2. Faktarutor 1-25 (Inlagda 2010-2012)

Faktaruta 1 - Sven Bladhs uppväxt

 

Sven, eller Svante som det står i kyrkböckerna, föddes den 17 mars 1790 i Skara i Västergötland. En av faddrarna vid dopet var Borgmästaren i Skara, Svante Planck. Möjligen var det efter honom han fick sitt namn. Fadern var ”tullnär”, tullare, vid Marumstullen, den stadsport i Skara som vette åt Marumshållet. För att få fara in i en stad för att sälja varor var man tvungen att betala tull till staden. Sven var faderns, Magnus Bladh (41 år), och hustruns, Ingrid Magdalena Lilja (36 år), sjunde barn. Sven hade 4 bröder och 2 systrar.

 

När Sven är 2 år gammal, 1792, avlider mamman i lungsot, endast 38 år gammal, från maken Magnus och barnen Sven Nicolai 18 år, Maria Catharina 17 år, Olof Theodor 12 år, Carl Magnus 8 år, Sophia Magdalena 6 år, Emanuel 4 år och Sven 2 år.

 

Året därpå, 1793, flyttar pappan, Magnus Bladh, till Lidköping och får en Tullinspektörstjänst där vid Östbytullen. Med honom flyttar de 5 yngsta barnen. Han har tydligen flyttat runt tidigare också för åtminstone barnen Maria Catharina och Olof Theodor är födda i Carlskrona.

 

Efter 3 år i Lidköping flyttar Magnus Bladh, år 1796, med de 3 yngsta barnen till Västra Tullhuset i Skenninge, och därefter till Södra Tullhuset i samma stad. Han gifter om sig 1802, 53 år gammal med Maria Sundberg, 38 år. Magnus och Maria bor kvar där tills Magnus avlider av ”ålderdom” år 1819, 70 år gammal.

 

Sven flyttar (tillbaka) till Linköping, 16 år gammal, år 1806, och blir Lärling hos Loogarfvaren Anders Ljungqvist, som samma år kommit från Åbo i Finland. Hos honom finns också en garvaregesäll, Olof Bäckman, 28 år, och en lärling till, Samuel Wistedt, 17 år. Sven blir kvar hos Anders Ljungqvist i 5 år till 1811, då han blir garvaregesäll i Vadstena.

 

Sven flyttar till Uppsala 1812 eller 1813 och är garvaregesäll hos Loogarfvaren Westrell, som avlider år 1814, endast 40 år gammal i ”bröstfeber”. Sven övertar då garveriet.

 

Sven fullgör, som 25-åring efter 9 läroår, först som lärling och sedan som gesäll på flera platser, mästarprovet år 1815.

”Den 12 Juni 1815, som Logarfwargesällen Sven Ludvig Bladh, efter hwad Logarfwaråldermannen And. Åhlander nu anmäldte fullgjort sitt mästarprof och blifwit til ledamot i ämbetet antagen, så fann Magistraten skäligt at Blads anhållan om burskapsrätt å logarfware handtwerket här i staden bifalla.”

 

Källor:

Skara födelsebok C:4, 1777-1816

Skara stadsförsamling AI:6, 1781-1789

Skara stadsförsamling AI:6, 1789-1800

Skara stadsförsamling B:1 1786-1817

Skänninge AI:8 1799-1810

Skänninge AI:10 1815-1819

Linköpings domkyrkoförsamling AI:10, 1805-1810

Linköpings domkyrkoförsamling AI:14, 1811-1815

Länsstyrelsen i Uppsala län, Landskontoret, Mantalslängder 1816, EIII:68

Uppsala Domkyrkoförsamling Aia:5c 1813

Uppsala Domkyrkoförsamling Aia:4b 1813-1830

Uppsala Rådhusrätt och Magistrat AI:91, 1815

 

Faktaruta 2 - Sven Bladhs trassliga affärer m m

Sven Bladh blev borgare i Uppsala år 1815, 25 år gammal. Han förekommer inte i domstolsmålen för att ha gjort något brottsligt. Endast en liten anekdot finns och det är att hans hund, trots kungjort förbud, har sprungit lös på stan. Stadsfiscalen Ekström, hade sett Svens hund tillsammans med andra hundar ”gå lösa på Stadens stora torg”. Vilka som ägde de andra hundarna visste inte stadsfiscalen, men Sven Bladhs hund kände han igen. Sven kunde inte neka till förseelsen för han var i Stockholm på en handelsresa vid tillfället. Det blev böter på 3 Shilling Banco. En symbolisk summa.

 

Svens garveri i Uppsala gick inte så bra. Han hade ständigt ont om pengar och tog korta lån, små och stora, från olika personer och behövde omsätta dem till andra lån varefter borgenärerna krävde tillbaka sina pengar. På det sättet höll han sig flytande ganska länge. Räntan var som regel satt till 6 procent, men i något enstaka fall 12 procent.

Långivare var bl. a. Landrättmästaren, ädle och wälbetrodde, Hans Anton Ångerman, borgaren och garfvaren i Stockholm, Johan Anders Erling.

Till slut beviljas inga lån till Sven utan att han har 2 borgensmän. Personer som ställde upp som borgensmän var fabrikören Erik Lagerstrand, sadelmakare Lars Johan Palmgren, orgelnisten Jonas Wallbäck och hemmansbrukaren Lars Jägersten, alla Uppsala.

Vid ett tillfälle när han var extra pressad och Garvaren Erling i Stockholm återigen krävde honom på betalning för ”borgade läderwaror” försökte Sven skaffa sig en tidsfrist genom att hävda att eftersom skulden avsåg varor borde han få en ”quitterad räkning” på dessa innan skulden behövde betalas. Rådhusrätten avslog hans argument.

 

Den 2 år äldre brodern, Emanuel, som bodde i Stockholm, hade inte bättre ekonomi han. Han hade vid ett tillfälle en skuld till företaget Falk & Co på 91 Riksdaler. Företaget hade gått i konkurs och sysslomännen i konkursen gjorde vad de kunde för att rädda tillgångarna och försökte driva in företagets utestående fordringar. Sven hade gått i borgen för sin bror och nu krävdes Sven på det här beloppet.

 

Sven gjorde också vad han kunde för att kräva in de pengar som hans avlidna, första, hustrus släktingar var skyldiga honom. Han gjorde likadant direkt efter giftermålet med andra hustrun. Han ansökte hos landshövdingen om handräckning för att få dessa skulder indrivna.

 

Ibland var det svårt att få betalt för de skinn han sålde. Ett exempel är sockenskomakaren Pehr Nyrell i Hagby, till vilken Sven lämnat skinn på kredit. Skulden var på 70 Riksdaler Riksgäldssedlar för bl. a. ”Wibarkat Läder” och ”2ne st skinn till stöfvelskaft”.

 

Till slut växte skulderna Sven över huvudet. År 1821 hade han en skuld på enorma 2250 Riksdaler till garvaren Anders Westin i Stockholm. Om det var ett penninglån eller hade med varor att göra framgår inte. Samma år krävde ”Academie Statens i Upsala Enke- och Pupill Cassa” in ett lån på 213 Riksdaler. Lånet togs 1815 och en inteckning gjordes i Sven Bladhs ägande gård Nummer 7 i kvarteret Rådhuset i Uppsala. Gård nummer 7 låg på en tomt mellan de portar som idag har adresserna Östra Ågatan 27 och 29.

 

Konkursen var oundviklig. År 1822 förlorade han sin gård i kvarteret Rådhuset och sin del i Lillgården i Hävlinge i Lillkyrka, om 1/12-dels mantal. Den senare hade han ärvt av sin första svärfar. Båda gårdarna såldes på exekutiv auktion.

 

Sven Bladh bytte därefter bransch och blir ”traktör”. Han fick en son, August Ludvig, med andra hustrun Juliana Carolina Hallerström. Sonen dog endast 10 år gammal år 1831 av ”Watten i Hufvudet”.

 

Sven själv avled 45 år gammal, utan bröstarvingar, i ”Wattsot” och ligger begravd utmed muren i grav nr 35 på Uppsala gamla kyrkogård, bakom Carolina Rediviva.

 

Källor:

Uppsala Rådhusrätt och Magistrat AI:91, 1815 – 1817

Länsstyrelsen, Landskansliets konceptbok 1815 - 1821

Uppsala rådhusrätts Borgarmatrikel DIV:2

Trögds härads småprotokoll, AIIa:10a 1820-1822

Uppsala rådhusrätt och magistrat Bouppteckningar 1831-1840, FIIa:45, Nr 97

Upsala Domkyrkoförsamlings födelsebok, CA:6, 1813-1854

Uppsala domkyrkoförsamling Dödbok FA:4, 1818-1846

Uppsala domkyrkoförsamling Oic:1 Gravbok 1799-1950

Uppsala domkyrkoförsamling Oic:2 Namnregister 1800-1900-talen

Uppsala domkyrkoförsamling Oic:3 Gravbrev

 

Faktaruta 3 - Uppsala rådhusrätt under åren 1815-1817

 

Den 6 maj 1816 hade landshövdingen beordrat rådhusrätten att ”tillse att stadens sockerbagare hade sina försäljningsbodar, traktörsställen och krogar stängda vid rättan tid, ehuru de tillåta sig minutförsäljning av brännvin och likörer varigenom, stundom oljud och osedlighet uppkommer hos den studerande ungdomen som talrikt långt in på nätterna besöka dessa ställen.”

 

Sadelmakareåldermannen åtog sig att laga stadens brandsprutor om dugligt engelskt läder anskaffades. Rådmannen Lindman fick i uppdrag att efterhöra om sådant fanns till salu. Skomakarlärlingen Eric Ström antogs till extra sprutlagare.

 

Eftersom något anbud inte inkommit, ”till den idag, 28 juli 1817, utlysta auktionen att under fem års tid ansvara för gatlykttändandet, beslutades att ny auktion ska utlysas till den 4 augusti.”

 

Efter att utan framgång ha sökt annonsera i Enköping ”ehuru det där fanns kunniga gatläggare, antogs ryska drängen Iwan Simonsson som gatläggare här i staden.”

 

Plåtslagarlärlingen Johan Hagström (ej släkt med Gustaf) var instämd tillsammans med matroserna Falk och Öhrström för att ha överfallit och slagit en bonde från Bärby under Distingsmarknaden. Bonden hade kommit åkande på Kungsängsgatan. Johan hade inte varit delaktig men hans hatt hade tagits av ett vittne i tron att Johan hade tagit hatten från bonden och vittnet hade givit Johans hatt till bonden som for iväg. Johan hade därefter hittat bondens hatt och tagit den istället. När målet avhandlades hade bonden fått klart för sig att Johan var oskyldig. Däremot blev de andra dömda till värjemålsed efter att ord stått mot ord och inget vittne hade sett själva slagen, men väl hört bullret.

 

Maja Svala, 34 år, och född i Films socken, var år 1817 piga hos hökare-änkan Dahlberg i Uppsala. Maja hade bott i Uppsala i nästan 10 år, var ogift, men hade framfött 2 oäkta barn, som dock hade avlidit. Nu var Maja instämd för att, varande ogift, för tredje gången blivit havande, försökt dölja havandeskapet och i hemlighet på fähusskullen framfött ett barn och i avsikt att taga det av daga lagt det i en ho i ett svinhus där en sugga varit instängd. En dräng, Eric Ersson, som efter att ha ätit kvällsvard gått till fähuset för att hämta ett ämbar nattfoder åt hästen, hade tyckt sig höra ett läte såsom barngråt. Han hämtade änkan Dahlberg och drängen Holmstedt och de hjälptes åt att leta. Holmstedt fann barnet i svinhon, tog det i förklädet och bar in det till frun. Stadsläkaren tillkallades för att undersöka om barnet tagit någon skada av Majas vanvård. Barnet befanns dock helt friskt och fullgånget. Barnmorskan Utter kallades in och barnet överlämnades till henne för att bli omhändertaget och vårdat av henne.

