4. Faktarutor 51-75 (Inlagda 2014-2016)

Faktaruta 51 - Gustafs svärfar hade upplåtit mark för en torpstuga

 

Vid vintertinget 1846 försöker Skomakaren Per Gustaf Lundgren i Sneby få en förnyad inteckning registrerad som säkerhet för marken där han köpt en torpstuga med ekonomibyggnader. Byggnaderna står på ofri grund på fastigheten Sneby No 1. Lundgren hade köpt stugan av Anders Ersson, 20 år tidigare, år 1826. 

 

Anhöll Skomakaren Per Gustaf Lundgren på Sneby egor i Litslena socken å egna och sin hustrus wägnar, om förnyadt intecknande af ett Kontrakt, som med deri befintliga anteckningar lydde sålunda.

Anders Ersson säljer till Per Gustaf Lundgren sitt ägande torpställe beläget å Sneby egor, bestående af stuga och fähus samt befintlig åkervret, på femtio års tid räknat ifrån den 14 mars 1826 till samma tid 1876, då husen kommer att tillfalla Lundgrens barn eller arfvingar men jorden och gärdesgården kommer att tillfalla kommande jordägare. Lundgren betalade 222 Rd Rgs. Köpeaftalet undertecknades 22 April 1826.

År 1833 den 2 April wid Lagtima Wintertinget blef köpekontraktet intaget till wederbörlig säkerhet.

Undertecknad har blifvit tillställde communication å detta Contract, men icke erhållit del deraf, som intygas af Sneby den 6te augusti 1845.

G.W. Hagström.

Efter upläsandet hwaraf och sedan uplyst blifvit att Bonden Gustaf Hagström nu mera wore egare till det 1/2va mtl under No 1 i Sneby, hvartill den i afhandlingen gjorde uplåtelsen hörde, samt att twist ifråga om lösningsrätt som rörde samma hemman upstått emellan honom och förre egaren deraf, Bonden Anders Ersson i samma by, så

                                            Resolverades

Sedan afhandlingen utvisar att nuvarande ägaren Gustaf Hagström hwarken innehöll något medgifvande eller bestridande till sökta inteckning, warder inteckningsansökningen utställd till communication med såwäl Hagström som Anders Ersson vid nästa i Häradet infallande lagtima Ting. Hvilket afsades.

 

 

Vid hösttinget 1846 tas ärendet upp igen och nu med godkännande både från Anders Ersson och från Gustaf. Och trots att Lundgren inte ansökt inom laga tid så godkänns förnyelsen av inteckningen eftersom både Anders Ersson och Gustaf godkänt den.

 

S.D. Uppstod från Rätten Nämndemannen Lars Larsson i Fiskwik och å Skomakaren Pehr Gustaf Lundgrens wägnar fullföljde dennes wid Winter Tinget den 19 sistl Martii gjorde ansökning om förnyadt intecknande af en emellan Bonden Anders Ersson i Sneby och Lundgren den 22 April 1826 uprättad afhandling, hvarigenom Anders Ersson till Lundgren och hans rättsinnehafvare underpå 50 år räknadt från den 14 mars 1826 till samma tid 1876, uplåtit en lägenhet i Sneby hemmans mark, hvilken ansökning blifvit till communication med egaren af den hemmansdel i Sneby, hwarå ifrågawarande lägenhet inom belägna Rusthållaren G.W. Hagström och Anders  Ersson, till föreläggande att å Första Rättegångsdagen af sisthållne Sommarting öfwer ansökningen sig föryttra(?), wid äfwentyr att densamma blifwer fastställd, derest Lundgrens ansökning då fullföljde och med xxx xxxx blifwit behörigen fullgjordt; och inlemnade härwid Nm Lars Larsson den här ofvan omförmälde afhandling, hwarå fanns tecknadt följande bevis:

 

”Undertecknad har blifwit tillställd communication af förestående Contract som af mig godkännes.

Sneby den 25 October 1846

Anders Ersson                                                            G.W. Hagström”

 

Som uplästes, hwarefter

                                            Resolverades

Ehuru Sökanden Skomakaren Lundgren icke inom den af Härads Rätten föreskrifne tid nu inteckningsansökningen fullföljt, finner likväl Härads Rätten enär Anders Ersson och Hagström uti deras å afhandlingen öfver delgifwandet tecknade bevis, densamma godkändt, skäligt, att afhandlingen ånyo inteckna, till Skomakaren Lundgrens och hans rättinnehafvares säkerhet för fortfarande besittning af den till honom deri uplåtne lägenhet å Sneby hemmans egor.

Hwilken inteckning gäller med förmonsrätt från detta Ting; dock bör densamma för att bibehålla gällande kraft, hwart 6(?) år förnyas; Och skulle bevis häröfwer genom utdrag af Protocollet samt påskrift å afhandlingen meddelas.

 

Källa: Trögds härads småprotokoll, AIIC:4 1845-1849

 

Faktaruta 52 - Soldat Kraft har förlupit sin hustru

 

Vid Vintertinget 1821 avhandlades följande:

Afskedade soldaten Johan Krafts i Litslena hustru Cajsa Lisa Johansdotter anhöll om lysning efter sin man som egenwilligt öfwergifwit henne och i flera år icke låtit sig afhöra. Det måtte warda utfärdat kungörelse det han ofördröjligen skall infinna sig hos hustrun, wid äfwentyr at eljest blifwa skiljd från henne. Kyrkoherden Edenlöf utfärdade ett intyg med följande innehåll: Johan Kraft är född i Litslena 1782. Afgick med ordenteligt betyg till Walby socken den 29/5 1813, återkom den 25/9 samma år med vittnesbörd at han der tjenat såsom kusk under namnet Johan Skillgren, samt skulle då flytta till Stockholm. Skillgren skulle sedermera en eller annan gång warit till församlingen utan att anmäla sig hos socknens prästerskap, och hwarest han nu uppehåller sig skal wara okändt. Under sin vistelse här var han känd för ostadig och mindre ordenteligt upförande. Även hustrun är född i Litslena, 1792, och här vistandes i mycket knappa omständigheter med tre minderåriga barn, är känd för klanderlös lefvnad. 22/3 1821.

 

Johan Kraft eller som han numera kallar sig Skillgren skulle för att ha förlupit sin hustru, efterlysas i Häradets alla kyrkor samt i häradet angränsande kyrkor, att inom natt och år infinna sig hos sin hustru, samt wid rätten höras öfwer hennes påstående om skillnad i äktenskapet.

Källa: Trögds härads dombok Winterting 1821

 

Vid Sommartinget 1823 fortsätter målet från Vintertinget 1821, se ovan.

Hustrun Cajsa Lisa Johansdotter förnyade nu sin ansökan om skillnad i äktenskapet sedan 2 år gått sedan efterlysningen gjordes vid tinget. Under tvänne år har efterlysningen varit anslagen å rättens dörr, äfvensom har efterlysning gjorts från predikstolen den 14 April 1822 i Häradets alla kyrkor och även i Enköpings stad, Biskopskulla och Fröjeslunda kyrkor. Johan Kraft eller Skillgren som han också kallat sig har dock inte i orten låtit sig afhöras.

Rätten dömer därför till skillnad i äktenskapet mellan Kraft och Cajsa Lisa Johansdotter och anse mannen hafwa förwerkat hela sin lott i boet. Så som en följd må Cajsa Lisa Johansdotter hos högvördige DomCapitlet i Upsala om skiljebrefs anhållande sig anmäla.

 

Källa: Trögds härads dombok Sommarting 1823

 

Faktaruta 53 - Anders Andersson okvädad på auktion

 

Nedanstående utdrag ur domstolsprotokollet beskriver en händelse då Anders Andersson var på auktion. Året är 1822. Då var Gustaf 12 år och bodde hos Anders Andersson och hans familj. Andersson var samtidigt Gustafs förmyndare.

 

S.D. Till detta ting hade Bonden Anders Andersson i Skillinge Litslena socken utwerkat stemning å Skräddaren Eric Peter Lundin på Tibble ägor, samma socken, med påståendet Lundin lagligen måtte wara ansedd för det han under en uti Kromsta by nu i höst hållen auction, skall oqwädat Anders Andersson, så och ersätta Lagsökningskostnaden.

