mer, och annarthera mindre; warde straffet therefter lämpadt. Låta the sig ej eller theraf rätta; döme tå Rätten til skilnad på någon tid, til säng och säte.

2. §. Skiljer mannen sig sielf ifrån hustrun, eller hustrun ifrån mannen, til säng och säte, af hat eller illwilja, och håller sig i landet uppe, från hem och hustru, eller drifwer man hustrun, eller hustru mannen ur hus och bo, och nyttiar ther begges gods och egendom; böte som i förra §. sagdt är, och fylle skadan.

3. §. Nu kan så illa åtbäras, at man, eller hustru, af wrede och ondsko, slå hwar annan blå eller blodiga, lama eller lytta; plichte tå som i Missgiernings Balken skils.

 

XV. Capitel.Huru med bo och barnens uppehälle då man och hustru skiljas till säng och säte

 

XVI. Capitel. Om medgift och hemfölgd

1. §. Gifwer fader, eller moder, åt son, eller dotter, hemfölgd i jord, hus, eller lösören, wid theras giftermål; tekne thet up, och sätte å lösören skiäligt wärde; tage ock qwittobref ther å. Sedan behålle then hemfölgd, som then fått, så länge fader och moder både lefwa, och hålle hus och jord wid macht, som lag säger. Dör enthera, och skal arf delas, gånge då altsammans åter til skiftes; doch räknes ej then ränta, eller nytta, han eller hon theraf haft. Samma lag ware, ther man gifwer hemfölgd med, då barn utur hus och bo skiljas, eller wid annat tilfälle. Wil man til full ägo gifwa them penningar, eller andra lösören; hafwe ther fri macht til: ej må thet thil skifts återbäras, som så gifwit är.

För att föräldrars gåva till den ena maken ska förbli dess enskilda egendom ska gåvan beskrivas på en skriftlig handling.

 

XVII. Capitel.

1. §. Dör man, eller hustru; tage då then, som lefwer efter, fördel sin af bo oskifto, i thet han eller hon hälst wil, af lösören; doch må thet ej wara mer, än tiugunde delen theraf. Är bo fattigt och ringa; tage då sin fästningaring, dageliga säng, och nödiga gångkläder, äntå at thet något öfwer tiugunde delen stiga kunde.

Om någon av makarna avlider och boet är fattigt har den efterlevande maken rätt att behålla sin trolovningsring, sin säng och personliga kläder även om värdet av detta överstiger en tjugondel av boets tillgångar.

 

FAKTARUTA 41 - Giftermålsbalken - del 2

 

 Sweriges Rikes Lag, gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. Valda delar, delvis moderniserad text och sammanfattad.

 

V. Capitel, Om barn som aflas i fästom, eller i twegifte

1. §. Aflar man barn med sin fästeqwinno, eller under ächtenskaps löfte, eller i lönskaläge, therå sedan fästning, eller ächtenskap följer; the barn äro ächta barn, och qwinnan niuter laggift hustrus rätt.

Trolovningen gällde som äktenskapslöfte och de barn som avlades under trolovningen betraktades som avlade under äktenskapet.

3. §. Kommer förre man, eller hustru åter; tå brytes senare giftet, utan them annorledes åsämjer: och then som sika måste, tage alt thet åter utur boet, som han, eller hon, thet hafwer infördt, så ock sin del i thet, som the under ächtenskapet med egna slögder afladt. Är thet hustru, som sika måste; tage ock thertil morgongåfwo sina. Hafwa the barn samman i thet gifte, som brytes, och wil moder them til upfoostran taga; pröfwe tå Domaren, om hon them förestå gitter; och lägge så them emellan, hwad fadren thertil åhrliga gifwa bör. Ej måge så skilde makar niuta annan rätt til hwartheras bo och egendom, än nu sagdt är.

Här beskrivs vad som gällde om en man eller hustru som varit borta så länge att makan/maken tillåtits gifta om sig och den bortavarande återkommer. Det kunde hända när soldater var borta i fångenskap under många år. ”Sika” är den som gifte sig med den kvarvarande maken/makan. Denne fick alltså ta sitt ”pick och pack” och flytta ut. Var det en hustru fick hon även behålla morgongåvan. Om det dessutom finns barn i det andra äktenskapet är också det reglerat, se ovan.