Maja häktades och fördes till länsfängelset på Uppsala slott. Efter ett par dagar flyttades barnet över till Maja i fängelset och enligt fängelseledningen hade hon visat stor ömhet för barnet. Maja fick också goda vitsord av sin matmor, som inför rätten vittnade att hon ”aldrig någonsin haft en piga, som med sådan tålamod och stillhet, vårdat min numera avlidne man och mig”. Änkan Dahlberg erbjöd rådhusrätten att Maja ska få överta Dahlbergs lilla brännvinsbränneri och där få försörjning för sig och sitt barn. Erbjudandet avvisades och Maja dömdes till ett års fängelse på länsfängelset i slottet. Efter avtjänat straff flyttade Maja till Alsike. Då hade även detta hennes tredje barn avlidit.

 

Källor:

Uppsala Rådhusrätt och Magistrat AI:91, 1815 – 1817

Länsstyrelsen, Landskansliets konceptbok 1815 - 1821

 

Faktaruta 4 - Majas far och farföräldrar

 

Majas farfar Erland Jansson föddes i Häflinge i Lillkyrka 1722. Gifte sig, 26 år gammal, år 1748 med den 23-åriga Magdalena Olofsdotter. Erland avled 45 år gammal, och hade lidit i flera år av värk i höfterna vid tungt arbete och var det sista halvåret sängliggande plågad av feber, huvudvärk och svullnad. På julaftonen 1767 blev han hårt ansatt av svullnad och han beredde sig på döden, som inträffade den 18 januari 1768. Han efterlämnade makan och sonen Anders, 12 år gammal.

 

Majas farmor Magdalena Olofsdotter var född i Boglösa by år 1725. Hon hade en tvillingsyster, Malin. De var döttrar till nämndemannen Olof Olofsson och hans hustru Malin. Magdalena gifte sig alltså med Erland Jansson och fick sonen Anders men blev änka endast 42 år gammal. Hon gifte om sig med den 13 år yngre rusthållarsonen från Mösa i Lillkyrka, Hindric (Henrik) Högström. De fick inga barn. Magdalena blev änka igen år 1795 och bodde kvar i Häflinge hos sonen, som då tagit över rusthållet. Hon levde till 1805, när hon avled av ”ålderdomsbräcklighet” 80 år gammal. Då var Maja (Gustafs mamma) 17 år gammal.

 

Den 29 oktober 1776 drunknade sex personer på Björkfjärden genom att det fartyg de skulle fara till Stockholm med förliste och sjönk med last och sju personer. Ännu två månader efter förlisningen syntes inte minsta tecken av vare sig lasten eller kropparna efter de omkomna. Sex av de omkomna var från Lillkyrka, och en av dem var Hindric Högströms dräng Anders Mattsson, 30 år gammal och född i Löt. De övriga var skattebonden Lars Ersson, född i Häflinge, 25 år, skattebonden Lars Ersson, 43 år, torparen Anders Jansson i Oxhagen, 49 år, torparen Jonas Jansson i Kilås, 28 år och betjenten Eric Jansson Ekborg på Eka, 29 år. Anders Erlandsson var 17 år och bodde hemma när det här hände, dvs att drängen på gården omkom.

 

Majas far Anders Erlandsson föddes 1759 i Häflinge, Lillkyrka, en av faddrarna på dopet var Hans Bängtsson i Utmyrby, Boglösa. (Görans farfars morfars farfars far) Hans Bängtsson var farfar till den Hans Nilsson (Görans farfars morfars far) som senare blev förmyndare för Anders på hans ålders höst, 57 år senare. Anders gifte sig med en flicka från Esplunda i Breds socken och fick först en son som döptes till Erland efter farfar, men som bara blev 3 veckor gammal, därefter två flickor, Maja och Lill-Stina som båda uppnådde vuxen ålder. Sedan föddes ytterligare fyra barn där den som levde längst bara blev 1,5 månad. Anders drev jordbruket i Häflinge. Det gick bra så länge han var i sin krafts dagar och så länge hustrun levde, men sedan gick det utför. Att han lånade ut pengar till personer som inte betalade tillbaka och flitig förtäring av alkoholhaltiga drycker gjorde att han så småningom kom på obestånd och tvingades sälja gården på exekutiv auktion. Han avled av ålderdomsbräcklighet år 1821, 62 år gammal.

 

Källor:

Lillkyrka F:1, 1714-1837

Lillkyrka AI:3, 1768-1773

Lillkyrka AI:4, 1775-1781

Lillkyrka AI:5, 1782-1796

Boglösa C:1, 1688-1744

Bred AI:5, 1789-1798

Trögds häradsrätts bouppteckningar F:3, 1760-1769

Trögds häradsrätts bouppteckningar F:8, 1795

Länsstyrelsen, Landskansliets konceptbok 1815 - 1821

 

Faktaruta 5 - Majas mor och morföräldrar

 

Majas mor, Stina Larsdotter d.y., var född i Esplunda i Breds församling år 1766, hon var dotter till nämndemannen Lars Ersson f 1735. Lars Ersson var en betrodd man och blev så småningom häradsdomare. Häradsdomare var den nämndeman som suttit längst vid tinget, alltså inte nödvändigtvis den till åldern äldsta nämndemannen utan den som hade längst tingserfarenhet. Lars Ersson blev nämndeman i ganska unga år och hade det förtroendeuppdraget för Bred under så många år att han sedan blev häradsdomare i Åsunda härad. Lars Ersson var född på gården. Stina Larsdotter d.ä., som blev Majas mormor hade flyttat in till Esplunda i samband med giftermålet med Lars Ersson.

Lars Ersson som var äldsta sonen hade tagit över gården efter sina föräldrar, Eric Larsson född 1702, och Anna Olofsdotter, född 1708. Fadern, Eric Larsson hann också bli häradsdomare. Han avled 65 år gammal av ålderdom år 1767, efter att ha varit kyrkvärd i 33 år och nämndeman/häradsdomare i 28 år. Det var alltså en mycket betydande familj i Bred som Stina Larsdotter d.ä. gifte in sig i. Hon var bonddotter och född och uppväxt i Tortuna som är grannsocken till Bred.

 

Lars Ersson och Stina Larsdotter d.ä. fick tio barn. Fem dog i späd ålder. Kvar blev sonen Eric, som var äldst och som så småningom tog över gården, samt fyra systrar, Caisa, Stina d.y., Anna och Brita. Eric kom senare att bli ett stöd för sin syster Stina d.y. och även förmyndare för Lill-Stina när Stina d.y. avled.

 

Stina d.y. ifrån Bred gifte sig alltså med rusthållaren Anders Erlandsson från Häflinge i Lillkyrka den 2 oktober 1783. Två veckor senare gifte sig i samma kyrka flickan Margreta Andersdotter ifrån Bred också med en rusthållare från Lillkyrka, men det är en helt annan historia.

 

Källor:

Bred AI:1, 1743-1764 (husförhörslängd)

Bred AI:2, 1765-1772 (husförhörslängd)

Bred AI:3, 1773-1780 (husförhörslängd)

Bred AI:4, 1782-1788 (husförhörslängd)

Bred AI:5, 1789-1798 (husförhörslängd)

Bred C:3, 1764-1790 (dödbok, vigselbok)

Bred C:4, 1791-1830 (dödbok)

Tortuna AI:1 1734-1750 (husförhörslängd)

 

Faktaruta 6 - Wilhelms far och farföräldrar

Wilhelms farfar, borgaren i Strängnäs, Lars Peter Hagström hade varit tullinspektör, men sadlade om och blev spannmålshandlare. Han råkade vara född exakt samma år som Majas farfar (Se faktaruta 04-Majas far och farföräldrar) nämligen 1722. Han gifte sig, 28 år gammal, år 1750, med den 17-åriga Greta Söderman. Lars Peter avled 54 år gammal, år 1776, och efterlämnade då en stor förmögenhet på över 4600 Riksdaler, med bl a fastigheterna Skolbacken 109 i Strängnäs med tillhörande lada på Ladugatan och skogsfastigheten Gorsinge jord med därtill hörande äng. Den här fastigheten i Gorsinge kom att följa släkten i nästan 100 år till och spela en viktig roll flera generationer senare. Lars Peter ägde också en egen segelbåt som ”bär omkring 50 tunnor”. Att han som spannmålshandlare köpte in spannmål i Strängnäs från bönderna i trakten och sedan hade kontroll över frakten till Stockholm där spannmålen betingade ett nästan dubbelt så högt pris är en förklaring till den stora förmögenheten. Bland många dyrbara ägodelar fanns en silverbägare om 35,5 lod (465 gram) märkt med initialerna för makarna, L.H.M.S. Lars Hagström och (Mar)Greta Söderman och bara den var värderad till 213 Riksdaler.

 

När Lars Peter dog var deras två barn, ogifta dottern Maja Lisa Hagström, 24 år gammal, senare gift med arrendatorn Carl Jacob Öman, och sonen Lars Petter (som fått samma namn som pappan) 18 år gammal.

 

Wilhelms farmor Magdalena Olofsdotter var född 1733 i Strängnäs och alltså endast 17 år när hon vigdes med Lars Peter Hagström. Hennes föräldrar var Peter Söderman och Margaretha Bergrahm. Hon dog i lungsot 46 år gammal, år 1780. Då var dottern 28 år gammal och sonen Lars Peter d y 22 år.

 

Wilhelms far Lars Peter d y blev även han spannmålshandlare och gifte sig med en flicka med samma för- och efternamn som hans egen syster, Maria Elisabeth Hagström, men 2 år yngre än systern. Lars Peter d y och Maria Elisabet fick 5 barn, och döpte sin äldste son till Lars Peter, åtminstone 3:e generationen med samma namn alltså.

 

Wilhelms far blev inte gammal. Han avled av ”slag” bara 35 år gammal år 1794, och efterlämnade förutom änkan 4 söner. Deras förstfödda barn, dottern Elisabeth Margareta, dog i koppor bara 1 år gammal.

 

Familjen var vid Wilhelms fars död ännu mer förmögen än när Wilhelms farfar dog. Boets behållning var osannolika 34.000 Riksdaler. Det hade tillkommit flera fastigheter och de tidigare hade ökat i värde. En större och bättre båt hade också skaffats, och den gjorde säkerligen att varje spannmålsresa till Stockholm eller Västerås, där priserna var lika höga som i Stockholm, genererade stora inkomster.

Spannmålslagret var vid dödsfallet 66 tunnor vete. Det fanns också 50 tunnor brännvin i lagret. Boet saknade skulder.

 

När Wilhelms far dog var Wilhelms mor Maria Elisabeth Hagström den enda av hans förfäder som var kvar i livet.

 

Källor:

Strängnäs lands- och stadsförsamlingar, EI:1, 1713-1823

Strängnäs lands- och stadsförsamlingar, C4, 1713-1745

Strängnäs AIB:1, 1780-1789

Strängnäs AIB:2, 1780-1789

Strängnäs dödbok  FI:1, 1774-1856

Strängnäs rådhusrätt och magistrat bouppteckningar 1776

Strängnäs rådhusrätt och magistrat bouppteckningar 1780

Strängnäs rådhusrätt och magistrat bouppteckningar 1794

 

Faktaruta 7 - Wilhelms mor och morföräldrar

 

Borgaren i Strängnäs Pehr Hagström var Wilhelms morfar. Han var född 1729, blev 65 år, dog av kolik 1794. Han gifte sig med den ett år yngre Elisabet (Lisa) Jonsdotter. De bosatte sig ”söder om Långgatan, Nr 114” i Strängnäs.