 

Då detta mål till handläggning upropades inställde sig parterna i egna personer hwarwid Anders Andersson anförde, det nu öfwerklagade förhållande deruti bestått att sedan Lundin jemte flera andra upstigit på ett af Anders Andersson wid förenämnde auction inhandladt bord, samt blifwit af Anders Andersson erinrat att bordet derigenom kunde fördärfwas, hade Lundin till käranden yttrat ”hwad är du för en Rackare”. Lundin erkände sig hafwa af förhastande fällt berörda utlåtelse den han ock nu rättade och återkallade, hwarefter Anders Andersson åberopade såsom wittnen i målet Nämndemannen Eric Johansson i Bårskär, Mjölnaren Eric Holmström och hustrun Caisa Svensdotter i Hallarby, hwilka personer härwid tillstädes och ojäwige befunne aflade wanlig wittnesed, warnades för följderna af dess missbruk, samt hwar för sig hörde, berättade:

 

1o: Eric Johansson, att han wid ifrågakomna tillfälle hört Lundin erkänna, det han kallat Anders Andersson Rackare samt derför begärt tillgift (förlåtelse).

Upläst och widkänt.

 

2o: Holmström, det han icke hade något i målet sig bekant. Upläst och widkänt.

 

3o: Caisa Svensdotter, att hon wid öfwerklagade tillfälle hört Lundin nämna Rackare, men kunde icke uplysa åt hwilken samma utlåtelse warit rigtad. Upläst och widkänt.

 

Lundin förklarade numera, det oftaberörde utlåtelse icke skulle warit ämnadt åt Anders Andersson; hwarefter

 

                                            Resolverades

Emedan Skräddaren Lundin inför Härads Rätten instämdt och otwunget widgått sig hafwa wid ifrågawarande auctionstillfälle, uti större samqwäm kallat Anders Andersson ett ohöfwiskt ord; Ty och utan afseende derå att Lundin numera sökt förebära, det samma yttrande icke skall warit rigtat åt Anders Andersson, pröfwar Härads Rätten, i förmågo af 17 Cap 36 § Rättegångsbalken och 60 Cap 6 § Missgerningsbalken skäligt fälla Lundin att böta Twå Daler silfwermynt med Tretiosex shillingar, så och ersätta kärandens rättegångs-utgifter med fyra Riksdaler Banco.

 

Hwilket beslut afsades med tillika lemnad underrättelse om sättet att deruti söka ändring.

Källa: Trögds härads dombok Höstting 1822

 

Faktaruta 54 - Överlastad dräng under högmässan, 1817

 

Litslena sockenstämma 19/1 1817

 

Över det angivande hos pastor, att drängen Carl Jonsson i Kromsta skulle sistlidne annandag jul varit av starka drycker så överlastad, att han i kyrkan under gudstjänsten givit över, hvarom följande personer skulle veta, som förhördes:

1: Bonden Carl Jansson i Sneby, att Carl Johnsson under predikan inkommit i kyrkan och gått på läktaren, samt efter en liten stund återkommit och gått ifrån kyrkan; funnits att det inte stod rätt till med honom.

2: Bondesonen Jan Jansson i Sneby, att Carl på kyrkovallen legat i en släde sovande, under gudstjänsten.

3: Drängen Jan Ersson i Hummelsta, att han sett Carl kastat upp i läktartrapporna, vilket efter hans övertygelse skedde av överlastande emedan hans spyor gav brännvinsstank ifrån sig.

4: Kyrkovaktaren Munter, att Carls uppkastning i läktartrapporna haft brännvinslukt.

5: Drängen Erik Hedlund i Åby, att han funnit Carl utanför kyrkan vara av starka drycker så ankommen, att han rådt honom icke ingå i kyrkan, vilken han likväl gjort.

Många flera skulle kunna wittna, men som målet skulle till tinget förwisas så läto de härvid bero.

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:4 (1814-1838)

 

Faktaruta 55 - Förbud mot överdådig ringning i kyrkklockorna, 1848

 

Litslena sockenstämma 16/4 1848 §4. Sammanfattad och något moderniserad text.

 

Diskuterades åter åtgärder mot öfverdådig ringning av kyrkklockorna. Om någon ringde sönder märkena. Böter 2 Rdr. Om man, under ringningen, sparkar med foten mot ”klockbredden” skall ett vite af 1 Rdr utgå. Sådana sparkar kan skada klockorna.

Då erfarenheten visat, och ofta, särdeles vid begravningar ett öfverflödigt antal af obehörigt folk, dels af ringarna sjelfva i klockstapeln upkallades, dels opåkalladt sig inträngde, äfvensom att ringarna vid dylika tillfällen stundom med öfverflödig tractering förseddes, hvarigenom vanligen oordningar och ofog af ofvannämnde art blifvit en följd. Det bestämdes att varning ifrån predikstolen mot detta oskick skulle meddelas.

(Vid den här tiden, 1848, var det personer från den gård varifrån den avlidne kom som skulle sköta klockringningen vid begravningar. Av någon anledning hade det hänt att det ofta och i synnerhet vid begravningar obehöriga personer hade uppehållit sig i klockstapeln. Det var dels sådana som kallats dit av de som skulle sköta ringningen och dels hade personer trängt sig in där utan tillåtelse. De som uppehållit sig där hade varit ”med öfverflödig tractering försedde”, dvs onyktra. Det var detta ofog man ville stävja för att inte klockorna skulle skadas.)

 

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:5 (1838-1849)

 

Faktaruta 56 - Det ökande problemet med tiggeri, 1869

 

Litslena kyrkstämma 26/12 1869.

 

§7. För att lindra den tunga och alltför dryga uppoffring som de hushåll måste vidkännas hvilka inom denna socken befinnas nära stora Landsvägen eller annan allmän farväg i och för utdelandet af en bit bröd eller mat åt hungrande nödställda, oftast från aflägsna orter vandrande gesäller eller arbetare, hade förslag af åtskilliga socknemän blifvit framställdt derom, huruvida man icke, i likhet med hvad i åtskilliga andra församlingar vore stadgade, borde gå i författning om inrättande af ett gemensamt matställe, afsedt just för sådana personer hvilkas, i ett eller annat afseende, vore på vandring stadde, men icke ägde för stunden hvarmed de, utan medmenniskors hjelp och bistånd, kunde sig lifnära. Sedan undertecknad ordförande till Socknemännens ompröfvande framställdt ärendet, och dervid framhållit fördelen af, det sådant understöd, hvarom nu vore fråga, utdelades på endast ett ställe inom socknen, och att kostnaden derför finge bestridas gemensamt af hela församlingen efter den grund hvarom beslut skulle kunna fattas; - uppstod en liflig diskussion, hvarunder särskilt pastor Bladin för sin räkning bestämdt förnekade ingå på en sådan öfverenskommelse, samt framställde till ordföranden den frågan, om icke gällande fattigvårdsförordning tydligen förbjöd allt, tiggeri eller s.k. bettlande, och att derföre inrättandet af ett mathem i ofvanberörde syfte, vore helt och hållet stridande mot den allmänna lagens föreskrifter. Undertecknad ordförande genmälde det Herr pastorns åsigt om tiggeriet i allmänhet visserligen vore juridiskt riktig, men kände derföre icke till någon lagparagraf der det förbjödos enskildta personer eller samhällen, att, efter sig förestående omständigheter och på ett för dem lämpligaste sätt, åt en nödlidande nästa, räcka en hjelpande hand. – Efter det öfverläggningen förklarats afslutad, framställdes propositionen, hvilken af de flesta närvarande med nej besvarades; hvadan alltså något åtgörande i saken icke vidare vore att vidtaga.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

Faktaruta 57 - Ett vildsint och tygellöst sinnelag, 1865

 

Litslena kyrkstämma 14/5 1865. Sammanfattad och moderniserad text.

 

Åtskilliga av Hummelsta byamän hade lämnat in klagomål över grannen, backstugumannen Berg, som var av ett vildsint och tygellöst sinnelag, samt allt som oftast for ut i svåra hotelser mot sina grannar. Överlades nu med sockenmännen hvilka åtgärder man lämpligast borde vidtaga. Man informerade om att orsaken till mannens ilska kom sig av att en jordlapp invid hans stuga blivit fråntagen honom vid laga skiftet. Man beslutade att eftersom Berg var helt utblottad och förut tillhört fattigvården, skulle jordbiten återlämnas till honom och jordägaren får ersättning från fattigvården. Om Bergs sinnestillstånd förbättrades förklarade jordägaren att han var villig att gå med på överenskommelsen.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KI:6 (1863-1865)

 

Faktaruta 58 - Problem med lösaktigt och kringfarande folk, 1866

 

Litslena kyrkstämma 8/7 1866.