VI. Capitel, Om giftermål mot föräldrars wilja

1. §. Gifter sig mö mot faders wilja, eller moders; hafwe fader, eller moder, rätt at giöra henne arflös.

 

VII. Capitel, Om lysning

 

VIII. Capitel, Om förord

 

IX. Capitel. Om mannens målsmans rätt och om morgongåfwo

1. §. Sedan man och qwinna sammanwigde äro, då är han hennes rätte målsman, och äger söka och swara för henne: hustrun följer ock mannens stånd(ställning) och wilkor.

 

2. §. Förr wigslen skal han til henne wiss morgongåfwo utfästa, antingen i löst, eller fast, men ej i båda tillika, när han med mö, eller enka, sig gifter.

4. §. Är morgongåfwa utfäst i jord och fast egendom å landet, eller hus och jord i staden, arf eller aflinge, och räcker tridiung (tredjedel) ther til af mannens behålna lott i löst och fast, när han dör, eller morgongåfwa uttages; niute hustrun sin morgongåfwo fullt ut. Är morgongåfwan större än tridiung (en tredjedel av mannens förmögenhet); hafwe äntå ej rätt, at få något theröfwer. Finnes ej så mycken jord och fast egendom; då skola mannens barn, eller andre arfwingar, förse hustrun af lösören med så stor ränta, eller inkomst, som för henne brister. Ej må hustrun annan rätt til then morgongåfwo hafwa, som i jord gifwen är, än at then bruka och nyttja, så länge hon enka sitter och ärliga lefwer: ware ock skyldig hålla hus och jord wid macht, och ej låta them genom sitt wållande förwärras. Då hustrun dör, eller går i annat gifte; falle morgongåfwan hem til mannens barn, eller andra hans arfwingar.

5. §. När morgongåfwa är utfäst i lösören, och räcker til tijonde delen af mannens wid dödsfallet behålna lott i löst och fast; niute hustrun sin morgongåfwo fullt ut. Är then större, än tijonde delen; då jämnkes morgongåfwan therefter. Finnes ej så mycket i lösören, som morgongåfwa sedan wara bör; då niute hustrun, til bruk och nyttiandet, i hus och jord i staden, eller på landet, så mycket, som emot bristen swarar, til thes mannens barn, eller arfwingar, lösa henne ut; och blifwe morgongåfwa, som i lösören gifwen är, hustruns ewärdelige egendom.

 

6. §. Ej må man gifwa hustrun större morgongåfwo, än nu sagdt är; men wäl mindre.

 

X. Capitel. Om giftorätt i bo

1. §. När man och hustru äro sammanwigde, då äger hwarthera giftorätt i boet.

 

2. §. Efter landsrätt giftes frälseman och bonde til twå delar, och hustrun til tridiung (tredjedel) i alla lösören, som the å landet och i staden äga, eller äga få, och i alt fast gods å landet, som the i hionalag afla tilsammans. I jord, eller hus och watuwärk, ehwad the å egen, eller annars grund, bygde äro, som man, eller hustru förr, eller under ächtenskapet, ärft, eller förut förwärfdt, äger ej han, eller hon, giftorätt.

 

7. §. Qwinna, som af Domaren är för ächta hustru förklarad (dvs giltig trolovning), niute giftorätt i mannens bo, äntå at wigsel ej åkommer. Drager han sig undan wigslen af motwilja; hafwe förloradt sin giftorätt i hennes egendom, ther han sig ej rättar, och med henne sammanwigd warder.

 

FAKTARUTA 40 - Giftermålsbalken - del 1

 

Sweriges Rikes Lag, gillad och antagen på Riksdagen Åhr 1734. Valda delar, delvis moderniserad text och sammanfattad. Lagen gällde under den tid som Gustaf och Brita Lisa var gifta.

 

I. Capitel, Om laga giftermål, och hwar som giftoman wara skal.

1. §. Wil man hionalag bygga; tå skal han mö af hennes giftoman begiära, och ej med wåld taga, eller hemliga til sig locka.

Fader är sine dotters giftoman, och moder må ther til råd gifwa. Är fader död; tå är moder med skyldasta fränders råd. Lefwer ej fader, eller moder; ware tå then, som fader munteliga,

eller skrifteliga, eller moder med nästa fränders råd, til giftoman nämndt hafwer.