 

Deras dotter Maria Elisabeth, född 16 oktober 1754, blev sedan mor till Wilhelm. Hon  fick fem småsyskon: Johan som flyttade till Stockholm vid 29 års ålder, Peter som också flyttade till Stockholm redan som 17-åring, 6 år före sin storebror, en lillasyster, Brita Helena som gifte sig med den 6 år äldre spannmålshandlaren, Eric Zetterberg som avled i lungsot redan år 1800, 36 år gammal. Den affärsrörelsen var inte så lyckosam för bouppteckningen redovisar en behållning på endast 378 Riksdaler. Brita Helena var född 1769 och blev alltså änka vid 31 års ålder. Hon gifte om sig med Skepparen Amilon. Amilon kom så småningom att ha affärer ihop med en systerson till hustrun, nämligen Wilhelms äldste bror Lars Peter Hagström. Carl W. Amilon  och Brita Helena bodde i det som idag kallas för Skeppargården i Strängnäs, tills han avled 1833. Den 7 november 1827 var han med om en dramatisk händelse när ångfartyget Josephine stod i brand utanför Strängnäs. Då kunde han ge hjälp till de skeppsbrutna.

 

Maria Elisabeth hade två systrar till, Anna Christina som gifte sig med vägmästare Selin, och Sophia Margareta gift med hovmästaren Hoffman.

 

Maria Elisabeth gifte sig som sagt med Lars Peter Hagström d y och fick 5 barn, en dotter först och sedan 4 söner. Hon levde som änka i 34 år och avled 1828, 74 år gammal av ålderdom. Hon överlevde 4 av sina 5 barn. Kvar var bara äldste sonen, ogifte hovrättsauskultanten Lars Peter, 43 år gammal, och det enda barnbarnet, sonsonen Gustaf, 18 år, den avlidne sonen Wilhelms barn.

 

Vid sin död ägde Maria Elisabeth i stort sett ingenting. Sonen Lars Peter, som inte var av den sociala sorten (mer om honom i en faktaruta längre fram), hade sett till att som enda kvarvarande barn fått överlåtit till sig de fastigheter som familjen ägde och även alla andra tillgångar, och gjorde därmed sin brorson Gustaf arvslös efter sin farmor. Behållningen i boet efter Maria Elisabet uppgick endast till 131 Riksdaler.

 

Källor:

Strängnäs dödbok  FI:1, 1774-1856

Strängnäs AIB:2, 1780-1789

Strängnäs AIB:3, 1790-1799

Strängnäs AIB:4, 1799-1806

Strängnäs AIB:5, 1807-1815

Strängnäs rådhusrätt och magistrat bouppteckningar 1828

 

Faktaruta 8 - ”Angående Svinnegarns källor”

 

Landskansliets konceptbok är en årsbok där landshövdingens alla beslut samlas och dokumenteras. Besluten skrivs ned och numreras i kronologisk ordning med början med nr 1 den 1 januari och avslutas med det sista den 31 december. Där finns beslut av skiftande natur. Ett exempel kommer här nedan. Det återges ordagrant, precis som det står, med avseende på stavning, ordföljd, versala och gemena bokstäver. Hela stycket består av 3 långa meningar, så man får läsa långsamt och med eftertanke för att förstå innehållet.

   Det beskriver vad som brukar försiggå vid Svinnegarns källa på trefaldighetsafton och landshövdingen anger vad som inte kan tolereras. Han beskriver också hur han tänkt att man ska komma till rätta med problemen och hotar med kraftigare åtgärder om hans påbud inte efterlevs.

 

Den 24 Maj 1816, fattar landshöfdingen följande beslut, diariefört som Nr 1436.

 

”Allmän kungörelse

Det är bekant, att öfwertro och nyfikenhet hafwa från långliga tider tillbaka stadgat ett bruk att på heliga Trefaldighetsaftonen besöka den så kallade Swinnegarns källa, belägen på Husby Sätesgårds ägor i Swinnegarns sochen af detta Län, och att en ganska betydlig folksamling från särskildta landskaper derwid då inträffar; men hos mig har först nyligen blifwit anmäldt, att försäljning af bränwin, öl och caffe wid detta tillfälle utöfwas och att fylleri, oljud och owäsende samt ägornas och hägnadernas skadande deraf blifwit följder, hwilka owilkorligen böra förebyggas. Jag har alltså funnit nödigt härigenom allmänneligen kungöra, det ingen slags handel wid ofwannämnde tillfälle hädanefter får utöfwas; att alla försäljningsstånd, som på platsen äro uppförda och till hwilkas bibehållande innehafwarne icke kunna wisa jordägarens tillstånd, skola genom Krono-Betjeningens försorg genast nedtagas och föras derifrån; att försäljning af bränwin, öl, så kalladt Toddy och andra starka drycker är förbjuden wid det äfwentyr som Kongl Maj:ts Nådiga Författningar stadga samt att den eller de som beträdes med försäljning af Caffe göra sig förfallne till ett nu faststäldt särskildt wite af 16 Rd 32 sh Banco; hwarförutan en och hwar som på heliga Trefaldighetsafton besöker Swinnegarns källa, åligger att å stället iakttaga ett stilla och anständigt uppförande samt att tidigt begifwa sig derifrån. I widrigt fall är jag nödsakad begagna hårdare medel till bibehållande af den frid och ordning, hwarwid hwar och en medborgare äger rätt att warda tryggad; och anbefalles sluteligen kronobetjeningen i orten, att öfwer werkställigheten af allt detta hålla alfwarligaste tillsyn, samt att genast till mig inkomma med berättelse hwad häremot stridande kan hafwa förefallit.

Upsala slott i Lands-Cancelliet den 24 Maji 1816. B. W. Fock.”

 

Källa:Länsstyrelsen Landskansliets Konceptbok AIb:169, 1816

 

Faktaruta 9 - Sven Bladh får böter och sockerbagarna en erinran

 

Uppsala Kämnärsrätt var en ”domstol” parallell med Uppsala Rådhusrätt och Magistrat. Enligt beskrivningen behandlade kämnärsrätten mål av mer administrativ karaktär (ordet kämnär har samma ursprung som ordet kamrer, enligt Norstedts etymologiska ordbok), medan Rådhusrätt och Magistrat behandlade brottmål. Skillnaden var hårfin, vilket visas av följande ärenden som båda behandlades år 1816:

Fredagen den 12 Juli 1816 behandlades följande mål i Uppsala Kämnärsrätt:

”Till denna dag hade Stadsfiscalen Wälagtade Carl Anders Ekström låtit instämma Logarfwaren Ludvig Bladh om answar för det han låtit sin hund gå lös på gatorna. Sedan bägge parterna sig inställt, och Bladh anmält att han icke kunde bestrida hans hund gått lös eftersom han sjelf warit rest till Stockholm och kundgörelsen emot lösa hundar på gatorna förut icke war utfärdad men stadstjenaren Root besannat, det hunden sistlidne söndag (den 7 juli 1816) på eftermiddagen stått på Stadens stora torg ibland andra hundar, hwilkas ägare Root icke kände samt Blad deröfwer widgått det hunden honom tillhört, så afträdde parterna och

                                            Resolverades

Det Kämnärsrätten med stöd af Magistratens kundgörelse den 3dje i denna månad finner skjäligt pligtställa Logarfwaren Blad till 3 Shilling Banco för det han låtit sin hund gå lös på gatorna efter sedan kundgörelsen blef å predikstolarna kundgjord.”

 

Källa: Uppsala Kämnärsrätt 1815-1817

 

Torsdagen den 16 Maj 1816 lästes följande skrivelse upp i Uppsala Rådhusrätt och protokollfördes

Landshövdingen hade skickat en skrivelse där han talar om att det rapporterats till honom att sockerbagarna i staden höll sina bodar öppna längre in på kvällarna än tillåtet, och serverade alkohol, varför oljud och osedlighet uppkom hos den studerande ungdomen, och han krävde att brotten skulle beivras av Rådhusrätten.

 

Skrivelsen har följande lydelse:

”Hos mig är öfwerklagat det de här i staden bosatta sockerbagarna tillåta sig minutförsäljning af brännwin och liqeurer, hwarigenom stundom upkommer oljud och hos den studerande ungdomen, som talrikt det mesta långt in på nätterna skall besöka sådana näringsställen läggas grund till osedlighet, hafwa derföre anmodan högtärade Magistraten, at alfwarligen förehålla stadens sockerbagare et sådant oskick med åtwarning, at wid det i författningarna stadgade answar ej öfwerskrida den dem lämnade näringsrättighet samt at lagligen beifra de fel, som häremot redan kunna wara begångna och i alla fall tillse, att så wäl dessas försäljningsbodar, som källare, traktörsställen och krogar äro tillslutna wid rättan tid.

Uppsala slott i Landscancelliet den 9 Maji 1816. B. W. Fock”

 

Källa: Uppsala Rådhusrätt och Magistrat AI:92, 1816

 

Faktaruta 10 - Beskrivning av borgaruniformen

 

Den 22 juli 1816 upplästes en skrivelse i Uppsala rådhusrätt, där Kongl Majt gav tillstånd för borgarna i rikets städer att, när man så önskade, använda en enklare borgaruniform än den svarta högtidsdräkten. Den enklare dräkten var detaljerat beskriven, en stilig dräkt med bland annat blanka knappar präglade med stadsvapnet för den stad där borgaren hörde hemma. Så efter att ha läst nedanstående beskrivning är det bara att ta fram symaskinen och sy sig en borgaruniform. Präglingen av knapparna blir dock svårare.

 

”Kongl Majt har nådigt bewiljadt Rikets samteliga Städers Magistrater och Borgerskap tillåtelse, at ej mindre wid presentationer än under en under högtideliga tilfällen, i stället för den hittils nyttjade swarta drägten, än och däremellan enär de åstunda bära en gemensam uniform, hwilken äfwen må begagnas af Rådernes sådana tjenstemän, som icke hör till Waktbetjeningen.

 

Denna uniform består af mörkblått KlädesRock med dubbla slag och knapprader, mörkt foder, sammets fällkrage af samma färg med fracken hwars skärning för öfrigt och med undantag af kragen blifwer aldeles lika som Kongl Cancelliets mindre uniform. Upslagen wid händerna samt ficklocken äro utaf kläde och äfwen som sammetskragen utan broderier; men knappar placeras så wäl wid fickorna som armarna. Knapparna äro af metall utan kant med blank botten, hwarå finnes wapnet af den stad, därtil personen hörer. Wästen mörkblå eller hwit med en rad knappar af lika beskaffenhet.

Pantalongerne af mörkblått kläde halfstoff med swart kant. Hatten vanlig civil rund.

Wärja med swart skida och metallfäste å swart lädergehäng, som går omkring lifwet under fracken, men framtil knäpps med 2ne lejonhufvud af metall.

Post d´Epec af guld för de Magistrats personer eller tjenstemän och Borgare som innehafwa Hans Majestäts Nådiga fullmagter.”

 

Källa: Uppsala Rådhusrätt och Magistrat AI:92, 1816

 

Faktaruta 11 - Sven Bladh ansöker att få sälja Gustafs andel i Skillinge

 

Gustafs mor, Maja, hade avlidit den 8 juni 1817. Strax innan hade Sven Bladh fått Maja att gå med på att skriva ett inbördes testamente mellan dem. Redan två månader efter Majas död, i augusti samma år, ansökte Sven Bladh, i egenskap av förmyndare för Gustaf, hos Uppsala Rådhusrätt och Magistrat att få sälja Gustafs andel i Skillinge. Fastigheten om 1/4 mantal var utarrenderad. Sven ingav följande skrivelse. Förtydligande kommentarer är infogade i kursiv stil.

 

”Wälborne Herr Lagman och Borgmästare samt Ädel och Högagtade Herar Rådmen!

 

Sedan jag i egenskap af förmyndare för min styfson G. W. Hagström dess fäderne arf till förvaltning omhändertagit, och vid et närmare öfvervägande funit att bibehålandet af dess fasta egendom 1/4 mantal Rusthåll Skillinge är mindre fördelagtigt än des försälljande har jag funit mig föranlåten hos vällofliga Rådhusrätten förfråga, om icke mig må tillåtas nämde des fasta Egendom försälja, vartill jag i synerhet får nämna följande ordsaker.