 

Sedan af åtskilliga Sneby byamän anmälan blifvit gjord derom hurusom en skara af lösaktigt kringfarande folks esomoftast långa tider inlogerade sig hos Torpare och Backstugusittare boende i berörde bys egor, och att detta sällskap vid sina besök å nyssnämnde ställen i sitt uppförande och lefverne utöfvade å hvarandra och innevånarna i grannskapet våldsam behandling, samt andra lagstridigheter och tygellöshet i högsta grad, hvaraf icke allenast husfolket ofredades utan äfven byns innevånare ledo väsentlig mehn, öfverlade nu socknemännen huruvida icke någon gräns skulle kunna sättas för nämnde ofog; - efter öfverläggning i ämnet fattades det beslut att protocollsutdrag häröfver skulle tillhandahållas Sneby byamän, hvilka sedermera hos ortens kronobetjente eller Konungens Befallningshafvande ägde att i laga ordning saken till beifran anmäla.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

Faktaruta 59 - Klockare Öberg belönad, 1863

 

Litslena kyrkstämma 22/3 1863. Sammafattad och moderniserad text.

 

Klockaren Gustaf Julius Öberg hade med flit och nit utfört sitt arbete som organist, klockare och vaccinatör i 40 år. Pastor Bladin höll ett långt tal om Öbergs alla dygder och skulle skriva till Domkapitlet för att Öberg skulle få någon passande utmärkelse. Bladin framhöll i talet Öbergs dygder, inom tjänstemannabefattningen som Bladin i nära 30 års tid tillsammans med Öberg gemensamt uppehållit Tempelandakten. Sockenmännen framhöll hans oförtrutna möda och en aldrig tröttnande ifver vid att å högst oländiga backar och stenbunden mark hafva anlagt särdeles smakfulla och ändamålsenliga planteringar, så väl vid klockarebostället som äfven vid hans eget, under idoghet och flit förvärfvade landtställe.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KI:6 (1863-1865)

 

Faktaruta 60 - Obändiga lynnen, svärfar och måg, 1869

 

Litslena kyrkstämma 30/5 1869.

 

På anmälan av Wällinge byamän hade kommunalstämma till denna dag blifvit utlyst att hållas för att öfverlägga och besluta i en fråga som vore af mindre vanlig beskaffenhet. Förre frälsebonden Eric Jansson i Wällinge, hvilken under en tid af omkring 15 år bott och arbetat hos sin måg bonden Eric Ericsson i nyssnämnde by, hade sistlidne vår kommit i oenighet med berörde sin måg. Enligt byamännens utsago hade missämjan å ömse sidor tilltagit till den grad att Eric Ericsson slutligen förnekat svärfadern få hafva sin bostad uti nyssberörde Ericssons hem, hvilket haft till följd att Eric Jansson i saknad af några närmare anhöriga, börjat ligga grannarna till last för erhållande af sitt lifsuppehälle för dagen; dessutom fruktade byamännen det denna lefnad förr eller sednare hos Eric Jansson skulle, i händelse ingen ville vårda sig om honom, urarta till grubblerier och sinnesförvirring.

Så väl undertecknad ordförande som öfriga socknemännen uppmanade på det allvarligaste Er. Ericsson, hvilken vid tillfället var närvarande, att med fridsamhet och försonlighet söka närma sig svärfadern, men tycktes Ericsson i den vägen vara obeveklig; lade skulden ensamt på svärfaderns obändiga lynne, och påstod det ingen menniska kunde lefva i frid med honom. Emedlertid och då af Wällinge byamän upplyst blifvit, det Er. Jansson hos ofvanbemälte sin måg bott och arbetat under en längre följd af år , utan att för samma arbete erhålla annat än egentligen kost och husrum, samt att misshäligheten vore lika mycket Ericssons skuld som svärfaderns, ansåge socknemännen det vara Ericssons skyldighet att med vänlighet bemöta sin svärfader, samt låta honom hädanefter som hittils få åtnjuta de förmoner hvartill han tvifvelsutan vore berättigad, mot skyldighet för Eric Jansson att iakttaga ett värdigt och stilla lefverne samt tillhandagå sin måg med villighet och arbetsamhet. I händelse af behof ville socknemännen för tillfället försträcka Eric Jansson någon fattighjelp af mjöl och saltvaror, om hvilket fattigvårdsstyrelsen vid blifvande sammanträde finge närmare besluta.

 

Källa: Litslena kyrkostämmans protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

Faktaruta 61 - Kreatursmarknader, 1869

 

Litslena kyrkostämma 31/10 1869. (Efter 1862 ersattes kommunalstämman med en kyrkostämma. Det var både kyrkliga och kommunala ärenden som behandlades.)

 

Till undertecknad ordförande hade ankommit en så lydande skrifvelse:

”Då så kallade kreatursmarknader å flera trakter inom riket på sednare tider hafva uppstått, hvilka i betydlig mon och på ett önskvärdt sätt befordrat omsättningen af kreatur för så väl större, som isynnerhet mindre jordbrukare, och då aflägsenheten från en större stad gör behofvet känbarare af en sådan marknad med tillfäle för köpare och säljare att anskaffa och föryttra ej mindre kreatur än äfven ladugårdsprodukter i den mon ladugårdsskötseln egnas större omtanke samt gör framsteg, så får jag anhålla om kommunalstämmas utlysande för församlingens hörande om den skulle åstunda, att, i likhet med nuvarande förhållande inom nästgränsande Westmanlands Län, en så kallad kreatursmarknad måtte för denna ort hållas i Enköpings stad sista Lördagen i varje månad, antingen hela året om eller endast vissa månader; Och torde utdrag af protocollet i afseende på detta ärende varder mig tillsändt.

Enköping i kronofogdekontoret den 23 September 1869, C.E. Wallin”

hvarefter och sedan Socknemännen tagit ärendet i äfvervägande samtliga de närvarande insåg och erkände den fördel detta skulle medfara och lyckönskade företaget.

 

Källa: Litslena kyrkostämman protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

Faktaruta 62 - Notiser i Enköpings Weckoblad, 1856

 

Nyheter från Landsorten

Den 5 Mars öppnades den första swenska jernbana för lokomotiv, den emellan Örebro och Nora: det första wagntåget afgick från Örebro till Nora med 100 passagerare och några lastwagnar. Wägen, som utgör 3 mil, tillryggalades på 1 timma och 5 minuter.

 

Förloradt

Emellan Enköpings Stad och skogen Sneden bortkom, första dagen af Enköpings marknad, eller Onsdagen den 5 innevarande Mars, kl omkring 7 på aftonen, från ett åkdon efter en skenande häst: en prestrock jemte några halskläden, liggande i en blårosig bomullsduk, hwarutanpå war lagd en fyrskäftad linne-handduk. Derjemte förlorades ett rödbrunt hästtäcke, en hästgrimma med jerngrimskaft, en mindre dyna till en kappsläda, en täckgjord, en grönmålad simmerstäng(?) samt ett papperskomvolut med medikamenter. Den som det förlorade, serdeles det omnämnda klädesplagget, tillrättaskaffar, eller lemnar upplysning, hwarest det kan tillrättafås, erhåller hederlig wedergällning af undertecknad, hwars adress är Enköping och Hwittinge Kyrkoherde-boställe.

J.J. Ehrnström.

 

Källa: Enköpings Weckoblad 13/3 1856

 

Faktaruta 63 - Sjukdom och dödsfall på Hagströms gård, 1866

 

Litslena kyrkostämma 13/5 1866.

 

13/5 1866

Som till undertecknad ordförande (Wilh. Lindberg, Åby) anmälan blifvit gjord derom att en svårartad sjukdom utbrutit uti frälsearrendatorn (Erik) Hagströms gård i Wällinge, hvilken till den grad utbredt sig att husets hela personal vore sängliggande, och en tjenstedräng (Elof) derstädes nyligen aflidit, tillsporde ordförande socknemännen om man icke borde gå i författning om tillsättandet af någon lämplig person som öfverhandtoge vården om de sjuka och omsorgen för deras tillhörigheter, alldenstund grannarna tillkännagifvit det de ej längre förmådde ifrågavarande ansvarsfulla åliggande bestrida; Socknemännen som tagit ärendet i öfvervägande, och sedan upplyst blifvit det provincialläkaren Herr Doctor Stiegler redan åtskilliga gånger besökt de sjuka och nyssnämnde läkare förklarat sjukdomen icke vara smittosam, öfverlämnade till kommunalstyrelsen att med ifrågavarande angelägenhet på bästa sätt ordna och för det svåra förhållandet vidtaga de åtgärder som ansågos nödiga och för ändamålet välgörande.

 

Källa: Litslena kyrkostämman protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

Faktaruta 64 - Wilhelm van Rijswijk – del 1

 

Sammanfattande beskrivning utifrån nedanstående källor

 

Gustaf Wilhelm van Rijswijk, godsägare och lantbrukare på Bäddarö gård i Löt höll invigningstalet på Lantbruksmötet vid Högby gård i Villberga. Han var född i Stockholm 1821 och kom inflyttandes därifrån när han köpte Bäddarö 25 år gammal år 1846. Han hade då omdömet ”hedrande vandel och var ledig för äktenskap”. Han gifte sig i början av 1849 med grosshandlardottern Beata Glosemeijer från Stockholm och hon flyttade till Bäddarö.