 

Om en man ville gifta sig skulle det alltså ske i samförstånd och inte med våld eller lurendrejeri. Man var tvungen att fråga giftomannen om lov. I lagen följer en lång utläggning som spänner över många paragrafer om vem som var brudens giftoman om fadern var död. Ordningsföljden var: 1. Fadern, 2. Modern i samförstånd med en manlig släkting, 3. Den som fadern eller modern muntligen eller skriftligen utsett till giftoman, 4. Helbroder, 5. Halvbroder på fadersidan (skall rådgöra med brudens farfar eller morfar), 6. Halvbroder på modersidan (skall rådgöra med brudens farfar eller morfar), 7. Farfar, 8. Morfar, 9. Farbror, 10. Morbror, 11. Närmaste manlige släkting på fadersidan, 12. Närmaste manlige släkting på modersidan, 13. Förmyndaren

 

6. §. Man eller qwinna må ej förr i ächtenskap träda, än han hafwer fylt tiugu ett åhr, och hon femton; utan Konungen pröfwar skiäligt, at lof ther til gifwa.

 

II. Capitel, Om them som ächetenskap med hwarannan ej bygga måge

En lång uppräkning av vilka man inte fick gifta sig med. Den börjar med dotter, dotter-dotter, mor, farmor, mormor osv i rakt uppåtstigande eller nedåtstigande led. Inte heller syster, brorsdotter, systerdotter, faster, moster, farfars syster, morfars syster, farmors syster, mormors syster, osv.

Kusiner fick inte gifta sig. Man fick inte heller gifta sig med sin avlidna hustrus syster. (Det finns det dock exempel på.)

 

11. §. The som hor med hwarannan giordt hafwa, måge ej ächtenskap bygga, äntå at then oskyldige maken död är.

Om någon av makarna begått hor fick inte denne gifta om sig förrän den andra maken var död eller skriftligen gav sitt medgivande.

 

Om en präst vigde ett par mot någon av dessa bestämmelser förklarades vigseln ogiltig och prästen dömdes till böter och han förlorade dessutom sitt ämbete.

 

 III. Capitel, Om fästning eller trolofning

1. §. Då fästning ske skal, bör giftoman med fyra witnen när wara, twänne å mannens wägnar, och twänne å hennes. Sker thet annorledes, ware then fästning ogild, om giftoman ther å kärer, och böte hwarthera, som sig olagliga fäst, tijo daler til the fattiga; gillas then fästning af giftoman, waren då både saklöse.

De skulle alltså vara fyra vittnen närvarande vid trolovningen eller ”fästningen” när de blir fästefolk. Två från mannens sida och två från kvinnans, annars var inte trolovningen giltig.

 

Mängder med otillåtna situationer är beskrivna och vad som gällde ifall de skulle inträffa. Exempelvis om giftomannen skulle lova bort bruden till flera män; om någon sig ovetande blev trolovad med någon som redan var gift eller trolovad. Det utdömdes då böter.

 

IV. Capitel, Om skilnad i trolofningar

1. §. Warder någon twungen til fästning, och låter ej märka sitt samtycke thertil, sedan han, eller hon, utom twång är; ware då then fästning ogild; om inte fästehion hwarannan häfdadt hafwa.

Om någon tvingats till trolovning och paret ännu inte hade haft sexuellt umgänge (häfdadt), ogiltigförklarades trolovningen.

 

2. §. Hafwer enthera förr fästningen hemlig siukdom, then smittosam och obotelig är; eller efteråt theri råkat: såsom spetelska, fallande sot, wettlösa, raseri, pockor af lösachtighet, eller wederstyggeliga och stora fel och lyten; gånge ock then fästning åter.

Med ”hemlig” sjukdom avsågs okänd sjukdom, med ”pockor af lösachtighet” avsågs könssjukdomen syfilis.

7. §. Hwilken som drucken sig fäster, eller på swikeligit sätt thertil förledd är; ware ej skyldig thet löfte hålla.

8. §. Reser man egenwilligt bort ifrån sin fästeqwinno, och blifwer, emot hennes samtycke, borto öfwer åhr och dag: wil hon ifrån then fästning lös warda; tå må Domaren thet tillåta.

Med ”åhr och dag” menas dagen efter att ett helt år passerat.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0