 

Då Rusthållet var odelt, har dät lemnat i arende 40 Tor (Tunnor, 1 Tunna = ca 100 kilo, den mängd som räcker till utsäde för ett tunnland)  spanemål hälften Råg hälften Korn. Då arendatoren varit frikallad för all nybyggnad ock för deltagande i ny ryttares legande (eftersom gården var ett rusthåll hade den skyldighet att hålla en soldat och i det här fallet även soldatens häst. Ny ryttares legande innebar att en ny soldat skulle rekryteras och utrustas. Leja = hyra in, anlita mot ersättning) ock ny ryttare hästs inköpande samt för undskaffande (anskaffande) af nya bevärings och munderingspersedlar, af vilka 40 Tor min styfson bekommit 10 Tor. (Arrendet för hela gården var 40 Tunnor, eftersom Gustaf ägde 1/4 av gården var hans andel av arrendet 10 Tunnor) Sedan numera nemde Egendom blifvit styckad varaf utbrytning nödvändigt följer och där icke finnes åbyggnad (bostadshus) för mer än et hushål ock dät således blir oundvikeligt på dess utbrytna andel nödiga byggnader upföra, vilket där i orten är ganska kostsamt i synnerhet för den långa skogsvägen skull (det är ont om timmer i trakten och kostsamt att anskaffa p g a långa transporter), till vilka kostnader kommer äfven att tilläggas vad som kommer at påkostas vid skelfva brytningen ock ny stängning (med ”skelfva brytningen” menas kostnaden för lantmäteriförrättningen i samband med bildandet av en ny fastighetsdel och med ”stängning” menas att nya gärdesgårdar skulle sättas upp i de nya gränserna, för att stänga in djuren), ock som nämde min styfson icke har den minsta tillgång till peningar härtill att andvända utan i dät stället är häftad uti skuld ock svårt nog lärer bli en härtill behäftig summa at få låna, har jag varit föranlåten i förhand efterfråga vad för denna Egendom skulle möjligen kunna bekomas om den skulle försäljas och har man därföre biudit 2500 Rdr Rgs (Riksdaler Riksgäldssedlar) i dät skick dät nu är, vid betragtandet där af att denna summa vilken om Egendomen försäljes på öppen augtion torde ändå bli något större, ock lemnar åtminstone en årlig afkastning stor 150 Rdr Rgs ock arendet som däremot efter utbrytning torde förminskas icke skulle förslå till inträsse (ränta) för de till byggnadens upförande ärforderliga summor ock min styfsons underhåll; fast mindre något öfverskott at andvändas till skuldens betalande således har jag trott mig böra sådant hos välloflige Rådstugurätten anmäla ock får jag härjämte ödmiukeligen anhålla at till min styfsons större fördel få förenemde Egendom 1/4 mantal Rusthåll Skillinge beläget i Litslena socken af Trögds Härad och Upsala län, ettdera genom acord eller ofentelig augtion till den mestbiudande försälja hvarefter peningarna mot vederbörlig intresse ock på säker hand skola varda insatte sålunda tills ettdera de uti den Egendom vari han efter sin morfader har i arf att venta någon andel, med större fördel kunna andläggas (användas) eller ock han sjelf blir myndig ock dem omhändertager.

 

Med vördnad framhärdar Wälborne Herr Lagmans ock Borgmestarens samt ädel och Högagtade Herrar Rådmän

                      Ödmiukaste Tjänare

                      Sven Ludv. Bladh”

 

Källa: Uppsala Rådhusrätt och Magistrat AI:93, 1817

 

Faktaruta 12 - Släktingarnas svar på Sven Bladhs ansökan

 

Fortsättning på Faktaruta 11. Efter att ha tagit emot Sven Bladhs ansökan begärde Rådhusrätten i Uppsala in synpunkter från Gustafs närmaste släktingar på Sven Bladhs ansökan. Svaret återges här nedan med förtydligande kommentarer i kursiv stil.

 

”Välborne Herr Lagman och Borgmästare! så och Ädle och Välacktade Herrar Rådmänn!

 

Uppå Logarfvar Sven Ludvic Blaads hos Vällofliga RådstufvuRätten gjorde ansökning om försäljande af sin styvsons Gustaf Wilhelm Hagström, ägande 1/4dels Rustholl uti Skillinge uti Litslena socken och Trögds Härad beläget, få vi undertecknade uti största ödmjukhet häröfver oss utlåta.

De grunder och skäl, hvarå Blaad grundar berörde Rustholls försäljning, tyckes vara otillräcklige til detta ändamåls vinnande. (Släktingarna anser inte att de presenterade motiven till försäljningen är tillräckliga.) Sant är, at Blaad, då han inträdde uti giftermål med den nu aflidne Enkan Maria Helena Blaad, född Erlandsson, genast försålde 1/4del af Rusthollet Skillinge, tillhörande sin dåvarande hustru, men ingalunda under hennes lifstid väcktes fråga om försälgning af denna 1/4del, hvilken idéé nu först Blaad fattadt. Köparen af den sålde 1/4del Rustholl äger dels sjelf fast ägendom uti Skillinge, som är bebygd, (köparen av den del som såldes tidigare, Anders Andersson ägde redan tidigare en fastighetsdel i Skillinge som var bebyggd) dels är denna 1/4del så bebygd, at den kan bebos och begagnas utan nya hus upförande, (den fastighetsdel som Anders Andersson köpte av Sven Bladh medan Maja levde hade var bebyggd) hvarigenom Blaads omnämde omkostnader förfalla. Skulle denne köpare af berörde 1/4del (om det är en annan person än Anders Andersson som skulle köpa den del som Sven Bladh nu vill sälja) begjära utbrytning af sin ägande del så uti jord som hus, så belöper en ringa omkostnad på Blaads styfson, som äger blott 1/4del, til hvilka omkostnader Blaad kan använda det arf, som hans hustru efter sin nyss aflidna moder nyligen har fått eller får. I öfrigt har väl Blaad omnämt sin styfsons skuld men ej upgifvit och styrkt huru stor och riktig den är ej eller företedt skäl och trängande omständigheter til denna försälgning. Vi kunna således ingalunda bifalla denna fasta ägendoms försälgning utan anse mycket säkrare och förmånligare vara för hans omyndiga styfson Gustaf Wilhelm att detta 1/4del Rustholl uti Skillinge bibehålles och ej förskingras samt ej peningarna nedläggas uti nogon osäker handelsrörelse.

Häflinge den 25 Aug 1817.

Med djupaste vördnad framlefve Wälborne Herr Lagmans och Borgmästarens samt Ädle och Välacktade Herrar Rådmänn.

 

Lars P. Hagström                                   Ödmjukaste tjänare

Den omyndigas faderbroder               Anders Erlansson

                                                                 Den omyndiges moderfader

G Norberg

Den omyndiges mosterman”

 

(Lars P. Hagström hade läst juridik vid Uppsala Universitet och innehade titeln ”Hofrättsausckultant”)

 

Källa: Uppsala Rådhusrätt och Magistrat AI:93, 1817

 

Faktaruta 13 - Sven Bladhs förnyade ansökan, rättens utslag

 

(Fortsättning och avslutning på faktarutorna 11 och 12.)

Sven Bladh har nu gjort sig ovän med Gustafs släktingar. Han var i desperat behov av pengar och gjorde en förnyad ansökan till Rådhusrätten om att få sälja Gustafs andel i rusthållet i Skillinge. Rådhusrätten tog sedan ärendet under övervägande och meddelade sitt beslut.

Förtydligande kommentarer i kursiv stil i texten nedan.

 

Först Sven Bladhs nya ansökan:

”Wid dät utlåtande som Herr Lars P. Hagström från Strängnäs afgifvit ock varå min svärfader Anders Erlandsson ock svåger Norberg äfven sina namn tecknat, öfver min vid lofliga Rådstugurätten gorde ansökning om försäljande af min styfsons G. W. Hagströms ägande 1/4 mantal Skillinge får jag i största ödmiukhet göra följande Påminnelser Huruvida mina grunder ock skäl till den begärda försäljningen tyckes, eller icke tyckes vara tilräkeliga, om jag, eller min afl Hustru i samråd mäd mig, försålt hennes ägande 1/4 mantal Rusthåll i Skillinge, eller om den idée att försälja min styfsons andel i samma Rusthåll fallit mig in före eller efter hennes död, är indvändningar som dels icke förtjänar någon upmerksamhet och dels icke hörer hit. (Sven Bladh tyckte inte att det hörde till saken, om idén att sälja den här fastighetsdelen uppkom före eller efter Majas död.)

 

Det heter, köparen av den sålda 1/4 dels Rusthåll äger dels sjelf fast ägendom uti Skillinge, som är bebyggd, dels är denna 1/4dels så bebyggd, att den kan bebos och begangnas utan nya hus uppförande, varigenom de nämde omkostnader skola förfalla. Om Herr Hagström mäd dessa uplysningar vill hafva sagt, att på min styfsons 1/4 fins nödige bonings ock andra hus? så röjer detta lika liten sanning som välvilja, hälst enligt hvad jag i min ansökning redan nämdt till hela Rusthållet icke finnes hus för mer än et hushåll, bestående af Manbyggnad en Brygg ock Bagarstuga 2ne bodar et stall sämre eller snart sagt förfallit ock et bättre, fähusrum för 8ta fäkreatur ock 2ne mindre uthus.

(Antingen förstod inte Sven Bladh innebörden av släktingarnas svar eller också missförstod han medvetet. Det står tydligt att den del som redan var såld hade byggnader men inte den del som nu begärdes till försäljning. Han upprepade det förhållandet i stycket här ovan.)

 

Widare nämnes dät arf, som min styfson fått eller får efter sin afl moder; förhållandet härmäd är, min afl Hustru hafver ärft efter sin aflidna moder 1/4 mantal kronoskatte i Heflinge, Lillkyrka socken, sedermera har dess Fader And. Erlansson till henne ock mig uplåtit ock gifvit 1/4 mantal Rusthåll i samma by, med villkor att vi skulle deltaga i dess skuld enligt vad närlagde afhandling utvisar, hvilken på denna 1/4del upgår till circa 2000 Rdr Rgs efter hvad numera vitterligt är, hvari min styfson lär bekomma 1/6 mantal emot dät att han deltager nämde skuld med 1333 Rd 16 sh och som detta hemman är vida förmånligare så i anseende till åbyggnaden som till en därtill hörande större skogslott, har jag trott tiänligare vara att söka conservera denna egendom, genom försäljandet af dess 1/4 del i Skillinge enligt vad jag i min ansökning till välloflige Magistraten redan anfört; (Sven Bladh använde de tidigare affärstransaktionerna som genomförts med gården i Hävlinge som argument)  ock har det aldrig varit min afsigt att dess peningar uti någon hvarken säker eller osäker handelsrörelse nedlägga till följe häraf, (Sven Bladh intygade att pengarna från försäljningen inte skulle insättas i någon handelsrörelse. Svens garveri var en handelsrörelse och det kunde misstänkas att han skulle använda pengarna för egen räkning) får till Wälloflige Magistratens ompröfvande hemställa, huru härmed förehållas bör, ock i den händelse, dät skulle pröfvas skäligt att ifrågavarande 1/4 mantal Skillinge icke får försäljas, får jag ödmiukeligen anhålla dät Vällofliga Magistraten täcktes utlåtande meddela huru ock af hvem,  och af vände till de upgifna behofver oumgängeliga peningar för min styfsons räkning, skola anskaffas hälst som dess slägtingar icke vidrört de utgifter som fodras för åtkomsten af dess moderfaders egendom än mindre lofvat något härtill förskuta. (Här kom det fram att han inte ansåg sig ha råd att ha kvar Gustaf i sitt hushåll trots att han uppbar ett årligt arrende från den del av Gustafs gård i Skillinge som han ville sälja)

Mäd djupaste vördnad framlefve Wälborne Herr Lagmans och Borgmästarens samt ädel och Högagtade herar Rådmän.