 

Paret kom att få sex barn. Först föddes sonen Henrik och därefter fem döttrar, Carolina, Agnes, Anna, Barbara och Betty. Betty föddes i januari 1859 men några veckor därefter avlider Wilhelm i ”maginflammation” bara 37 år gammal och lämnar hustrun Beata med 6 barn, det äldsta 10 år och det yngsta några veckor gammalt samt kolossala skulder. Paret hade strax innan sålt Bäddarö och flyttat till Helgesta i Hacksta. Dödsboet var konkursmässigt och änkan ansökte hos Trögds häradsrätt om ”urarfva förmån” och flyttade till Stockholm. ”Urarfva förmån” innebar att man avstod alla boets tillgångar mot att man blev befriad från alla skulder. Man började helt enkelt om på noll igen, en slags dåtida skuldsanering.

Vid sista husförhöret innan paret flyttade från Bäddarö finns följande notering om Wilhelm i husförhörslängden. ”Vägrat att vid förhör afgifva svar på några frågor till utrönandet af hans Christendomskunskap”.

 

Källor:

Löt B:1, 1841-1860

Löt AI:8, 1843-1851

Löt AI:9, 1851-1855

Hacksta B:1, 1843-1860

Hacksta AI:11, 1851-1860

Hacksta F:1, 1817-1861

Trögds häradsrätts dombok AI:108b, sommartinget 1860

 

Faktaruta 65 - Wilhelm van Rijswijk – del 2

 

Fortsättning av sammanfattande beskrivning av van Rijswijks tid på Bäddarö.

 

Köpet av gården

I december år 1845 köpte Gustaf Wilhelm van Rijswijk Bäddarö, Bodarna och Vreta gårdar, sammanlagt 5 1/4 mantal och några markområden på andra sidan Ekolsundsviken i Håbo, för 49.000 Riksdaler Banco av Friherre Löjtnant Carl Falkenberg. Falkenberg flyttade sedan till Uppsala.

 

I köpet ingick allt lösöre som hörde till gårdarnas drift. Det var alla jordbruksredskap såsom vältar, harvar, sladar, årder, vagnar för hästar och oxar, grepar, spadar, skoflar, yxor och hela djurbesättningen. Det var följande dragare: 3 hästar med all utrustning som selar, tömmar, grimmor, täcken. Det var även 8 par oxar med ok och tömmar. Det var en mjölkbesättning på 22 kor och 15 ungnöt. Det var 10 tackor. Hö och halm som foder till djuren ingick också, liksom 5 tunnor korn och 5 tunnor havre som utsäde för det kommande vårbruket.

 

Falkenbergs tjänstefolk erbjöds fortsatt tjänst under van Rijswijk. De allra flesta stannade kvar och såg fram emot en spännande tid under en ung oerfaren ”stockholmare” med ”vilda idéer” men med ett uppenbarligen brinnande intresse för jordbruk. Att tjäna under den bistra och hårdföra militären Löjtnant Falkenberg hade inte alltid varit så muntert. Nu var det visserligen inspektorerna som hade direktkontakten med honom men han var ute och kontrollerade arbetarna ibland.

 

Van Rijswijk gifte sig med Betty Glosemeijer 4 år efter köpet. Hon var dotter till en förmögen Grosshandlare i Stockholm. Van Rijswijk kände nog Glosemeijer sedan tidigare för Glosemeijer hjälper till att finansiera köpet Bäddarö genom att ge van Rijswijk ett lån på 37.000 Rdr, en stor del av köpesumman på 49.000 Rdr (75 %). Möjligen hade Wilhelm och Betty ”sällskap” redan när han köpte Bäddarö men att Bettys far och giftoman ansåg henne för ung för att gifta sig och bli husmor på en så stor gård. (Hon var bara 18 år då).

 

Förhållandet mellan säljaren, Falkenberg, och köparen, van Rijswijk, blev inte helt problemfritt. Falkenberg kom efter drygt ett år och ville ha betalt för 7 par oxtömmar, 8 järnpinnar till en slad och 8 harvkrokar och 2 famnar ved. Sakerna var värderade till 12 Riksdaler och småsaker jämfört med den jätteaffär de gjort upp emellan sig. Van Rijswijk nekade och hävdade att oxtömmarna var en del av selarna, järnpinnarna var en del av sladen, harvkrokarna tillhörde harven. Falkenberg stämde van Rijswijk och det blev rättegång.

 

I stämningsansökan hade Falkenberg skrivit att han fodrade att van Rijswijk skulle betala 12 Riksdaler till sig själv!!!. Han hade gjort en pinsam felformulering i stämningen. Van Rijswijk hävdade att målet skulle ogillas eftersom det saknade all betydelse.

Rätten överlade och beslutade att van Rijswijks invändning ogillades och målet togs upp för behandling. Det slutade med en kompromiss som innebar att van Rijswijk slapp betala för allt utom veden.

 

Tre år senare var det dags igen. Då har Falkenberg begärt att en av fjärdingsmännen i Trögd, Johan Krafft (han stavade sitt namn så) i Hacksta, skulle hämta ett tröskverk som stod på logen i Bäddarö. Krafft hörde sig för med van Rijswijk om det var rätt. Van Rijswijk svarade att tröskverket var hans och att Falkenbergs begäran var en stor dårskap. Krafft vägrade därför att hämta tröskverket tills det var utrett vem som ägde det. Det hamnade inför Trögds häradsrätt igen.

Falkenberg hävdar då att han skall ha betalt för tröskverket som han påstod inte ingick när van Rijswijk köpte Bäddarö. Tröskverket hade inte nämnts någonstans, vare sig i köpebrevet eller i den lösöresförteckning som beskrev vad som ingick vid köpet. Falkenberg hade ägt Bäddarö i 10 år. Han hade köpt gården år 1835 av en Erik Gustaf Stenberg som numera var handlare i Uppsala.

Det visade sig att orsaken till att Falkenberg ville ha betalt för tröskverket var att han hade blivit stämd i sin tur av Stenberg för att Stenberg ville ha ersättning för tröskverket trots att det hade gått 13 år sedan Stenberg sålde gården.

Rätten anlitade ett antal betrodda personer som fick syna tröskverket. De beskrev att tröskverket var fast monterat i logen och skulle inte betraktas som lösöre utan som tillhörande den fasta egendomen. Rätten beslutade då att tröskverket tillhörde van Rijswijk.

Dessutom fastställde rätten att det hade gått mer än 10 sedan Stenberg sålde gården varför han försuttit rätten att besvära sig över köpet.

 

Källor:

Trögds häradsrätts domböcker

 

Faktaruta 66 - Wilhelm van Rijswijk – del 3

 

Fortsättning av sammanfattande beskrivning av van Rijswijks tid på Bäddarö.

 

Talet på lantbruksutställningen

I van Rijswijks tal på lantbruksutställningen på Högby gård betonade han vikten av djuraveln och skötseln av djuren. Han tryckte på hur viktigt det var med bra ladugårdsbyggnader som värnade om djurens hälsa och underlättade skötseln. Han visade hur utvecklingen hade varit under hans tid på Bäddarö. Han berättade att han hade låtit föra 20 mjölkkor till lantbruksutställningen. 17 var ”hemfödingar” och 3 inköpta som kvigor.

Han hade ställt upp dem så att mödrar och döttrar stod intill varandra för att kunna jämföras med en vanlig lantras och en förbättrad upplaga därav.

Vid varje djur fanns ett anslag uppsatt med uppgift om ålder, mjölkavkastningen per år, senaste kalvningen, hur mycket det mjölkat sammanlagt och hur länge det legat i sin.

Van Rijswijk berättade att lantrasen gav lika god mjölkavkastning men var grövre och knotigare byggd och hade svårt att ansätta kött.

Hans slutord var: ”Det är med Ladugårdsskötsel som med allt annat hvad man företager sig, att utan möda, utan omtanke och ihärdighet, winnas ej några resultater, vilket här är detsamma som inkomster.”

 

Mekanisk mjölk-kärna

Det producerades mycket mjölk på Bäddarö. År 1857 mjölkade de 30 korna 42.750 liter. Drygt 42 kubikmeter mjölk. Mjölkade för hand, tre gånger om dagen av statarnas hustrur. Av en del kärnade man 104 smör. Det blev 104 Ltt (Lispund. 1 Ltt = 8,5 kg, dvs 884 kg smör) och man ystade ca 100 Ltt (850 kg) ost.