Ödmiukaste Tjänare, Sven Ludvig Bladh

förbehål

Rådhusrätten fattar beslut om Bladhs förnyade ansökan

27 October 1817

Föredrogs en af Logarfwaren Sven Ludvig Bladh ingifwen skrift, uti hwilken han anhåller om tilstånd at få försälja sin pupills (pupill=den omyndige) och stjufsons G. W. Hagströms ärfda et fjerdedels mantal uti Skillinge Rusthåll i Litslena socken, emedan denna Rusthållsdel, som numera sedan Rusthållet blifwit deladt emellan flera ägare skulle böra utbördas, fordrade ny åbyggnad, til hwilkens upförande Hagström så mycket mindre äga tilgång, som han wore med skuld behäftad.

 

Detta med hwad Hagströms moderfader Rusthållaren Anders Erlandsson och faderbroder Borgaren Lars P. Hagström samt mosterman Corporalen wid Kongl Lif Regimentet Dragon Corporal G. Norberg däremot anfört och Garfwaren Bladh uti afgifwen påminnelse ärinrat tog Rätten uti behörigt öfwerwägande.

 

Och som Bladh Warken upgifwit beloppet af den skuld för hwilken hans pupill Gustaf W. Hagström skall häfta eller för öfrigt styrkt någon trängande nödwändig sak wara för handen til försäljning af hans berörde uti Skillinge Rusthåll på hwilken grund hans närmaste fränder försäljningen äfwen bestridt så pröfwade Rätten i förmågo af 4 Cap 8 § JordaBalken skäligt, at Bladhs förewarande ansökning afslå.

 

Källa: Uppsala Rådhusrätt och Magistrat AI:93, 1817

 

Faktaruta 14 - Rotekontrakt mellan soldaten och rotebönderna i Skillinge

 

Den 27 Martii 1827

Ingafs och uplästes vid wintertinget en så lydande afhandling: "Contract uprättadt emellan rotehållarne och soldaten wid andra majorns Compagni No 119 Eric Kraft som tager sin början ifrån 1815.

 

Wi som rotehållare äro uti Skillinge förbinder oss att med det förbund att soldaten skall wara answarig för alla reparationer hwid soldate stufwan angår uti tolf års tid utan något klander men sedan när de tolf år äro förbi så hör stufwan soldaten till.

 

Med detta Contract förklara wi oss å ömse sidor nöjda som skedde uti Skillinge den 4 November 1816.

 

Anders Gustafsson         Pehr Andersson              Anders Andersson

                                               bomärke                                bomärke

 

Men uti det fall om soldaten dör eller han får afsked innan de tolf år äro förbi så skall stufwan wärderas med gode män.

 

Erik Kraft, bomärke

 

Till vittnen: Gustaf Klang                     Johan Fisk, bomärke

 

Som vi rotehållare vid Skillinge intet Leger att upbygga några hus wid Wiggeby i soldat Boställe uti Kraftens och hans hustrus tid, som intygas af Skillinge den 26 Julius 1819.

 

Anders Gustafsson i Skillinge                                  Anders Andersson i Skillinge

 

På baksidan står:

Det å andra sidan uprättade Contract så förbinder wi oss Skillinge Rotehållare för roten No 119 att där det skall upsättas nya soldathus för nämnde nummer så får detta Boställe upsättas på Skillinge ägor på den mark, som utrefwad (avstyckad) är tillförene till soldattäppa med detta förklarar wi oss å ömse sidor nöjda och förbinda oss detsamma fullgöra, som skedde i Skillinge den 2 Augusti 1819.

 

Det blef enligt af gjord anhållan af Soldaten Erik Kraft, denna afhandling, till behörig säkerhet samt den kraft och werkan lag förmår uti intecknings Protocollet intagen, hwaröfwer bewis, genom utdrag af samma protocoll och afhandlingens påskrift meddelas skulle. Som afsades.

 

Det hade alltså gått 12 år sedan kontraktet skrevs vilket innebar att stugan nu tillfaller soldaten Kraft, vilket han ville ha protokollfört hos tinget.

 

Källa: Trögds härads småprotokoll, AIIa:11b, 1827-1829

Faktaruta 15 - De första förmyndarna för den omyndiga Gustaf

 

Wintertinget 1813

Till förmyndare för aflidna Rusthållaren Jacob Wilhelm Hagströms med hustrun Maria Helena Erlandsson sammanaflade omyndige söner Gustaf Wilhelm och Anders Wilhelm förordnades i saknad af FäderneFränder, den omyndiges skyldeman å möderne, Häradsdomaren i Åsunda härad Välförståndige Eric Larsson i Esplunda, hvilken förthy åligger att dessa som pupillers arfsmedel omhändertaga och förvalta, samt deras rätt och bästa vid ej mindre arfskifte efter aflidne fadren än, alla förefallande tillfällen sorgfälligt iakttaga och bevaka. Den 29/3 1813.

(Vid Vilhelms död blev Gustafs mormors bror Häradsdomaren Eric Larsson i Esplunda Gustafs förmyndare. )

 

Hösttinget 1813

(Förmynderskapet flyttades över till Anders Andersson efter bara 8 månader, den 1/12 1813.)

SammaDag. Uppå gjord ansökning af Häradsdomaren i Åsunda Härad Välförståndige Eric Larsson i Esplunda genom Nämndemannen Välförståndige Jan Michaelsson i Skolsta, befriades Häradsdomaren från det honom anförtrodde förmynderskap för aflidne Rusthållaren Hagströms i Skillinge Litslena socken omyndige barn; Och som annmäldt blef, det Bonden Anders Andersson i sistnämnda by förmynderskapet sig åtagit; Så förordnade nu Häradsrätten honom dertill, med skyldighet att utaf Häradsdomaren Erik Larsson fordra redogörelse för hans befattning för de omyndige, och inom natt och år ifrån det han redogörelsen med tillhörande verificationer undfått, densamma klandra, om anledning dertill finnes, samt så dermed som alla andra förefallande tillfällen de omyndiges rätt och bästa bevaka, och göra redo för sig hvart tredje år.

 

Källa: Trögds härads småprotokoll, AIIa:8 1810-1814

 

Faktaruta 16 - Eldsvåda hos Guldsmeden Fondelius, Uppsala 1817

 

Den 31sta Januarii, Hölts undersökning angående den förliden gårdag hos Guldsmeden Fondelius timade eldsvåda hwarwid hördes gårdsegaren at:

1o) Guldsmeden Fondelius: att pigan som aldrig fick nyttja ljus i fähuset hade mjölkat i mörkningen klockan omkring 1/4 till fem och klockan emot sex hade han hört sorl på gården samt utkommen funnit elden lös i fähuset samt att en ko som stått närmast intill en glugg på fähuset, som wallar emot Herr Assessor Westerlings gård då redan war quäfd af röken. Genom denna glugg syntes elden utflamma, men som god tillgång war på watten i gården blef den lyckligen släckt. Som efter hwad Fondelius förut förmält ingen fick nyttja eld i stall eller fähus och pigan redan gått ifrån fähuset och då ej förmärkt någon eld, samt elden synes hafwa tändt i golfwet mitt under ofwannämnda glugg samt brunnit wäggen upföre under gluggen så befarade Fondelius det någon illasinnad människa kastat in eld i fähuset genom gluggen, dock wiste icke Fondelius någon att därföre misstänka. Elden hade likwäl händelsewis till hands warande watten i gården och genom god och tidig hjelp blifwit snart släckt.

 

Flera wittnen hördes, däribland Fondelius dräng som mellan 4 och 5 skött hästarna och sedan bortgått och ej hemkommit förr än Sprutarna redan ankomit då han tillhjelpt att släcka elden.

 

Ingen hade dock kännedom om någon som warit på gården och som kunnat wålla elden, men som Borgaren Åkerlund såwäl wid sjelfva Eldswådan som dagen efter för Stads Fiscalen Ekström fält sådana utlåtanden om Guldsmeden Åhlander hwilket utmärka det Åkerlund wisste Åhlander att till eldswådan hafwa wållande warit, så tillsades Åhlander, som nu hos Rätten sig infunnit att imorgon tillstädes komma och skulle Borgaren Åkerlund dertill äfwen kallas för att anledningen till sina misstankar upgifwa. (En lång krånglig mening med innebörden att: Borgaren Åkerlund hade, både vid själva branden och dagen efter, sagt att han visste att det var Guldsmeden Åhlander som tänt på. Åhlander var ju en konkurrent till Fondelius)

 

Borgaren Åkerlund kunde icke förneka det han i oförstånd och lättsinnighet om Åhlander på ett sådant sätt som föreberört är sig yttrat; men återkallade nu beskyllningen som afgifwits under det han af starka drycker warit öfwerlastad.

Åkerlund döms för falsk tillvitelse och för fylleri till böter med tillsammans 9 Rdr Banco samt i skadeersättning till Åhlander utbetala 30 Rdr Banco.

Falsk tillvitelse var ett allvarligt brott och böterna och skadeersättningen blev därefter. 9 Rdr Banco och 30 Rdr Banco. Det kan som exempel jämföras med att en häst värderades i bouppteckningar vid samma tidpunkt till 25-30 Rdr Banco, en ko till

15-20 Rdr Banco och en tacka med lamm ca 10 Rdr Banco.

 

Källa: Uppsala Kämnärsrätt 1815-1817

 

Det här hände alltså under den tid då Sven Bladh, Maja och Gustaf bodde i gård nummer 5, i kvarteret Rådhuset, i Uppsala. Fondelius bodde i grannkvarteret.

Brandmanskapet kallades till platsen. De leddes av en ”Sprutmästare”, som dirigerade en ”Strålförare” för varje spruta. Strålföraren hade hjälp av en eller flera ”Slanghållare”, och ett antal ”Pumpare” som två och två turades om att pumpa.

 

Faktaruta 17 - Extra waktstyrka mot mordbrand (Swen Bladh)

 

Vid ett tidigare tillfälle, än när mordbranden hos guldsmeden Fondelius ägde rum och som nämns i föregående faktaruta, hade lättantändliga varor kastats in på en höskulle. Det var på skullen ovanför tenngjutaren Åkerlunds stall. (Det är samma Åkerlund som förekommer i faktaruta 16.) Efter branden hos Fondelius så ansåg Magistraten att en extra waktstyrka behövdes, utöver den ordinarie nattvakten som redan fanns och regelbundet patrullerade gatorna nattetid.

 

Den 1 Feb 1817 beslutades att ytterligare waktstyrka skulle anordnas. 18 personer skulle ingå i den, 6 man för varje Rote. Vaktstyrkan skulle patrullera stadens gator från 9 om aftonen till kl 5 om morgonen och bestå av 12 ifrån borgerskapet och 6 ifrån frälsefolket. Alla från borgerskapet skulle delta i tur och ordning och när alla gått en gång så skulle vakthållningen fortsättas av hyresmännen. När dessa också hade gått så började det om med borgerskapet, osv så länge behovet så påkallar

Sven Bladh var ju en av borgerskapet och bör alltså också ha gått brandvakt. Hur länge denna extra waktstyrka tjänstgjorde finns det ingen notering om i något av de resterande protokollen för år 1817.

 

Vaktstyrkan fick 4 särskilda instruktioner för rapportering:

1. Alla öppningar på bostadshus och uthus som inte var tillslutna och där man kunde kasta in lättantändeliga ämnen skulle rapporteras.

2. Huru elden wårdas och om den med någon wårdslöshet handteras.

3. Om någon misstänkt person upptäcktes skulle han tas om hand och överlämnas till Corps de Gardet, samt nästföljande morgon föras till Wederbörande för förhör.

4. Efter varje natt skulle avrapportering ske från varje rote till landshöfdingen vad som timat.

 

Vid ett sammanträde under februari 1817 avhandlades bl a följande två ärenden som har anknytning till bränderna:

Ärende: Lagning av stadens sprutor

Åtog sig Sadelmakareåldermannen att laga stadens sprutor så framt dugligt Engelskt läder därtill anskaffas.

Åt Rådmannen Lindman updrogs att låta i Stockholm efterhöra om sådant finns till salu.

Skomakarlärlingen Eric Ström antogs till extra sprutlagare.

 

Ärende: Hittelön för munstycke till brandspruta

Såsom belöning för det förre Tullwaktare Herrn Godtlander wid eldswådan hos Guldsmeden Fondelius upletat det förkomna munstycket till slangen på den ena af stadens sprutor, bewiljades honom En Rdr Riksgälds utur BrandWaktsCassan.

 

Källa: Uppsala Rådhusrätt och magistrat, AI:93, 1817

Faktaruta 18 - Gustafs farbröder Lars Peter och Anton Hagström inför rätta, del 1

 

Avsnitten med kursiv stil i texten nedan är kommentarer och förklaringar. Text med rak stil är direkta citat.

 

Arvid Carlberg som var Rådman i Strängnäs och Stads Cassans föreståndare stämde den 11 januari 1819 ”Hofrättsauscultanten” Lars Peter Hagström inför Strängnäs Rådstufvurätt. (Stads Cassans föreståndare var motsvarigheten till dagens finansborgarråd och därmed ansvarig för stadens egendom.)

En del av stämningen löd som följer:

 

”Sedan det hos mig anmält blifvit det Hof Rätts Auscultanten L. P. Hagström skolat på Vinterföret sistlidne Våhr genom sitt tjenstefolk, hafva låtit hugga och framföra Fyratio sex stycken Timmerstockar, från en skogspark uti den så kallade Björndahlshagen, hvilken skogspark är enskilt Stads Cassan tillhörig, för dess ägande uti Gårsinge jord, föranlåtes jag å denne Hagström begera lagens kallelse och stämning under det han, skola begådt en ny olaglighet, måtte ådömmas straff för sin förbrytelse efter Allmänna Lagen, Kongliga Förordningen om skogarna i Riket af år 1805”.

 

Lars Peter Hagström (hädanefter kallad L.P.) har alltså varit på stadens allmänning och huggit timmer. Carlberg och L.P. är gamla antagonister och har varit motparter i flera tidigare mål vilket Carlberg formulerade i stämningen som att L.P. nu begått en ny olaglighet.

Det här var starten på en lång rättsprocess som visade prov på stor uppfinningsrikedom när det gäller att förhala och försvåra målets handläggning. Det känns mer som en personlig envig mellan L.P. och Carlberg än en tvist om 46 timmerstockar, vilka i och för sig betingade ett högt värde.(24 shilling/stock, tillsammans 23 Riksdaler). Målet kom att pågå hela året 1819 och sköts upp vid 21(!) tillfällen.

L.P. inledde med att invända att han inte trodde sig vara behörigen stämd eftersom han menade att det bara var Stadsfiscalen som ägde rätt att åtala för åverkan å stadens skog. Rätten ogillade invändningen.

L.P. fortsatte sitt försvar med att skylla på Anton och sa att han köpt stockarna av honom så han borde åtalas i stället och att L.P. borde skiljas från målet. Åklagaren begärde att Stadsbetjenten skulle hämta Anton direkt för att höras. Stadsbetjenten återkom efter en stund med besked att Anton inte var hemma. Rätten beslutade att åtala både L.P. och Anton. Målet skjuts upp första gången.

 

När målet återupptogs 10 dagar senare hade Anton fortfarande inte påträffats. Stadsfiscal Ramström sa sig kunna bevisa att Anton var bortskickad från staden av L.P. för att han inte skulle kunna kallas in. Kallelsen av Anton skulle fästas å hans husdörr och införas i allmänna tidningarna. L.P. anförde att han trodde Anton skulle vara tillbaka om 8 dagar och ansåg inte kallelseförfarandet lämpligt. Rätten beslutade att Ramström får använda det förfaringssätt han finner tjänligast för att få Anton instämd till nästa rättegångstillfälle. Målet skjuts upp för andra gången.

 

Det fortsatte i samma stil.

L.P. förklarade att stockarna inte var huggna på Gorsinge skog. Åklagaren frågade var de var huggna. L.P. svarade att det var åklagarens sak att bevisa.

 

”Nu hördes 2ne vittnen.

Trädgårdsmästaren Anders Frösslund och Bonden Eric Olsson i Skråhäll, Åker:

Att de förliden winter efter begäran af såwäl L.P. som Anton Hagström kört timmer med hästar och kälkar för lega åt bemälte bröder ifrån Björndals hage till staden där timret efter L.P.:s anvisning lagdts i gränden utanför porten til den gård No 78 som svaranden bebor, att samma körning af vittnena gjorts 2ne dagar på det sätt att timret framkörts utur skogen ut på wintervägen öfver Björndals hage först om dagarna, samt om aftnarna hem til staden, at såwäl Lars Peter som Anton, jemväl biträdt wid samma körning med en häst och 2ne oxar hvardera dagen, men huru många stockar sålunda hemförts wiste wittnena ej widare än efter Petter Hagströms utsago at de skola warit 40 st til antalet som förut warit huggna å Gorsinge skog i Björndals hage och efter hvad wittnena då trodt å hwars skogslott däri Anton Hagström är delägare, wetande wittnena ännu ej at stockarna warit åwerkade å Stads Cassans Gorsinge skog emedan skilnadslinierne i skogen woro wittnena okända. Tilläggande wittnena på frågor derom at de wäl trodde sig kunna på stället utvisa stubbarna efter ifrågavarande stockar, hvilka varit mäst af tall och endast några få af granträd men dock alla sådana att de med skäl kunde få namn af timmerstockar; att wittnet Frösslund mindes det 18 stockar ena dagen blifvit hemförda samt något färre andra dagen, men kunde ej angifva någon summa af hemförda timmerstockar, som Hagströmarna låtit börja timmerkörningen en dag förut.

 

Anton förklarade att han å sin gemensamt med Skepparåldermannen C. W. Amilon ägande skogslott No 2, deraf en del är uti så kallade Björndals hage, låtit samfällt med Amilon hugga 40 st timmerstockar. Tilspord om de 40 stockarna voro huggna i samma lott, svarade Anton att 25 vore huggna å nyssnämnda lott, men hvar de andra 15 huggits wille han ej uplysa.”

 

Målet sköts upp två gånger för inkallande av vittnen som dock inte anträffades för att delge kallelsen. Anton anförde att ett av vittnena drängen Anders Andersson (A.A.) inte skulle få vittna eftersom han var den som huggit stockarna.

Vi är nu framme vid den 23 mars och åklagaren planerade en syn av stubbarna kl 3 samma eftermiddag där Trädgårdsmästaren Frösslund skulle peka ut dom för att se på vems mark de var huggna.

 

”Frösslund berättade att han vid synen utvisat stället i skogen hwar timret war hugget, som warit på Stads Cassans egande skogslott. Anton meddelade nu att detta ej skedt wid hans willja utan att han befallt att de skulle huggas på den skogslott No 2 där han är delägare och om de huggit över linien in på Stads cassans skogslott, hade sådant skedt af misstag utan befallning eller lof dertill.

 

Widare uplyste Frösslund på ed att L.P. varit med i skogen då timret utkördes, men Anton ej varit på stället då timret huggits. L.P. hade vid tillfället sagdt att om någon frågade hwems timret wore, skulle angifva at Inspector Rosenström ägde det. Hvilket yttrande L.P. icke kunde bestrida men sökte förklara så at han trodt en sådan upgift sann emedan Inspectoren  ägde den gård No 78 där Frösslund bor och wid hvilken timret lagdts utanför i gränden.”

Vittnet Olsson hördes och åklagaren yrkade att han skulle peka ut var de huggna stockarna låg vid hemforslingen och målet sköts därför upp.

 

Målet fortsätter i nästa faktaruta.

 

Källa: Strängnäs Rådhusrätt och magistrat, AI:54, 1819

 

Faktaruta 19 - Farbröderna Lars Peter och Anton Hagström inför rätta, del 2

 

Forts från föregående faktaruta:

Drängen Anders Andersson (A.A.) fick vittna och berättade att: ”så tillgått med hygget att L.P. tillsammans med hans dåvarande dräng Eric Wanselius, tillsagdt A.A. att följa dem ut till Gorsinge skog at hugga timmer och hvarföre de med L.P. och af honom skjutsad, farit ut till Björndals hage och der huggit timmer 2ne dagar til ett sammanlagdt antal af 44 stockar, alla å StadsCassans skogslott det både Anders och Wanselius då altför wäl wetat, at under det hygget af de bägge sistnämnda gjordes, L.P. setat på wakt wid Björndalen äfwensom han sagdt, se efter om någon af Stadsbetjenterna skulle komma ut till skogen samt då kunna blåsa i en medhafd jacktpipa, til tecken för de huggande att då hålla upp med huggningen; at Anders, Wanselius, Frösslund och en piga, Anna, som är i tjenst hos änkan Hagström, (L.P.:s mor) sedan hemkört timret, som skedt ett par aftnar eller nätter, och hvarvid stockarna alla lagdts i gränden vid gården No 78 efter L.P.:s anvisning och för hans räkning utan att Anders begagnat någon enda af stockarna, och hade Anton Hagström wäl och befallt Anders göra hygget å Stads Cassans skog, men icke såsom L.P. varit med i skogen och anvisat hvar hygget skulle ske utan endast följt med till Björndaln hvarförutan Anders påstod at detta timmer huggits i mars månad sistlidet år, men det Anton Hagström gemensamt med Amilon låtit hugga i deras egande skogslott vid Gorsinge til en stufwubyggnad skedt sednare på wåhren eller på sista föret.”

 

L.P. förnekade vittnesmålet och hävdade att A.A. var rusig och i ett sådant tillstånd talade emot sanningen, och menade att Stadsfiscalen Tillström skulle finna A.A. oredig, vilket Tillström förnekade.

 

14/4 Åklagaren ville höra pigan Anna Persdotter i tjänst hos Enkan Hagström, (L.P.:s mor) men L.P. ingaf det jäf att hon var hans piga och inte hans moders och skulle bevisa att hon var mantalsskrifven hos honom, och bad om rådrum för detta, vilket käranden medgaf trots att han ansåg detta påstående för alldeles osann. Målet sköts upp.

 

26/4 Pigan Anna Pehrsdotter var nu tillstädes, och L.P. ”afstod från sitt tidigare anmälda jäf samt medgaf hennes hörande. Anna hördes och började yttra åtskilligt som icke röjde särdeles begrepp och kännedom af edens wigt, hwarvid Ramström hemställte om icke Anna som syntes lätt att missledas måhända nu kunde borde förwisas till presterskapet, för at få nödig undervisning och rediga begrep om sina åligganden som wittne. Rätten beslutade att tills vidare upskjuta Annas afhörande som wittne samt förvisa henne till vederbörande presterskap att der under 2ne veckors tid, minst 4 ggr hvar vecka, så widt det af presterskapet anses nödigt låta undervisa sig i sin christendom.” Målet sköts upp.