 

För att underlätta det tunga och ensidiga arbetet med att kärna smör så försökte man sig på en mekanisering. van Rijswijk hade anlitat en byggmästare från Munsö som hette Anders Andersson. Han hade gjort förbättringsarbete på byggnader och en del jordbruksredskap. Han hade byggt mekaniska drivanordningar (oxvandringar) på andra ställen, Tranbygge i Västra Ryds socken till exempel. Han föreslog att man skulle bygga en sådan för kärnandet av mjölken på Bäddarö för att effektivisera arbetet. I stället för att det gick åt två personer på heltid för att kärna mjölk skulle det med en oxvandring bara behövas en person. Van Rijswijk tyckte det lät bra och gick med på förslaget. Det blev dock inte som någon av dem hade tänkt sig, för van Rijswijk var inte nöjd med resultatet och betalade därför inte ut någon lön för arbetet med drivanordningen. Det blev rättssak och van Rijswijk kallade dels in hemmansägaren Johan Ericsson i Ågersta och dels Gustaf Ericsson i Grillby för att avge ett utlåtande om drivanordningen.

 

Den bestod av ett liggande hjul som var fastsatt på en ställning ovanför mjölkkärnan så att en lodrätt axel från hjulets nav drev runt ”vingen” nere i mjölkkärnan. Det liggande hjulet drevs av en järnkätting som gick runt ett annat också liggande större hjul. Detta hjul satt på en ställning ovanför själva oxvandringen. Oxarna drog detta större hjul vilket gjorde att det mindre hjulet på kärnan genom utväxlingen roterade med en avsevärt högre hastighet.

 

Synemännen klagade på att hjulen var skeva, att konstruktionen var undermålig genom att järnkättingen skulle nöta ut hjulen och göra att de blev obrukbara.

 

En av drängarna på Bäddarö motsade dock detta och intygade att han sett anordningen i drift lång tid efter att Andersson gjort färdigt det och att det fungerat med stor lätthet så att det behövts endast en häst för drivningen.

 

Länsman Kindborg i Hummelsta i Löt avfärdade drängens vittnesmål med att han bara var en dräng medan de andra vittnena hemmansägare. (Det hör nog till saken att en av hemmansägarna bodde i Ågersta och Kindborg i Hummelsta, en kilometer ifrån varandra. De kände varandra väl).

 

Andersson svarade på detta med att Kindborgs påstående att: ”drängen Söderströms vittnesmål icke skulle förtjena något afseende, derföre att han är ”blott dräng”, och såsom sådan ”ej kunde anses äga den sakkännedom och förmåga att bedöma arbeten af det ifrågawarandes beskaffenhet som betyget förutsatte”. I anledning häraf vågar jag påstå: att varje ärlig och trovärdig person – om än blott dräng – äger lika anseende inför lagen, och att en drängs vittnesmål innebär lika mycket bevisning som en annan persons, så länge han icke är beslagen med lögn eller tvetalan.”

 

Det låter som en mycket vettig och objektiv synpunkt, men det hjälpte inte i det här fallet. I nämnden som satt och fattade beslut satt bekanta och grannar till både Kindborg och van Rijswijk. Drängens vittnesmål avfärdades med motiveringen att ”den parten eger vitsord som bästa vittnen hafver, de der klaraste skäl och omständigheter vid handen gifva”. Man gav större trovärdighet till dessa hemmansägare som såg verket vid ett tillfälle och innan det var färdigbyggt än till drängen på Bäddarö som såg det dagligen.

 

Beslutet blev att van Rijswijk befriades att betala för de 17 dagsverken som Andersson lagt ner på att bygga verket, men Andersson skulle ha rätt att avhämta verket från Bäddarö.

 

Det här avhandlades 1857 och van Rijswijk började komma på obestånd och ville hålla i pengarna. Arbetet med produktionen på gården gick bra, men det var svårare att avyttra produkterna till tillräckligt bra priser. Han tvingades sälja gården strax därefter och familjen kom att flytta till Helgesta i Hacksta. Han började få problem med hälsan och avled i början av 1859 av ”maginflammation”, bara 37 år gammal.

 

Källor:

Uppsala läns hushållningssällskap, Protokoll och handlingar

Trögds häradsrätts domböcker

 

Faktaruta 67 - Försvarslöse ynglingen Johan Asp

 

Litslena kyrkostämma 26/12 1869

§6.

Med anledning af förut å kommunalstämma fattadt beslut, företogs nu frågan om försvarslöse Ynglingen Johan Asps inaccordering till afgörande, hvarvid ordförande tillkännagaf det endast ett anbud inkommit, neml: från arrendatorn af Graneberg, Herr Edvard Bergenstråhle, hvilken förklarade sig villig emottaga bemälte yngling och förse honom med husrum och föda, mot 50 Rd Rmt (Riksdaler Riksmynt) i ersättning af församlingen för år räknadt, med vilkor det ifrågavarande person skulle kännas skyldig att, för Herr Bergenstråhles räkning vid Graneberg eller annat anvist ställe uträtta hvarjehanda förefallande arbeten. Som socknemännen samtliga erkände billigheten i Herr Bergenstråhles fordran i berörde afseende, antogs anbudet med tacksamhet, dock på obestämd tid, eller intill dess det visat sig huru ynglingen i sitt uppförande och lefverna ville sig förhålla, och församlingen till följe deraf annat beslut i ärendet kunde komma att fatta. Åt gästgifvaren Adolf Johansson uppdrogs att med möjligaste första föranstalta det Johan Asp blifver till sitt nya ställe afförd.

Bara tre veckor senare på nästa sockenstämma, den 16/1 1870 afhandlades följande:

Af förekommen anledning beslöts det Ynglingen Johan Asp skulle förflyttas till Smeden Pettersson å Sneby ägor, hvilken förklarat sig villig emottaga Asp mot ett underhåll af 1 Rd Rmt för hvarje vecka; berörde afgift skulle af fattigcassans medel bestridas och beräknas att utgå endast till den 1 Maj innevarande år, efter hvilken tid Socknemännen trodde att ynglingen, åtminstone för sommaren sjelf skulle kunna sig försörja.

Lägg in något från Valgeby inför årsmötet

 

Källa: Litslena kyrkostämmas protokoll KIIa:1 (1866-1916)

 

Faktaruta 68 - Skollärartjänsten i Härkeberga 1853-1865

 

Utdrag ur Härkeberga sockenstämma, delvis sammanfattat och delvis moderniserat språk.

 

6/11 1853

Vice skolläraren Herr Olof Petter Strandberg i Härkeberga by, 25 år gammal, ”Förmodas hafva blifvit mördad i trakten kring Stockholm den 6/11 1853, men afföres först nu, den 16/7 1854”.

 

12/3 1854

Tre sökande hade anmält sig till den lediga tjänsten som skolmästare. Det var

vikarierande skolmästaren Johan Petter Pettersson i Svinnegarn, 21 år.

vikarierande skolmästaren Schön i Skokloster

Skolmästare Hedlund i Härnevi

Pettersson fick nästan samtliga röster vid valet i sockenstämman och han utsågs till skolmästare.

 

7 ÅR SENARE

 

25/8 1861

Som skolmästaren J.P. Pettersson, 28 år, oaktadt vederbörligen erhållen warning likväl befinnes försumlig å förrättandet af sin tjenst, icke blott att han under terminerna ger skollof när han så för godt finner, utan äfven helt och hållet underlåter, att under ferierna varje onsdag meddela undervisning, och dessutom ådagalägger ett sådant uppförande att han ej bör såsom lärare längre behållas, beslutade ”skolstyrelsen” att säga upp Pettersson från lärartjänsten.

 

29/9 1861

Skolmästaren Pettersson hade anfört besvär över avsättningen hos Domkapitlet. Domkapitlet begär en förklaring från skolstyrelsen.

Petterssons föreburna skäl till sitt afvikande från skolan hösten 1858 ansågs sakna all betydelse i synnerhet derföre att han få dagar innan låtit föra bort 2ne lass ved och följaktligen sjelf vållat brist derpå. Det var 6 famnar ved som församlingen anslagit till skolans och lärarens behof, men ej gifvit honom tillstånd att afyttra. Pettersson hade medgifvit att han afyttrat ved, flera gånger tidigare, även hela lass.

Pettersson hade på eget bevåg lämnat skollof 2 dagar och flera gånger har han lämnat skolan före lästidens slut på dagen och låtit barnen sköta sig själva. Pettersson säger sig ha läst över normal tid för att ta igen de två dagarnas extra lov, men genom klockaren Brandström säger han sig ”hafva förlagt journalerna”.

Prästen orerar på: Beträffande ferieläsningens försummande som af Pettersson erkändes, undrades om hans föreburna indanflykt derpå borde tillskrifvas dumhet eller glömska eller trotsighet, hvilket sednare hölls sannolikast, ty det kunde lika litet förmodas, att en skolmästare ej skulle förstå meningen med ordet: lof vid examen, o s v.

Ordföranden meddelade att samma förhållande gällde i Långtora, men skolmästaren där, som är en redig man, söker icke undanflykter utan gör nitiskt och villigt sin pligt enligt Reglementet.

(Carl Gustaf Hellman, 28 år, lärare, klockare och organist i Långtora 1855-1909 i 54 år, född i Forsmark, död 1909 76 år gammal, gifte sig 35 år gammal med en 10 år äldre änka med 3 barn. Fick inga egna barn)

 

Domkapitlet hade uppmanat skolstyrelsen att genast åter öppna skolan och tills vidare anställa en vikarie.

 

22/12 1861

Den 27 november hade domkapitlet yttrat sig och hade inte funnit anledning att ändra skolstyrelsens avsättande av Pettersson. Petterson hade sedan hos Kongl Majt anfört besvär över domkapitlets utslag, och skolstyrelsen svarade nu Kongl Majt på detta besvär.

Svaret är väldigt nedgörande för Pettersson. Det lästes upp från predikstolen den 5/1 1862.

Pettersson bor kvar i Härkeberga i ett och ett halvt år men flyttar till Stockholm i sept 1864.

 

Från 1862 till 1865 vikarierar Anders Axelsson Walén, 30 år, från Uppsala, som skollärare. Därefter tillsätts en ordinarie skollärare.

 

 

Källa: Sockenstämmoprotokoll Härkeberga 1857-1909  (Härkeberga KII:1)

 

Faktaruta 69 - Den värnlösa flickan Stina Lisa, 6 år gammal.

 

Den här dagen den 28 juni år 1829 fattade Litslena sockenstämma följande beslut:

På grund av att det oäkta barnet Stina Lisa som var 6 år gammal och vars mor nyligen avlidit blivit helt värnlös beslutade sockenstämman i Litslena att flickan skulle mot en betalning av 40 riksdaler placeras hos kyrkvaktaren Bengt Lundell och hans hustru på Granebergs ägor. Paret var kända för sedlig och anständig levnad.

(Bengt Lundell och hans hustru var båda 50 år när detta hände. De hade haft en dotter som hette Anna Maja och hade dött av ”slag” fyra månader tidigare den 3 februari samma år. Anna Maja var sex år gammal när hon dog, det vill säga lika gammal som Stina Lisa var när de tog emot henne som ”fosterdotter”.)

 

Stina Lisas avlidna mor var Anna Lisa Jacobsdotter, piga hos torparen Eric Berg på Granebergs ägor. Anna Lisa var 46 år när hon dog i lungsot den 11 juni.

 

Exakt ett år senare, den 28 juni 1830, visades Stina Lisa upp för sockenstämman och var då klädd med snygga och hela kläder och hon hade ett friskt utseende. Placeringen av Stina Lisa hos Lundells förnyades därför, den här gången på 3 år. Hon blev kvar hos Lundells tills hon blev 13 år och flyttade för sin första pigtjänst.

 

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:4 (1814-1838)

 

Stina Lisa var född 23/2 1823 i Härkeberga. Hon flyttar till Vallby socken som piga i Vallby by 1838 och tar då fosterfaderns efternamn, Lundell. Hon flyttar tillbaka till Litslena 1840.

 

 

Faktaruta 70 - Intressekonflikt om Hällby hälsobrunn efter laga skiftet

 

Hällby hälsobrunn i Litslena benämndes år 1860 som ”…en från äldre tider begagnad hälsokälla.”

 

1850 hade därför ett bolag bildats för att etablera en brunns- och badinrättning i Hällby. Mark för brunnsplatsen omkring källan arrenderades på 50 år för den blygsamma summan av 3 Riksdaler / år av de dåvarande markägarna. (J. Pettersson, Hans Larsson, Vilhelm Lindberg och Anders Andersson.)

 

Intressenter och delägare i bolaget var, en del av etablissemanget i bygden:

Provincial Läkaren Doctor A. W. Stiegler,

Länsman Carl Johan Sandquist,

förre Nämndemannen Adolf Andersson i Vålhammar i Kungs-Husby,

Landtbrukaren Carl Rudolf Gederblom vid Saflinge i Härkeberga och

Hemmansegaren Anders Winberg i Hällby

 

Man annonserade om att:

Bolaget erbjöd kalla och varma bad, gyttje- och tallbarrsbad liksom ”artificiellt vatten”.  Verksamheten kom snart igång men bedrevs endast sommartid.

 

1860 genomfördes laga skiftet i Hällby och Tibble byar och brunnsplatsen kom att läggas till en annan gård med en annan markägare, Erik Vesterstén i Tibble. Han vill inte alls ha hälsobrunnen på sin mark. Han ville odla upp marken och använda den i jordbruket. Han ansåg sig ha rätt till det eftersom inget undantag hade gjorts för marken vid laga skiftet. Om hälsobrunnen skulle vara kvar ville han ha ett kraftigt förhöjt arrende. Bolagsintressenterna gick inte med på det utan det blev en långdragen konflikt som kom att pågå under många år. Det tog flera år för ett laga skifte att vinna laga kraft och under tiden diskuterades frågan parterna emellan, men man kunde inte komma överens.

 

1863 Expropriation

Brunnsbolaget ansökte därför, efter tre år om expropriation av marken, den så kallade Brunnshagen.

Westerstén motsatte sig expropriationen med motiveringen att man borde inte få tvångsinlösa mark för verksamhet som inte är till gagn för allmänheten. Westerstén ansåg att en expropriation endast skulle gynna de som driver brunnsverksamheten.

 

Kung Karl XV ger dock sitt tillstånd till expropriationen och anser att den är samhällsnyttig. Priset skulle bestämmas av opartiska personer, och om brunnsverksamheten senare upphörde skulle marken utan kostnad återläggas till grundfastigheten.

 

Vesterstén begärde det pris som generellt hade åsatts för tomtmark vid laga skiftet. Det skulle innebära ett pris av 450 Rdr (Riksdaler) för Brunnsparken. Dr Stiegler som var talesman för bolaget ville inte gå med på mer än 300 Rdr

 

Vesterstén hade byggt en loge på marken som förut varit avsatt till hälsobrunnen. Han ville ha den kvar där och erbjöd annan mark istället för den där logen stod. Om inte bolaget gick med på det kunde han gå med på att logen flyttades på bolagets bekostnad. Han var bonde och inte alls intresserad av att ha en hälsobrunn på sina ägor.

 

Bolaget ville inte gå med på att logen skulle stå kvar och inte heller ville de stå för kostnaderna att flytta den eftersom Vesterstén hade byggt den efter att tvisten om marken hade startat.

 

En kommitté av tre ojäviga personer tillsattes nu men skulle vänta med värderingen till dess att lantmätaren hade ”rörlagt”, (stakat ut) markbiten. Kommittén kom så småningom fram till ett pris av 354 Rdr.

 

Nu drog sig alla intressenterna ur utom Adolf Andersson från Wåhlhammar som löste ut de andras andelar.

 

 

 

 

1864 blev Vesterstén instämd till tinget av bolaget (Adolf Andersson) för att han hade tagit bort en gärdesgård, flyttat på prydnadsträd (3 popplar, 1 lönn och 2 askträd), plöjt upp brunnsplatsen och sått havre där, satt upp en loge och använt platsen till bete för kreatur.

 

Bolaget stämde Vesterstén för kontraktsbrott. Det ursprungliga arrendet var på 3 Rdr och om antalet besökare skulle uppgå till fler än 50 någon sommar skulle arrendet höjas till 6 Rdr.

 

Bolaget ville ha ersättning för den förlust dom gjorde genom att antalet betalande besökare minskat till följd av avsaknaden av den trevnad som förut funnits där, efter Vestersténs åtgärder. Föregående sommar hade antalet besökare minskat till hälften mot tidigare.

 

”Utdrag af årsräkenskaper för Hummelsta brunns och badinrättning för nedanstående år.

                                                                                       Antal gäster                                       Inkomster Rdr

År 1854                                                                              78                                     161

 ” 1855                                                                                93                                     187

 ” 1856                                                                               112                                    223

 ” 1857                                                                               104                                    209

 ” 1858                                                                               94                                     190

 ” 1859                                                                               103                                    229

 ” 1860                                                                               126                                    254

 ” 1861                                                                               107                                    225

 ” 1862                                                                                73                                     153

eller per medium                                                             100                                    203

 ” 1863 då Westersten inkräktat å platsen                                         50                                     110

 

Vesterstén försvarade sig och beskrev vad han hade gjort för åtgärder. Han hade sagt upp bolaget till den 15/6 1863, alltså året innan. Sedan var allt han gjort, åtgärder för att han skulle kunna bruka marken som han blivit tilldelad vid laga skiftet. Han beklagade sig över att brunnshusets dörr stod öppen så att kreatur kunde komma in och störta ner varandra i källan. Han hade därför satt upp ett stängsel så att ingen olycka skulle ske. Det borde bolaget vara tacksamma för tyckte han.