 

Det är med många förhinder som pigan till slut kan få vittna. Det tog två och en halv månad och målets uppskjutande 4 gånger innan Anna kunde förhöras. Dels så verkar hon vara uppmanad att spela okunnig inför tinget. När hon sedan kallades för att undervisas i tio Guds bud och katekesen så hade hon av sin matmor kommenderats i arbete så att hon inte kunnat träffa prästen. Pastor Graffman ger upp försöken att undervisa ”denna 30-åriga piga”, men avger kommentaren: ”hon skulle kunna vara mera insigtsfull, än hennes svar röja. Ty människor se allenast det för ögonen är, men Gud ser till hjertat.” Strengnes d 20 Maij 1819, W Graffman”

Uppdraget att undervisa Anna gick istället till vice pastor Plougstedt, som en månad senare, den 21/6, avgav följande utlåtande:

”Till följe af Lofliga Rådstufwu Rättens utslag af d 24 Maj detta år, har Pigan Anna Pehrsdotter, flera gånger i hwarje wecka, hos undertecknad sig inställt, att njuta underwisning i Christendomen, synnerligen i de delar deraf som röra Edgång. Och har hon befunnits både till innan- och utanläsning högst swag, och till begreppet mycket ofattlig. Dock har hon wid den närmare tillämpningen på wikten och wärdet af en, inför Gud, den allwetande och allsmäktige, aflaggd Ed, som henne allwarligen och ömt blifvit förehållen synts, så widt jag kunnat utröna, känna sin förbindelse att fritt och utan förbehåll tala sanningen. Att, för öfrigt komma längre i Christendomskunskap med denna tretioåriga person kan swårligen förmodas, eller ens genom hwilka kraftigare åtgärder man hälst må widtaga, åstadkommas. Attesteras Strengnäs d 9 Junii 1819, A. Plougstedt, Domkyrkoadjunct”.

 

Anna fick till slut vittna och berättade bl a: ”..att hon om wintern 1818 efter tillsägelse såwäl af L.P. som af Anton följt med ut till Björndaln och af de timmerstockar som låg på stora winterwägen hemkört 2ne stycken åt Hagströmarna, at drängarna Anders och Wanselius wäl warit med samt kört hem sitt lass, äfwen med två stockar på hwardera, alt ifrån samma ställe och för Hagströmarnas räkning, at Anton då och varit med ute til Björndaln men ej kört något timmer hem.

Nu ville åklagaren höra Wanselius men denne rapporterades flyttad och målet sköts upp tills hans nuvarande bostadsort kunde utrönas.”

 

12/7 Efterforskningarna efter Wanselius var utan resultat: ”.. något hopp ej vore det widare efterforskningar efter honom skulle lyckas, derföre sade käranden sig ej hafva fler wittnen i målet att åberopa och önskade dess afslutande. De öfriga parterna ansåge sig nöjda at afsluta målet och dom skulle meddelas den 6 September.”

 

6/9 Alla parterna infann sig utom A.A., eftersom alla inte var närvarande kunde ingen upläsning och godkännande af tidigare protokoll göras innan dom skulle fastställas, hvarför målet uppsköts till den 20:e i denna månad.

 

20/9 A.A. infann sig inte heller den här gången, men osäkerhet förelåg om han verkligen hade fått kallelse i laga ordning. Målet sköts upp.

 

4/10 Alla var nu på plats samtidigt, men: ”... i ansende till et företaget målningsarbete i Stadshussalen kunde något vid detta mål ej eller nu tilgöras utan skulle vederbörande återkomma d 25 i denna månad.”

 

Man tror inte det är sant. Nu har man efter 10 månader lyckats baxa målet ända hit och lyckats få alla inblandade att närvara samtidigt, vilket inte varit lätt. Då går det inte att hålla ting för att stadshussalen skulle målas!

 

Målet avslutas i nästa faktaruta.

 

Källa: Strängnäs Rådhusrätt och magistrat, AI:54, 1819

 

Faktaruta 20 - Farbröderna Lars Peter och Anton Hagström inför rätta, del 3

 

Forts från föregående faktaruta:

 

Avsnitten med kursiv stil i texten nedan är kommentarer och förklaringar. Text med rak stil är direkta citat.

 

25/10 1819 Vid det här tillfället var alla närvarande utom L.P. ”hvilken sades hafwa bortrest till Stockholm.” Målet sköts upp.

 

1/10 Då var L.P närvarande men inte A.A.. Målet sköts upp igen.

 

8/11 ”Alla tidigare protokoll kunde nu upläsas och justeras.” De inblandade vidhöll sina respektive uppgifter. ”Ramström meddelade att han wille inkalla och förhöra Skepparåldermannen Amilon. L.P. ansåg det wäl wara onödigt med detta förhör och skulle onödigtvis försena målet”. Rätten beslutade dock att den ”icke kunde förwägra Ramström detta” utan målet sköts upp.

 

15/11 Nu verkade L.P. ha tröttnat på alltihop, för:

”Anton företädde vid detta tillfälle en fullmagt af sin broder L.P. at denna dag och hädanefter å hans wägnar swaromål afgifva, men A.A. hvar hvarken sjelf eller genom ombud tillstädes. Amilon bekräftade att de 17 stockar som huggits föregående winter å nämnda skogslott använts till att upbygga en jagtstufwa på Antons mark, men att han sjelf icke warit med folket i skogen när timret till nämnda stufwa höggs och framkördes. At han sjelf icke bifallit att något af nämnda skogslott eller utom Björndals hage skulle huggas, och hvar dessa verkligen war huggna och deras antal kunde hans dräng Jan säkrast uplysa om. Ramström begärde derföre at till en annan dag inkalla denna dräng, och dessutom yrkade att L.P. icke skulle tillåtas att genom ombud finnas i målet utan åläggas att personligen närvara. Rätten beslutade att L.P. skulle personligen sig infinna vid målets handläggning.” Målet sköts upp.

 

22/11 L.P. och Anton Hagström infann sig men inte A.A. Amilons dräng Jan Jansson hördes men inget nytt tillfördes målet.

 

Käranden ansåg nu målet avslutat och svarandena anhöll att till nästa dag inkomma med sina slutpåståenden. Detta biföll rätten med tillägget att Anders Andersson borde inkallas.

 

29/11 Slutplädering

L.P. sade igen att ”han borde från målet vara skiljd enär han köpt stockarna af sin broder enligt köpekontrakt”. Anton hävdade ”att han icke befallt att stockarna skulle huggas på Stads Cassans skog utan att huggningen der skett af misstag af de drängar som utfört huggningen”.

 

Åklagarens slutanförande

”Efter en änteligen fulländad ledsam undersökning och respective Domstolns osparde möda, at få utredt det sanna och värkliga förhållandet uti målet, angående åverkan å Stads Cassans enskilte Gåsinge skog, emellan mig å Cassans vägnar kärande, Lars Petter Hagström och Anton Hagström samt Drängen Anders Andersson i Knutsberg svarande, lärer ej annat återstå än at nu afgifva mina slutliga påståenden. Lyckligt nog, at denna rättegång, som förorsakat både betydelig kostnad och mycken tidsspillan änteligen blifvit så utredde genom de, under densamma, afhörde vittnens berättelser beledsagde med så bindande skäl
och omständigheter at Edgång icke här kan komma ifråga, den må hända af fruktan för lagliga bestraffningar ofta nog en mindre uplyst eller må hända en fräck Religionsföracktare nedsligt begår, för befrielse från ett brått som likväl förr eller sednare, ja äfven ofta nog hör i tiden. Min mening med detta utfall är ingalunda lämpeligt hit; ty saken är fullkomligen utredd och personerna som saken angår, hafva inför dennas respektive Domstoln redan uti ett annat mål, styrkt, med tillförlitliga facta, at de äga så mycket  och försvarlig Christendomskunskap, som fordras för at icke begå mened. Mitt slutliga påstående blifver änteligen:

 

1o Emot Lars Petter Hagström och Anton Hagström, s som gom genom vitnet Frösslunds berättelse äro öfvertygade at hafva vållat de åtalade förbrytelser, så medelst at de befalt sitt folk hugga och anvist dem stället där den åtalade åverkan blifvit föröfvad hvilket äfvenväl Drängen Anders Andersson från Knutsberg vidgått, samt vitnet Eric  Erik Olsson bestämt sagt at det i beslag tagna timret timme värkeligen är hämtadt ur Gåsinge skog, det måtte de gemensamt dömmas till skade ärsättningen trettio två schillingar för hvarje Träd efter åsatte värdet eller för Fyratio stycken Tjugusex Rd 32 sh Bco och hvar för sig till böter enligt 10 Cap 1 och 5 §§ Bygn Bken, jemförde med Kongl Förordningen om skogarna i Riket af . Ut uden 5 Augusti 1805, samt Kongliga Höga Befallningshafvandes särskilte förbud emot all skogsåverkan å Gåsinge skog af den 12 October 1805.

 

2o Vidkommande dernäst Drengen Anders Andersson från Knutsberg, så har han vidgådt, at han på Hagströmmarnas befallning huggit 24 stycken timmer som troligen kan hafvas skedt, under den förmodan hos honom, at det anviste stället der hygget skulle verkstälas vore en Hagströms tillhörig; men, som det numera under Rättegången är utredt att hygget värkeligen skedt på Stads Cassans lått, så kan jag icke undgå at emot honom yrka enahanda ansvar som emot hans medbråttslige.

 

3o påstår jag sluteligen at få bestridde utgifterna, tidsspillan, med mera godtgjorde med Femtio sex Riksdaler 13 schillingar Banco efter vidfogade Räkning, ej noga uptagne; äfvensom af Anders Andersson enskilt Två Riksdaler Banco för hans sednare kallelse, som uti Räkningen ej finnes uptagen.

 

I öfrigt hade jag väl billigt skäl att yrka serskilt ansvar å Herrar Hagströmar, för d som de obefogade tillvitelser de gjordt under denna Rättegång; men det alt efterskjänker jag dem, önskande at de med tiltagande ålder vise varda månde. Strengnäs den 22 November 1819. Arvid Carlberg gm Ramström”.blivit

 

Dom

Rätten dömer L.P. och Anton att ”böta för att de föranstaltat åwerkan af 31 st timmerstockar å Stads Cassans skog hvarsina 10 Rd 16 sh eller 16 sh för hvarje stock, samt A.A. för att han huggit 24 st af dessa stockar, efter lika beräkning 8 Rdr; äfwensom de alla tre skola erlägga witet enligt gällande witesförbud med 10 Rdr Bco hwardera; hvarförutan Anton Hagström enligt betyg från den 9 januari dels låtit använda dels försålt alla 40 stockarna, åläggas att till Stads Cassan 20 Rdr 16 sh Bco. Skolande de alla tre ersätta kärandens rättegångskostnader med 25 Rdr Bco.”

 

Källa: Strängnäs Rådhusrätt och magistrat, AI:54, 1819

 

Faktaruta 21 - Efterlysningar den 21 Junii 1822

 

Vid sökandet efter vad som hände Sven Bladh efter Majas död så påträffades ett antal uppgifter av allmän natur som kan vara av intresse för att visa vad som avhandlades vid den här tiden. Den här faktarutan är ett exempel på det.

 

Den 21 Junii 1822, Beslut Nr 2574. 

 

Allmän efterlysning

Uppå wederbörande begäran efterlyses:

 

1o Lifstidsfången å Carlstens fästning No 110 Johan Söderquist, hwilken född i Östergöthland, 42 år gammal, 5 fot 5 tum lång, af stark kroppsbyggnad med mörka hår och ögonbryn swartbruna ögon, spetsig näsa, blekt pussigt ansigte, från fästningen rymt natten till den 31sta sistl Maji;

 

2o förre Artilleristen Jonas Palmgren och Quinspersonen Maria Petersdotter, hwilka för flera stölder häcktade och dömde natten till den 27:de sistl Maji, genom golfwet brutit sig ut från

Aspelands härads fängelse å Målilla Tingsställe och på flykten kommit, Palmgren omkring 40 år gammal, af lång stark kroppsbyggnad, med mörka hår och ögonbryn samt blå ögon och Maria Petersdotter af lika ålder, fetlagd med koppärrigt ansigte; Skolande Krono- och Stads Betjente i Länet sorgfälligt efterspana dessa rymmare, wid ertappandet dem genast gripa och under säker bewakning till Slottshäktet insända.