Vad beträffar att antalet gäster minskat betvivlade han inte det eftersom gästerna klagade på att doktorn aldrig kom dit annat än när det gällde att driva in betalningen.

Det var inte heller populärt bland brunnsgästerna att det satt ett anslag där att ungdomarna skulle få hålla bal mot en avgift av 1 Rdr. De ville inte att brunnshuset skulle bli nöjeslokal.

 

                                                                 Utslag

Häradsrätten kom fram till att arrendekontraktet som började gälla 1850 hade behörigen intecknats vid tinget och ansågs gälla. Vesterstén hade därför inte varit behörig att vidta de åtgärder han gjort.

Han dömdes att betala skadeståndsersättning med 54 Rdr och att flytta bort den vanprydande logbyggnaden. Däremot kunde det inte bevisas att minskningen i antalet brunnsgäster orsakats av Vestersténs åtgärder varför han frikänns från det anspråket.

 

1869 Ersättning för flyttning av loge vid Hällby hälsobrunn

 

Bolaget hade redan 1863, begärt att Westerstén skulle flytta bort sin loge. När expropriationen blivit klar och Adolf Andersson löst ut de andra delägarna hade han byggt en stor lagård så nära Westersténs loge, 2,5 alnar, (75 cm) så att Westerstén inte kunde köra in med sin gröda i logen utan blev tvungen att flytta logen. Därför begärde Westerstén skadestånd med 73 Rdr som var kostnader för att flytta logen.

 

Andersson hävdar att Westerstén hade mot Anderssons förbud byggt logen på mark som Andersson arrenderade.

 

                                                                 Utslag

Westersténs yrkande om ersättning för att ha flyttat logen ogillades.

 

Den här brunnsplatsen som han fått på halsen vid laga skiftet var alltså något som orsakade Westerstén mycket arbete och kostnader.

 

Brunnsplatsen kom att vara kvar till i början av 1900-talet när den paviljong som stod där brann ner i samband med en danskväll. Ungdomar hade hållit till där och festat på platsen under flera år då. Paviljongen byggdes inte upp igen.

 

(Källa: Trögds härads domböcker åren 1864-1869)

 

Faktaruta 71 - Dråp vid Litslena gästgivaregård – del 1

 

Dråp

Rekryten vid Upplands regemente No104 Adolf Tyr, Tyresta i Litslena, hade vid ett våldsamt uppträde vid gästgivargården i Litslena den 21 november 1864 blivit så illa sårad att han den 26 november hade avlidit. (Adolf Ahlström var bara 22 år gammal och ogift. Han hade fått ”ärva” soldatnamnet Tyr efter sin föregångare, Eric Tyr, på roten. Adolf kom att efterträdas av Fredric Tyr. Dessa soldater är inte släkt trots att de har samma efternamn som soldater.) Mellan kl 7 och 8 på måndagkvällen hade Tyr sammanträffat med en garvargesäll som hette Huselius och som var på vandring från Enköping, samt smeden Carl Johan Björkman från Graneberg. Gräl hade uppstått varvid Huselius hade tagit fram en fällkniv och frågat om vem skulle kunna öppna den. Huselius hade ingått ett vad med Björkman om det. Sedan de alla tre gått ut ur gäststugan och Tyr och Huselius stannat alldeles nedanför trappan medan Björkman gått litet åt sidan, hade Tyr fått ett hugg av en kniv i huvudet så att han fallit omkull men strax rest sig upp och gått in i drängstugan som låg 30 meter därifrån, där han lade sig och förlorade medvetandet. På tisdagen blev doktor Stiegler efterskickad från Enköping. Han förband honom och sa att om inte Tyr kom till sans på torsdag skulle han skickas till Länslasarettet i Uppsala. Det skedde på torsdagen men Tyr avled där två dagar senare av skadan.

Huselius hade begärt att få bo på gästgiveriet över natten men efter händelsen hade han fort tagit sig därifrån och hållit sig undan. Efterforskningar hade vidtagits men han hade inte stått att finna.

Länsman skulle anhålla Huselius för dråp på Tyr och skickade ut en efterlysning på honom.

 

Utdrag ur läkarrapporten från sjukhuset i Uppsala: Tyr kom till sjukhuset på torsdagsmiddagen efter att ha fått ett slag mot huvudet av skaftet av en igenfälld kniv varvid ett mer än en tum långt öppet sår uppstått. Ur såret kom en blandning av blod och hjärnsubstans ur pannbenet. Pupillerna var sammandragna, patienten var medvetslös och ur stånd att tala, hade blossande kinder och 84 i puls. Nytt förband lades på såret och isblåsa på hufvudet, koppning i nacken och lavemang med ättika och salt med mera. Någon medicin genom den krampaktigt slutna munnen kunde inte införas. Efter koppningen sjönk pulsen något men i övrigt var det samma tillstånd fram till lördagen då pulsen ökade till 150 och andningen ökade markant. Patienten avled omkring kl 6 em på lördagen.

Obduktionen visade att Tyr avlidit av ett slag mot huvudet med ett kantigt tillhygge som inträngt i huvudskålen och orsakat ett sår varur en del av hjärnan runnit ut.

 

fortsättning följer…

 

(Källa: Trögds härads domböcker åren 1864-1869)

 

Faktaruta 72 - Dråp vid Litslena gästgivaregård – del 2

 

Fortsättning på händelserna ifrån Faktaruta 71:

 

Efterlysning och vittnesförhör

Huselius efterlystes och länsman Sandqvist förhörde vittnen:

Gästgiveriförestånderskan hustru Öfverberg berättade att Huselius hade kommit till gäststugan mellan kl 2 och 3 på eftermiddagen och var redan då tydligt berusad. Han hade varit där tills Björkman och Tyr kommit dit i sällskap. Samtidigt hade snickargesällen Häggquist också kommit in dit. Det hade uppstått samtal om en kniv men hustru Öfverberg hade inte hört hela samtalet för hon hade gått ut och in i olika bestyr. Huselius hade begärt att få köpa mera brännvin men hustru Öfverberg hade nekat honom det, dels för att han redan var rusig och dels för att Häggquist varnat henne för att Huselius var en mindre väl känd person.

 

Snickargesällen Häggquist höll på att flytta till Häggeby och hade tillsammans med sin far skogvaktaren Häggquist, som skjutsat honom, kommit resande från Enköping den aktuella kvällen. Han hade gått in i gäststugan och sett Huselius där. Han var lite bekant med honom sedan sin tid i Enköping. Huselius hade vid samtal med Björkman och Tyr haft en fällkniv framme där bladet var till hälften uppfällt. Huselius hade hållit vad med Björkman om femtio öre att Björkman inte skulle kunna fälla upp kniven. Men sedan Björkman fällt upp bladet hade Huselius vägrat att betala och det blivit tvist mellan dem om det.  Häggquist hade då gått ut ur stugan genom en annan dörr än den vanliga för att slippa träffa Huselius. Han hade då sett dem stå på gården och gräla med varandra. Han hade stannat och lyssnat på dem en stund och hört Björkman säga: ”nå få wi inte punschen nu, som du lofvat på knifven?” Därefter hade Häggquist gått bort till sitt åkdon. När han kom dit hade han sett Huselius gå förbi honom i riktning mot vägen som går åt Bålsta. Häggquist hade därefter gått in i gäststugan för att dricka kaffe. Gästgivaren Adolf Jansson hade då kommit emot Häggquist med en lykta i handen och frågat honom om det var han som hade huggit en karl i huvudet med en kniv. Men hustru Öfverberg hade rättat Jansson som insett sitt misstag.

 

Björkman hade kommit till gästgivargården för att köpa ett kvarter brännvin när han träffat en garvargesäll vid namn Huselius som höll på att fälla upp en fällkniv och lovat 50 öre till den som kund fälla upp den. Både Tyr och Björkman hade försökt och Björkman hade lyckats. När Björkman hade begärt sina utlovade 50 öre hade Huselius blivit otrevlig och börjat gräla. Det hade han fortsatt med när de kom ut på gården. Då hade gästgivaren Adolf Jansson kommit förbi och sagt till Björkman att gå hem så att det inte skulle bli något bråk. Tyr hade stått kvar vid trappan när Björkman gått sin väg. Huselius hade gått efter Björkman och skrikit och hotat att slå honom.

 

Adolf Jansson hade varit ner till drängsstugan på kvällen när han hört gräl utanför gästgiveriet. Där hade han påträffat Björkman i ordväxling med en annan person och sagt till Björkman att gå hem och inte stå där och träta. Björkman hade då begivit sig iväg. Då hade en obekant person gått fram till Björkman och sagt: ”Du långa smedfan: du skulle ha”. När Jansson kom upp på trappan hade han vänt sig om och sett samma karl komma vägen tillbaka till tre andra som stod ungefär 5 meter från trappan. En framför de två andra. Mannen gick fram till den som stod först och gav denne två slag, ett på vardera sidan av huvudet så att han fallit omkull. Den som fått slagen hade skrikit till. Jansson hade känt igen Tyr på rösten. De andra som stod bredvid var skogvaktaren Häggquist, som tidigare hade sagt att: ”pojkar kunna ni inte sämjas”. Jansson hade då gått för att hämta en lykta och när han återkom hade han frågat unga Häggquist om det var han som slagit Tyr. Denna hade då svarat att det var en garvargesäll från Enköping som redan begivit sig iväg på vägen åt Uppsala. Då hade Jansson skickat två av sina drängar för att leta efter honom men det hade inte hittat honom. Jansson hade då gått in i drängstugan där Tyr suttit på en soffa och höll handen på huvudet som han hade haft ombundet med en halsduk. Han kräktes. Han hade inte sagt något. Jansson hade sagt åt några kvinnor på gården att se till Tyr. När han kom ner till drängstugan nästa morgon var Tyr medvetslös. Han skickade då efter doktor Stiegler från Enköping som hade lagt nytt bandage och sagt att så fort Tyr kommit till sans skulle han skickas till Länslasarettet i Uppsala. Men när Tyr fortfarande var medvetslös på torsdagen skickades Stiegler efter igen. När han kom hade han gett order att sända Tyr till Länslasarettet i Uppsala omgående.

 

fortsättning följer …

 

(Källa: Trögds härads domböcker åren 1864-1869)

 

Faktaruta 73 - Dråp vid Litslena gästgivaregård – del 3

 

Fortsättning på händelserna ifrån Faktaruta 72:

 

Huselius har blivit funnen, häktad och förd till Litslena

Garvargesällen Carl August Huselius har blivit häktad i Nedre Svördalen i Norge och förd till länsfängelset i Uppsala. Huselius hade vid ett polisförhör i Norge erkänt att han tilldelat Tyr ett slag i huvudet så att han några dagar senare avlidit. Huselius hade blivit gripen och förhörd efter att en annan garvarlärling Sven Wilhelm Pettersson anmält att Huselius hade överfallit och misshandlat honom. Pettersson talade då om att Huselius hade blivit efterlyst i svenska tidningar. Huselius inställdes därför för polismästaren i Levanger i Norge

Det gjordes nu rannsakning i Litslena tingshus, den 23 november 1866. (Det var nästan på dagen två år efter händelsen)  Huselius berättade att han var född 29/9 1840 i Malmköping. (Han var alltså 24 år vid händelsen.) Att han var son till en skomakare som dött 1864. Modern hade dött tidigare, när han var 7 år. Fadern som var sjuk var intagen på fattigstugan. Där hade Huselius bott tills han var 15 år och konfirmerades. Efter det hade han varit målargesäll på flera ställen i Malmköping, Eskilstuna och Nyköping. Sedan hade han blivit anställd som lärling hos en garvare i Nyköping. Därefter hade han haft tjänst hos olika garvare i Nyköping, Enebacken i Västergötland, Mariestad, Öfverby, Eskilstuna och Enköping varifrån han den 21/11 1864 hade gått mot Litslena.  Efter uppehållet här vid Litslena hade han först gått till Uppsala och vidare genom Sigtuna till Stockholm, Södertälje, Trosa, Nyköping, Malmköping, Eskilstuna, Köping, Arboga, Örebro, Nora till Säter. Därifrån norrut mot Härjedalen och Jämtland till Levanger i Norge dit han kommit vid påsk 1865. Därifrån vidare till trakten av Trondheim och Svördalen där han var när han blev häktad.

Efter uppträdet vid Litslena hade han kommit till en skomakare vid namn Holm vid Ekolsund där han tillbringat natten. Han hade dagen därpå gått tillbaka förbi Litslena och vidare mot Uppsala där han fått veta av två garvargesäller att Tyr hade dött och att han själv var efterlyst.

Huselius bedyrade under synbar rörelse och tårar att han inte haft avsikt att tillfoga Tyr någon skada. Han hade inte känt honom och han ångrade djupt sin våldsamma gärning som han utan att veta vad han gjorde hade begått. Han hade alltsedan han fått veta att Tyr dött känt samvetskval vilket han berättat för polisen i Levanger. Samvetet hade inte lämnat honom någon ro, varken dag eller natt.

                                 

Huselius dömdes till straffarbete i fyra år. Huselius förklarade sig nöjd med domen.

 

(Källa: Trögds härads domböcker åren 1864-1869)

 

Faktaruta 74 - Sofia Ljungs tragiska död julaftonen 1827

 

Den 17 Januari 1828, hölls rannsakning angående att flickan Sofia Ljung, 14 år, i Litselby i Lillkyrka den 24 December 1827 aflidit på grund av för hård behandling av sin fader Soldaten Olof Ljung. Liköppning skedde i Häflinge den 4 Januari 1828. Flickan hade varit hemifrån de senaste 2 åren och födt sig med betlande. Hon hade blifvit sjuk i Weckholms socken och tagit sig till Wiggby varifrån fadern hade blifvit kallad att hämta sin sjuka dotter. Fadern hade vid ankomsten till Wiggby fattat henne i kläderna och gifvit henne med en käpp några slag på länderna och fadern tillsagt henne att börja gå hemåt. Efter ett stycke hade en skräddardräng mött fadern, då flickan låg på wägen och fadern åter willa med stryk twinga henne att gå och då hon dertill war oförmögen, bars hon till ett torp under Wiggby hwarest hon afsomnade efter ungefär halfannan timme kl 8 på aftonen den 24de December.

 

Flickan hade på flera ställen omtalat att hon haft frossan hela sommaren. Obduktionen visade att hon hade vattensamling inom hjernan och uti bröst och käkpartierna, men att döden påskyndats af rädsla och förkylning.

 

Vittnena berättade bland annat att: Flickan hade tidigare beklagat att hon blivit övergifven af sina föräldrar. Att, fadern hade tvingat henne att gå och sagt att ”om jag gjorde rätt skulle jag kasta dig i diket”. Att hon hade mycket dåliga kläder och som varit ringa skydd mot kylan.

 

Soldat Ljung dömdes att böta half mans bot med Femtio Riksdaler eller i brist däraf med fängelse i 14 dagar wid watten och bröd.

 

Källa: Trögds härads dombok, Urtima ting 1828

 

Faktaruta 75 - Gustafs svärfars uppdrag i Litslena 1823

 

Sockenstämma hölls som regel på söndagar efter högmässan när man ändå var samlade vid kyrkan. Det var inte så många ärenden att besluta om att sockenstämma behövde hållas varje söndag. Kallelse till sockenstämma gjordes av prästen genom kungörelse i kyrkan efter predikan minst två veckor i förväg.

”Gamle” Anders Ersson som nämns i texten nedan är Gustafs svärfar. Det fanns två bönder i Sneby vid den här tiden som hette Anders Ersson.

 

Söndagen den 5 oktober 1823

Sedan församlingen funnit att Lagmannen för Sneby Roten gamle Anders Ersson i Sneby i anseende till dess försummelse och opålitlighet i sitt åliggande icke längre kunde bibehållas wid Lagmanstjensten, blef nu för denne Rote Bonden Jan Jansson i Sneby utsedd till Lag- och Brandsyningsman.

 

Söndagen den 19 oktober 1823

Då förre Lagmannen Anders Ersson i Sneby nu utfäste sig, att nästa Söndag i sockenstugan aflämna de återstående uppburna medlen, så wäl af förra bestämda sammanskottet (insamlingen) till prästgårdsreparationerna som och af det sednare, så lät församlingen för denna gång härmed bero.

 

Ekonomi var ju inte Anders Erssons starka sida så att anförtro honom betydande belopp som tillhörde socknen var kanske inte så lyckat. Tydligen motsatte sig inte Anders beslutet utan lovade att redovisa de medel som han samlat in men inte redovisat. Hur det avlöpte finns det ingen notering om i sockenstämman.

 

Källa: Litslena sockenstämmoprotokoll KI:4 (1814-1838)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0