 

3o Gossarne Anders Pehrsson och Lars Pehrsson, hwilka den 25te sistl Februarii från deras moder, BewäringsSolldat-Enkan Catharina Larsdotter å Swista Bys ägor i Ramsta socken, bortgått utan att sedermera hafwa återkommit eller lemnat underrättelse om deras tillhåll, warda, efter derom af henne gjord begäran efterlyste, men anmodan till en hwar som om deras wistande kan äga kunskap, sådant härstädes anmäla, warande efter upgift, Anders Pehrsson 14 år gammal, med trindlagdt ansigte, ljusa hår och ögonbryn, wid afwikandet klädd i grå wallmars jacka, randiga yllebyxor, hwita ullstrumpor samt flor och läder Cachette, och Lars Pehrsson, 11 år gammal, med mörka hår och ögonbryn, klädd i randig ylle jacka och byxor, swart hatt, hwita ullstrumpor och flor. Kongl Öfwer Ståthållare Embetet i Stockholm samt Kongl Maj:ts Befallningshafwande i öfrige Länen anmodas och att låta efterlysa desse gossar.

(”Gossarna” kom tydligen tillrätta så småningom för i församlingsboken för Ramsta står på sidan 114 att de flyttar till Delsbo 1828. Kanske var det dit de begav sig när de rymde.)

 

Upsala slott i LandsCancelliet den 21 Junii 1822.

På Landshöfdinge Embetets wägnar, A. Wistrand, C. O. S. Lind

 

Faktaruta 22 - Juliana Hallerström, Enköpings-Näs

 

En prästdotter från Enköpings-Näs, Juliana Carolina Hallerström, kom att få en roll ”i utkanten” av handlingen om Gustaf, för, efter Majas död 1817 gifter Sven Bladh om sig med henne den 17/3 1820 i Enköpings-Näs kyrka.

Lysning hölls den 20/2, 27/2 och 5/3. Vigseln skedde den 17/3 mellan, ”Logarfvaren Hr Sven Ludvig Blad från Upsala och Demoiselle Juliana Carolina Hallerström uti Enköpings-Näs prestgård. Brudgummens frejd god, är christelig och har aflemnat afvittringsbetyg. Brudens giftoman, Comministern G. L. Hallerström i Wittinge har gifvit sitt bifall.”

 

Julianas pappa, Anders Ludvig Hallerström, hade varit präst i Enköpings-Näs från 1797 till sin död 1817. Mamman hade avlidit före fadern samma år. Fadern var död och giftoman för Juliana blev därför brudens 15 år äldre bror, pastorn i Vittinge, Gustaf Ludvig Hallerström.

 

Juliana flyttar till Sven i Uppsala i samband med giftermålet. De får en son, August Ludvig, i oktober 1821. Familjen flyttar runt i Uppsala och bor på många ställen. Kvarteren Lejonet, Sala, Kaniken, ”till Kungsgatan” och slutligen till gård No 1 i kvarteret Kroken.

Sven sadlar om efter sin konkurs och blir ”trakteur” istället för garvare.

 

Juliana och Sven får inga fler barn och de förlorar dessutom sonen August Ludvig endast 10 år gammal. ”Tracteuren Bladhs son Scholaris August Ludvig, avled den 22 December 1831, Watten i Hufvudet, 10 år gammal, Begravd den 27 December 1831.”

 

Juliana blir änka drygt 3 år senare när Sven avlider av ”Wattsot”, 45 år gammal. Sven är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.

 

Källor:

Enköpings-Näs C:3, 1738-1858

Enköpings-Näs AI:8, 1817-1823

Uppsala Domkyrkoförsamlings födelsebok, CA:6, 1813-1854

Uppsala Domkyrkoförs AIA:6B, 1816-  

Uppsala Domkyrkoförsamling AIA:7B, 1831-1835

Uppsala domkyrkoförs AIA:7D, 1831-1835

Uppsala domkyrkoförsamling dödbok, F:4, 1818-1846

”Begravda i Sverige”, cd från Sveriges släktforskarförbund

Uppsala domkyrkoförsamling Oic:1 Gravbok 1799-1950

Uppsala domkyrkoförsamling Oic:2 Namnregister 1800-1900-talen

Uppsala domkyrkoförsamling Oic:3 Gravbrev

 

Faktaruta 23 - Eldsvåda i Sättrarna, Litslena år 1825

 

Sockenstämman den 4 april 1825:

 

§1. Sedan församlingens ledamöter efter vederbörlig kallelse voro församlade, och ytterligare framställning blifvit gjord om den olycka, som nyligen träffat Torparen Eric Ersson i Sätrarne, i det hela hans gård, jämte all hans egendom blifvit ett rof för lågorna, och han derigenom med Hustru och barn försatt utan tak öfver hufvudet och föda öfver sommaren, så stadnade församlingen; under säker öfvertygelse att ingen i socknen vore som icke behjertade hans iråkade öma belägenhet, i det beslut att, till hjelp och understöd för dess första behof genast sammanskjuta af hvarje helt mantal och proportionaliteter af de mindre En Riksdaler Riksgäldssedlar och 4 kappar (1 kappe = 4,58 liter) säd, hälften råg och korn. Penningesammanskottet åtogo sig sexmännen att i hvar sin Rota uppbära och till Pastor aflämna; som för det redogör, och säden upphämtar Eric Ersson sjelf. Under öfverläggningen härom, anmälte Dragon för Östersta Rusthåll Johan Sund, det han med sina kamrater inom socknen af samma Corps redan träffat den öfverenskommelse att de med 8 Skillingar Banco på man skulle bidraga till denna vackra gerning, samt utfäste sig att medlen uppbära och dem till Pastor äfven aflämna.

 

Källa:

Litslena sockenstämmoprotokoll KI:4 (1810-1837)

Faktaruta 24 - Angående den exekutiva försäljningen av Häflinge 1819

 

Den 27 Mars 1819, Nr 1251.

1819 d. 27 Mars passeradt angående auction å Häflinge.

 

Då den till idag utlysta executiva auction å Rusthållaren Anders Erlandssons ägande Rusthåll Häflinge i Lillkyrka socken, skulle företagas, infann sig ingen speculant hwarföre Landshöfdinge-cancelliet, föranläte samma auction till en annan, framdeles utsättande dag, upskjuta.

In fidem, Carlsson.

 

Den 2 April 1819, Nr 1371.

Allmän kungörelse

Den executiva auction å Rusthållaren Anders Erlandssons ägande 1/2 Mantal Skatte Rusthåll No 62 wid Majorens Esquadron af Kongl Lifregementets Dragon Corps, Häflinge, beläget i Lillkyrka socken och Trögds härad af detta Län, som genom Landshöfdinge-Embetets kungörelse af den 19 December 1818, war bestämd att förrättas härstädes den 27:de sistledne Martii har, i afsaknad af speculanter, icke kunnat då försiggå, utan kommer den samma i stället, att werkställas här å Lands-Cancelliet klockan 12 på dagen, Onsdagen den fjortonde (14:de) nästinstundande Julii, genom upp- och afslag. Om fastighetens beskaffenhet kan underrättelse erhållas så wäl härstädes, som hos Krono- Befallningsmannen Morén i Enköping. Köpesumman bör hit inbetalas genast eller sist inom En Månad efter auctionen och inroparen wara försedd med wederhäftig borgen, om han icke är personligen känd för full säkerhet; hwilket äfwensom att egendomen föryttras uti det skick den befinnes, men utan gröda och inventarier, samt att med tillträdet förhålles enligt 5 Cap 8§ UtsökningsBalken, härigenom warder tillkännagifwet.

Upsala slott i Lands-cancelliet den 2 April 1819

På LandshöfdingEmbetets wägnar

AND. HJERPE                                      J. A. CARLSSON

 

Den 13 October 1819, Nr 3439.

Ldshfds (Landshöfdingens)  i Upland utslag uppå Corporalen G. Norbergs ansökning, at Nman (Nämndeman) Jan Carlsson i Wallby by, hwilken å utmätningsauction den 14 nästlidne Julii inköpt 1/2 mtl Rusthåll i Häflinge, Lillkyrka socken måtte åläggas at godtgöra de i samma Rusthåll intecknade sökanden tillhöriga fordringar, den ena stor 1508 Rd (Riksdaler) 42 sh (shillingar) 8 rst(runstycken) Bco (Banco) och den andra stor 1910 Rd 20 sh 5 rst Rgssedlar Riksgäldssedlar) jemte ränta och kostnadsersätning. Hwaröfwer Jan Carlsson sig förklarat deremot sökandens påminnelser aflemnat. Gisl. Ups. sl. Lcanc. d 14 Oct 1819.

 

Detta mål har jag i öfwerwägande tagit. Och emedan hkden (huvudkäranden) Jan Carlsson har uti en den 14 nästl Augusti till Landshöfdingen ingifwen skrift protesterat all werkan af ofwanberörde auctionsinrop, derjemte andragit, det han emot samma auctionsförrättning i Höglofl Kgl Swea Hofrätt anfört beswär. Ty och då giltigheten af samma andragande icke kunnat å sökande sidan bestridas finner jag mig, för det närwarande at innan högbemäldte rätt dess yttrande öfwer samma beswär meddelat, icke kunna förpligta Jan Carlsson, at ifrågawarande intecknade summor, godtgöra. Den missnöjde etc...

 

Den 24 December 1819, Nr 4395.

Till Herr Morén angående köpeskillingen för Häflinge Rusthåll

Tit. (Mottagaren av denna skrivelse) Har at förständiga Nämndemannen Jan Carlsson i Wallby by, hwilken å utmätnings auction härstädes den 14 nästlidne Julii inköpt Häflinge 1/2 mtl Rusthåll, det honom åligger, at genast hit inbetala köpesumman, till så stor andel som icke får med inteckningshafwandens begifwande innestå, derest icke Jan Carlsson gitter wisa sig hafwa den hållne auctionen öfwerklagat. Upsala slott Landscancellie d 24 Dec 1819.

 

Källa: Länsstyrelsen, Landskansliets Konceptbok AIb:172, 1819

 

Faktaruta 25 - Diverse sabbatsbrott i Litslena 1816

 

Händelser i Litslena strax innan Maja och Gustaf flyttade till Uppsala.

 

Utdrag ur sockenstämmoprotokollet den 7 Julii 1816

Över det angivande hos Prosten, att bonden Lars Andersson i Fiskvik skulle på tredje söndagen den 16:e sistlidne juni, under gudstjänsten uppehållit sig på krogen å gästgivaregården; följande personer skulle veta och nu förhöras:

1: Rusthållaren Jan Mattsson i Kählsta berättade att han sistlidne söndag på anmodan af snickaren Erik Carlsson i Fiskvik att vara honom följaktig till Litslena gästgästgivargård för att efter se om någon vore sittande på krogen och funno där under gudstjänsten bonden Lars Andersson i Fiskvik, vilken befanns av starka drycker vara ankommen.

2: Torparen Lars Olofsson på Ullstämma ägor, som efter predikans slut uppgått till gästgivargården, instämde i Jan Mattssons afgivande, med tillägg att skräddaren Widell äfven befant sig där i Lars Anderssons sällskap.

3: Lars Larssons dräng i Fiskvik Erik Ersson berättade, det han också hört Lars Anderssons målföre (röst) i krogstugan, vid det han gått över gården.

4: Jan Anderssons dräng i Hummelsta Erik Larsson, att han, sedan han påträffat liket *) som samma dag begrofs, uppgått till gästgivargården, och där på krogen funnit Lars Andersson och skräddare Widell.

5: Skräddaren Widell i Westra Wellinge berättade, att bonden Anders Olsson i Tibble och stalldrängen vid Djurby Pehr Larsson, äfven varit inne under en gudstjänsten på krogen, att han, Widell, som var törstig, begärt och fått 1/2 stop dricka af krögerskan.

Som målet ej vidare hör det till socken stämmans befattning, utan skulle till tinget förvisas, så lät församlingen härvid bero.

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:4 (1810-1837)

 

*) Den som begravdes den 16 juni 1816 var ”Bonden Anders Anderssons i Hummelsta hustru Brita Lisa Ersdotter”, som avled den 8 juni i ”barnsbörd”, 31 år och 11 månader gammal.

Källa: Litslena dödbok C:3 (1796-1846)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0